Det SKA gå.
Ett tag var bloggeriet helt avstängt. Det blev ytterligare ett tvång, en press, ett "borde" nästintill "måste".
De senaste veckorna har Ilskebyttan försökt kalla på min uppmärksamhet igen. Eller - det kanske hon gjorde hela tiden, men jag hörde inte. Såg inte. Orkade inte. Det är så mycket jag inte har orkat den här hösten. Så mycket som har vänts upp och ner i mitt inre och påverkat min kropp och mitt liv. Blogga blev en underordnad aktivitet.
Nu försöker jag igen. Förmodligen har de stackars tappra läsare som träget höll sig kvar länge, tappat taget, men jag skriver ändå. Eller. Jag provar lite. Det kanske dröjer 4 månader till nästa gång. Eller fem veckor. Eller en timme. Eller tre dagar. Jag vet inte. Som så mycket annat, måste jag träna på att göra helt vanliga saker för att sen känna efter hur det egentligen känns. Blev jag stressad? Kändes det OK? Hur känns det i halsen? I hjärtat? Blev jag trött? Vad säger kroppen?
Så har det blivit med allt. Köra bil är fortfarande värst. Jag gillar att köra bil. Men nu tycker nånting i mig att jag ska ta det lite lugnt och då blir det plötsligt skitjobbigt att köra bil. Bilkörning är numera förknippat med panikångest. Krampande käkar, klump i halsen, rastlösa händer, domningar i fingrar och armar, surr i huvet. Det var så det började. I slutet av augusti förra året. Jag var säker på att jag skulle dö. I bilen. På motorvägen. Sen dess är det alltid jobbigt att köra bil.
Men jag tränar på det... Och jag ska träna på att skriva igen. Jag gillar ju det också. Det SKA gå.
De senaste veckorna har Ilskebyttan försökt kalla på min uppmärksamhet igen. Eller - det kanske hon gjorde hela tiden, men jag hörde inte. Såg inte. Orkade inte. Det är så mycket jag inte har orkat den här hösten. Så mycket som har vänts upp och ner i mitt inre och påverkat min kropp och mitt liv. Blogga blev en underordnad aktivitet.
Nu försöker jag igen. Förmodligen har de stackars tappra läsare som träget höll sig kvar länge, tappat taget, men jag skriver ändå. Eller. Jag provar lite. Det kanske dröjer 4 månader till nästa gång. Eller fem veckor. Eller en timme. Eller tre dagar. Jag vet inte. Som så mycket annat, måste jag träna på att göra helt vanliga saker för att sen känna efter hur det egentligen känns. Blev jag stressad? Kändes det OK? Hur känns det i halsen? I hjärtat? Blev jag trött? Vad säger kroppen?
Så har det blivit med allt. Köra bil är fortfarande värst. Jag gillar att köra bil. Men nu tycker nånting i mig att jag ska ta det lite lugnt och då blir det plötsligt skitjobbigt att köra bil. Bilkörning är numera förknippat med panikångest. Krampande käkar, klump i halsen, rastlösa händer, domningar i fingrar och armar, surr i huvet. Det var så det började. I slutet av augusti förra året. Jag var säker på att jag skulle dö. I bilen. På motorvägen. Sen dess är det alltid jobbigt att köra bil.
Men jag tränar på det... Och jag ska träna på att skriva igen. Jag gillar ju det också. Det SKA gå.
Kommentarer
Ta det lugnt, och krya på dig!
Önskar dig all lycka till på färden och take it easy..själv om det känns som om man mår bra så ska man känna efter en gång till..
Allt detta är du säkert helt klar över men säger det ändå jag..
Kom ihåg att inget går från en,det finns kvar och det som inte finns kvar var antagligen inget att ha..
Ta dagen som den kommer,vi finns här.
Kram!