Kraftsamling

Har sportlov. Inga särskilda sportlovsaktiviteter mer än att köra dotter till och från häst, men jag tog åtminstone semester för att jag behövde och ville. Lite dåligt samvete hade jag, ja, men det gick över. Jag sa som det var. Att jag inte är säker på att det funkar så bra som jag tänkte, med jobbet, och att jag tar chansen att ta ledigt för att se om det hjälper. Kanske vilan gör nytta. Och kollegorna sa "ja, såklart, hälsan före jobbet" och såna bra saker. Skönt. Men jag känner mig klen. Svag. Misslyckad. Och jag försöker tänka "so what" om det.

Idag var en jobbig dag, rent fysiskt. Inte så deppig, men halskrampig och spänd. Såna dagar försöker jag (lite för) frenetiskt att få det att släppa. Försöker hitta den där magiska kuren som ska trolla bort alla symptom. - Slappna av? Bra? Nja. Funkar inte. - Läsa bok? Nja. Ganska bra, men inte helt. - Korsord? Njae. Nästan mer stressande. - Sudoku? Ännu mer stressande. Konstigt. Känns bra mentalt, men sätter sig fysiskt. - TV? Har gått från avkoppling till stress. - Det enda som funkar är att sova. Och det kan man ju inte göra jämt...

Men jag känner igen det. Under julen och halvtidsjobbet blev det bättre dag för dag, och särskilt om jag tillät mig att faktiskt sova ibland. Även om Luther sitter på axeln och väser i örat att det finns tvätt och dammråttor och smutsiga toaletter och fint väder att gå ut i, så försöker jag tillåta mig att vila och sova. Och det hjälper. Vill inte vara en person som hela tiden klagar över att jag är trött - för det är jag inte, tror jag - men om jag känner efter så mår jag bra av att vila. Det handlar inte alltid om lättja. Det handlar om att samla kraft och ork.

Tack för alla fina kommentarer, förresten. Jag hade knappt hunnit publicera mitt första inlägg, förrän jag fick fina kommentarer. Känsliga, kloka, mänskliga, snälla ord. Bara för mig. Det värmer och ger kraft. Vet fortfarande inte vart kraften ska bära mig, men det kommer.