Superherowajjf

Om någon undrar så är jag fortfarande gräsänka, ja... Skulle egentligen fått hämta hem den äkta hälften i morgon, men så blev det inte. Han stannar i Singapore några dagar till.

Men så är det när man är gift med en superhjälte. Man får dela med sig av honom, helt enkelt...

Brain-training

Det här med bloggeriet får ju inte bli ett tvång. Har läst flera bloggar nu på senare tid där människor har dåligt samvete för att de inte bloggar... Så även jag.

Men här krävs väl lite eftertanke (som alltid, har jag ju insett...!). Själv bloggar jag för att jag är förtjust i att skriva. För att jag tror på att man behöver hålla förmågan vid liv. Ordförråd och fantasi behöver regelbunden träning. Att blogga är som att gå till gymmet med den grå substansen (eller vilken substans det nu är som håller i skrivtrådarna). Och är det riktigt bra blir det ett sätt att koppla av, som Cornelia säger så klokt. Att sen vänner och släkt har visat sig intresserade är ju bara en bonus. De håller koll på oss. Bra eller dåligt? ;-) Men vi väljer ju själva vad vi skriver...

I mitt eget fall tror jag att lusten att blogga och mycket annat, kommer tillbaka när pressen från jobbet trycks tillbaka. Och nä, jag skyller inte på jobbet. Det är inte synd om mig. Det handlar om att jag ska lära mig att hantera tron att världen stannar utan min inblandning. Jag ska lära mig att koppla av, tagga ner och släppa ansvaret till en lagom nivå.

Och alltså. När jag gjort det. Då går det att skriva igen. För det är ju det jag vill. Och det var det jag hade tappat bort. Vad det var jag ville egentligen...

Jag, en vinsch-gorilla

Igår seglade jag. Jag! Seglade! Jag är öbo till mitt ursprung. Öbor seglar inte. Det är badgästerna som gör sånt, medan infödingarna tittar på. Vi kanske åker ut i nån snipa och fiskar makrill. Men seglar? Nä.

Var bjuden på en kundaktivitet med ett företag som vi anlitar. Jag var den enda från vårt företag (mina chefer tyckte inte att de hade tid. Viktiga människor...). Kände mig lite ensam först, men det gick över. Det var härligt, roligt och spännande! Har träningsvärk på skumma ställen idag, efter att ha krupit på durken omväxlande mellan styrbords och babords reling för att hjälpa till att vinscha. Försökte införa begreppet veva och dra i snörena, men det gick inte hem alls... Vinscha, skota och tampar skulle det vara. Snobbigt.

Våra skeppare var tålmodiga och väldigt duktiga. Båda tillhör Berntsson Sailing Team med Johnie Berntsson - vilket för en seglingsinvigd säkert säger nåt. Johnie var såklart med själv också, som en lite väl disträ domare.

Vi körde Match Cup. Det var ganska dåligt med vind. Men så himla kul. Vi blev ett damlag. Och vi kom till final! Tyvärr förlorade vi snöpligt, men vi blev ju tvåa! Att en dambåt kom så långt var tydligen lite sensation, så vi fick dela skumpan med ettorna, generöst nog.

På kvällen bjöds vi på middag. Ett långt bord uppdukat med världens skaldjursbuffé. Havskräftor, räkor, rökt makrill, kokt lax, västerbottenpaj, skagenröra, rökta musslor, gravad lax, romsås... Ni fattar. Hur gott som helst. Särskilt för alla nollåttor som var där. Vi andra västkustare var väl lite mer avmätta i vår förjustning. Åtminstone utåt. Inombords var vi lika nöjda, såklart.

Jag samlar verkligen på upplevelser nu. Jobbar på det i alla fall. Det är livet som räknas. Inte jobbet...

Jobbig människa

Nä, nu är det väl på tiden. En uppdatering är på sin plats. Det har hänt en del sen mitt senaste inlägg. En del som har med det att göra och lite annat som har med annat att göra.

Jag tycker att jag ser en ljusning just nu. En ljusning lite längre fram. Jag kom till en punkt där jag var tvungen att bryta mönstret och tänka nytt. Det är nog svårare än vilken fysisk ansträngning som helst. Att tänka nytt. Att byta spår mentalt.

Jag verkar vara av en sån sort som kommer till såna där punkter ibland. Alla gör nog inte det, men jag har gjort det förut och har börjat inse att det kommer att hända igen. Kris och utveckling, kallas det nog. Har lite lätt för att krisa, antar jag. Men hoppas att det medför något gott i mitt liv nånstans.

Det är lätt att tro att det är klart nu liksom. Jag small lite, sökte hjälp, pratade och ändrar mitt beteende. Men det måste nog ta sin tid. Började svaja nyss t ex, när jag behöver boka om nästa veckas tid hos psykologen (som jag fick kontakt med via vårdcentralen! Hur WOW är inte det?). En snabb tanke om att jag nog är klar nu och att jag inte behöver fler besök hos henne, for genom skallen. Det är lite bökigt att boka om tiden hos henne dessutom, så det skulle vara enkelt att låta bli. Men i den fällan får jag inte gå. Med tanke på hur lång tid det tog att bli en sansad människa efter förra besöket, är det nog totalkorkat att inte fortsätta. Det måste ju betyda nåt när hon bara genom en enkel fråga får alla inre fördämningar att brista. Skit som ska ut, helt enkelt.

Förra helgen var jag i Madrid. Med jobbet. Det var inte helt fel! Konferensen var tröttsam och resan lång, men natten mellan fredag och lördag hade vi så satans roligt på stan att jag inte skulle vilja vara utan det minnet för allt i världen. Ofantligt barnsliga var vi. Drack öl och vin gjorde vi. Pratade för högt. Flamsade ordentligt. Men det var så skönt att göra det. Snacka om team-building...

Reclaim life

Tänk att det faktiskt finns såna där vänner. Såna som man kan prata med i två timmar och som säger "prata gärna med mig, jag lyssnar". Det var så länge sen jag ens tänkte tanken att det går att ringa nån och få lite stöd i tillvaron. Några knuffar i rätt riktning. Några stränga förmaningar. Några vänliga ord. Några uttryck för förståelse. Idag skulle jag egentligen fråga om B skulle vara med till Sälen v 5, men så frågade hon det där. Den där frågan. "Hur är det?". - Blurp, så kom det i en lång harang. Och hon fanns där! Hon förstår!

Jag ska ta till mig vad du sa, B. Och jag ska ta tillbaka livet. Det är ju faktiskt ganska trevligt. Jag ska säga nej när det är nödvändigt.

Jag ska lyssna till henne. Hon som sitter där längst inne och försöker göra sig hörd.

Tror att jag hör henne bäst från en klippa vid havet...