Walk-Talk

Mörkt, mörkt, mörkt. Kallt, kallt, kallt. Men med långkalsonger under mjukisbyxorna, en extra tröja under tjocka jackan och pannlampan på plats - blev det en PROMENAD! Det är en stor tilldragelse! Vi har nog inte "powerwalkat" sen i våras, av olika anledningar. Men Grannika och jag knatade runt i raskt tempo i dryga timmen. Skvallrade en massa, avhandlade svåra relationer och upprepade kloka saker som vi brukar säga till varandra. Det luktade gödsel, bajs, skit från olika sorters djur - såsom kossor, grisar och kanske människor - men det var härligt ändå!

Golvad

Förresten. Förra veckan innebar ju en köksförvandling i racer-fart. Tapeterna åkte ner på lördagen, nya tapeter åkte upp på måndagen, och nytt golv lades under onsdagen och torsdagen. Nu fattas lite målning där det inte finns tapeter. Som i taket, t ex...

Å sicket äventyr det blev när golvet skulle införskaffas. Grannan, granndottern och jag åkte till det stora gul-blåa varuhuset och strosade runt lite. Vi hade ju god tid. Eller?

Varuhuset är stort. Trots att vi gick mot kassorna (precis som de via högtalarsystemet uppmanade oss att göra) hela tiden, var klockan ganska nära stängningsdags när vi väl kom fram till golvpaketen. Köer ringlade sig liksom precis framför just den där gången med just det där facket, så vi klämde oss in där, redan svettiga, och började langa (nåja) tunga paket på vagnen. Tio stycken. Tog oss igenom en "snabb"-kassa (alla är snabbkassor nuförtiden) och gick mot utgången.

Så fick jag en plötslig ingivelse. Var alla paket av samma sort? - Nä. Naturligtvis inte. Två av dem var ett annat golv, bl a den översta lådan. Gissa vilken jag hade använt för att skanna streck-koden i snabbkassan...

Nu var klockan kvart i stängning. Jag backade med vagnen och frågade hur jag skulle göra - efter att mödosamt ha försökt få fram hur dumt det hade blivit. Snabbkasse-damen kunde inte göra mer än att hänvisa oss till Reklamationer och Återköp. Tog en nummerlapp. Väntade. Kom fram. Förklarade... Efter lite hej å hå fixade tjejen bakom kassan lite. Hon "köpte tillbaka" alla felskannade paket och sålde åtta av dem till mig igen. Två paket tog hon, och sen skulle vi själva hämta de två återstående. HAHA! Knökfullt med folk överallt. Vi påpälsade i vinterjackor och halsduk, för säkerhets skull... Och en vagn med lite annat på, än det där golvet.

Efter en liten dialog med en snärta vid en av kassorna, fick jag ställa vagnen utanför och springa in för att hämta två paket. Jag insåg på vägen in att det skulle bli än mer bökigt än tidigare. Fler folk i kön utanför gången och facket. Jag hade ingen vagn att lägga paketen på, och handväskan gick inte över axeln (för det gör den inte på den jackan). Svetten rann, och folk glodde. När två paket var nerhasade och noga kontrollerade, kom grannan som tur var (hon hade lämnat dottern som vagnvakt) och vi hjälptes åt att förflytta oss, sakta framåt. Eftersom vi fick ställa oss längst bak i kön igen...

Väl framme vid snabbkassan, diffade tillgodokvittot på 50 öre (!) så hela den där vistelsen blev inte bara skit-stressig. Vi fick betala 50 öre extra... När vi flåsat oss ut till bilen insåg vi att askarna inte fick plats utan att vi fällde sätet. Och det räckte inte med ena halvan. Så det stackars barnet fick sitta på baksidan av ryggstödet, utan bilbälte. Vi tog oss hem helskinnade, men ett par dagar efter fick ändå F åka och skaffa det som vi hade glömt.

Men nu ligger golvet där det ska, och det blev hur bra som helst!

Restart

Är det dags kanske? Att blogga alltså. Från att ha varit en relativt flitig "plitare" gick det till total tystnad - och jag har ingen bra förklaring. Mörkret kanske? Eller att det är satans mycket på jobbet? Eller att den grå vardagen inte inspirerar till nåt större författande? Allt på en gång, måhända. Nåväl. Fick en alldeles rimlig påminnelse av Cornelia och det är ju smickrande att någon faktiskt på nåt sätt är sugen på att läsa mer. Det är det ju.

Så nu gör jag en omstart.

Sen senast har väl egentligen dagarna gått, helt enkelt. Mörkt när man åker, mörkt när man kommer. Tror att jag är bebodd av en ynka depp-tendens i oktober-november faktiskt. Inget ovanligt alls i det här landet. Jag är nog en av många som tappar lusten när man aldrig ser dagsljuset. Visst 17 kan man ta sig i kragen och släpa sig ut åtminstone på helgen, men det blir inte så mycket med det. Jag sitter inne och äter istället...

Vi har börjat dricka glögg, trots att det inte påbjuds förrän i december. Men det är som en tröst i mörkret. Det är förresten gott med glögg året om, men kanske extra mumsigt när det sprakar i brasan och fönstren blir till såna där polis-speglar. Vi kan inte se ut, men alla kan se in. En liten pepparkaka med smetig gorgonzola gör inte ont det heller.

Nu vill jag ha jul. Just nu är det nåt slags vakuum. Väntvakuum. Tur att det är advent-dax alldeles strax. Till helgen ska alla röda gardiner upp. Då känns det nog bättre.

Häst och traktor

Hmm. Jag vet inte jag. Den sista tiden har inte bloggeriet känts så viktigt. Det har inte kliat i fingrarna som det brukar. F har varit mycket mer flitig än jag. Kanske jag kommer igång igen. Kanske inte.

Jag berättade tidigare om min brorsdotter som ville ha en ponny med färgat hår och vingar (yepp!). Hon fick en. Den hade inte horn i pannan och den var inte tillräckligt "mellanstor" för henne att sitta på, men hon blev lycklig. Kände mig som en bra faster.


Strax innan brorsdotterns kalas, spelade jag kass biljard och åt på knepig thai-krog. Och vi har haft den traditionella halloween-festen.

Dagen efter festen skulle vi - som F berättat - gå i nån skog. Vi bor ju nästan mitt i en skog, så varför gå i den? Nänä. Måste åka bil för att gå i skog. Men iofs. Hade vi inte åkt en sväng, hade vi ju missat dagens roliga.

Ett släp kanske? Eller hästkärra? Eller traktor? (Riktigt traktor - inte bara Volvo). - Inte det?

- Nä. Vi skjuter fram sätena så vi kan klia hakan med knäskålarna, proppar in så mycket hö vi kan i och på bilen, skyndar oss att stänga dörrarna, har näsdukarna tillgängliga och sen kör vi. Eller?