Det blir aldrig som man tänkt sig
OK. Om kolan var seg igår, så är den nästan orörlig idag. Det var ju bara nån timme kvar tills jag skulle göra mina grejer och få åka till hotellet. Och när nån timme hade gått så var det nog bara nån timme kvar. Och när den också hade gått plus lite till, så insåg jag att företaget skulle få betala för dagens dyraste förvaringsbox - mitt hotellrum. Där var mina grejer (fint uppackade eftersom jag skulle vara så trött när jag gick och la mig...) men inte jag.
Kl 02.45 hittade jag en blå tvåsits-soffa i "sängväntrummet". Korvade ihop mig på den med en sjukhusfilt som kudde och en som täcke. Grabbarna satt kvar och försökte komma nån vart med dumma datorer. Somnade inte direkt och vaknade några ggr men kl 05.25 gick jag upp. Då hade ännu ingen försökt att väcka mig, vilket var ett dåligt tecken.
Vid 7-tiden kunde jag börja med det som skulle gjorts runt midnatt och kl 8 var det kaos. Telefonen glödde, folk var arga och hjärnan försökte desperat skicka rätt signaler till rätt ställe. Det gick bra så länge det var upphetsat och hektiskt, men när telefonen började lugna ner sig (=var tyst i tio minuter i taget) hände nåt. Då var det liksom slut. Det gick inte mer. Jag bad om att få åka hem.... Eller snarare - om att få hämta mina grejer och sen åka hem. Så vid 12-tiden hasade jag mig ut från sjukhuset.
Nu är jag hemma och i en dimma. Men det gör ju inget. De skarpaste besluten jag behöver ta ikväll är väl om det ska vara danskt eller belgiskt öl till maten, eller vilken soffa jag ska ligga i framför TV'n... Skönt.
Kl 02.45 hittade jag en blå tvåsits-soffa i "sängväntrummet". Korvade ihop mig på den med en sjukhusfilt som kudde och en som täcke. Grabbarna satt kvar och försökte komma nån vart med dumma datorer. Somnade inte direkt och vaknade några ggr men kl 05.25 gick jag upp. Då hade ännu ingen försökt att väcka mig, vilket var ett dåligt tecken.
Vid 7-tiden kunde jag börja med det som skulle gjorts runt midnatt och kl 8 var det kaos. Telefonen glödde, folk var arga och hjärnan försökte desperat skicka rätt signaler till rätt ställe. Det gick bra så länge det var upphetsat och hektiskt, men när telefonen började lugna ner sig (=var tyst i tio minuter i taget) hände nåt. Då var det liksom slut. Det gick inte mer. Jag bad om att få åka hem.... Eller snarare - om att få hämta mina grejer och sen åka hem. Så vid 12-tiden hasade jag mig ut från sjukhuset.
Nu är jag hemma och i en dimma. Men det gör ju inget. De skarpaste besluten jag behöver ta ikväll är väl om det ska vara danskt eller belgiskt öl till maten, eller vilken soffa jag ska ligga i framför TV'n... Skönt.
Kommentarer