Ilskebyttan

Har jag skrivit om de tolv små? Nä. Jag har glömt det, väl. Bra. Då blir det nåt mer än bara gnäll i dagens blogging. Runt trettondedagen åkte vi till pappsen bl a. Vi satt runt köksbordet som vanligt och babblade i timmar, och kom in på julkrubban och när de tre vise männen egentligen kom etc . Anledningen var nog en diskussion om varför vi firade just den helgen som var just då när vi var där. Vi filosoferade en stund om att det är fel att putta fram vise-männen-gubbarna ända till Jesusbarnet på julafton, för de borde ha kommit fram först senare. F-dottern G lade pannan i djupa veck och sa "Men de där tolv då? De där tolv små?" Vi tittade på henne en stund, och jag tror att det var jag själv som först fattade vad hon menade. Eller åtminstone var det jag som sa nåt först. "Nja, G", sa jag. "De var inte så små de där tolv. Det heter lärjungar. Inte lärj-ungar...".

Börjar bli lite trött på mig själv. På min (tillfälliga, hoppas jag) självömkan och grinighet. Var skitsur på jobbet och inte alls trevlig i telefonen. Han (från leverantören) som jag var SÅ tillmötesgående mot förra veckan, fick korta, sura svar idag. "Hormonkärring", tänkte han säkert. Stackarn. Han är ju bara 25 också... Jag hörde själv att jag borde ha stannat hemma under täcket idag - men just där och då VAR jag så sur. På honom och på jobbet i övrigt och på tafatta chefer och på att livet försvinner medan jag går och surar. Ja, jag har varit här förut. Många ggr. Det är väl dags att acceptera den lilla rara egenheten och bara jobba sig igenom, antar jag. Kanske blir allt soligare i morgon. Who knows? Men alltid när jag är i såna här svackor, känns livet meningslöst och mina livsval fel. Jag vill söka andra jobb, men tror mig inte om att kunna något. Jag vill starta eget, men vet inte vad (förutom kattpensionatet då). Jag vill gå skrivarkurser men anmälningstiden har pre

Både idag och igår har jag varit grinig och lättgråten. Det är väl det vanliga, antagligen (en gång per månad) och det är jobbigt. Men på nåt sätt är jag närmare känslorna de här dagarna. Givetvis på gott och ont - men jag vill gärna tro att det har nån nytta att vara så känslig ibland. Allt blir liksom förstärkt. Tror egentligen inte att känslorna och reaktionerna är nya - de finns nog därinne hela tiden - men de ligger på ytan och blir väldigt känsliga för beröring under ett par dygn. Som sagt - jobbigt för omgivningen och jobbigt för mig - men jag kan inte göra så mycket åt det. Självklart underlättade inte ovanstående igår när jag skulle ta mig till jobbet och förhoppningsvis få ut min bil. Vid 10.30 hade jag fått skjuts till bussen och tagit en promenad till jobbet. Gick runt hörnet och kollade på garage-porten och såg att den var helt öppen nu. Antog att någon kollat på den och faktiskt tänkt efter lite. Det är ju fler än jag i huset som behöver garaget, om man säger. Tjafset med

Hemma från kursen - men det var med nöd och näppe. Efter att ha bordat snigeltåget från Örebro tog det inte lång tid förrän alla märkte att något måste vara fel. Fel var det. På loket. Vi fick information omväxlande från lokföraren och konduktörerna, och jag måste säga att föraren var den mest optimistiska. Konduktören sa vid ett tillfälle: "Vi får se om vi kommer fram till Göteborg...". Lokföraren berättade vid varje utrop om nya saker som de hade "kopplat loss" så att loket skulle funka... Det hade iofs "sämre dragkraft" ett tag - men han trodde ändå att vi skulle köra ikapp lite av de försenare 40 minuterna... Och sen gick det lite saktare än brukligt - men "snart är vi uppe i normal hastighet!". Ca 1,5 tim försenade landade vi på Göteborgs perrong och knatade mot jobbgaraget där bilen stod. Och står! För vi kom nämligen inte ut! Porten öppnades till hälften och sen ville den inte mer. Ringde grannen för att fjäska fram en skjuts, men de svara

I morrn ska jag på kurs. Det var inte igår. Inte ens i förrgår. Det värsta är ju att man inte bara kan sitta där och drömma sig bort och vänta på gratis-lunchen. Vi förväntas kunna vidarebefordra den nyvunna kunskapen till kollegorna när vi kommer hem. Tungt... Men å andra sidan är jag inte typen som tycker att man ska gå på kurs för kursens sak. Det innebär alltid ett ansvar - både mot sig själv och andra. Annars är det slöseri. Igår var jag på Tupperware-party/Sälen-planering. Two-in-one. Först plastburkar och sen diskussion om vad innehållet i dylika burkar skulle kunna vara när de ska forslas till Dala-fjällen. Kyckling? Paj? Tacos? Vem har med sig frukost? Ska vi baka scones? Hur mycket vin behövs? Tja. Sånt avhandlades och vi kom nog fram till nåt bra, tror jag. Och som alla märker är det ätande och drickande som är viktigast när vi åker till fjälls. De där skidorna tas bara på för att det hör till...

Den här helgen har gått i svart-vitt. Äntligen tog jag tag i dotterns rum. Nu är det inte gult längre. Nu är det vitt med lite svart. Har bara hörnen och listerna kvar, och införskaffande av nya hyllor, gardiner och ev en matta. Sen är det piffigt. Det är svettigt att rolla! Otränad som jag är, har jag träningsvärk i hela halva kroppen bara av att måla ett litet rum. Men jag kände mig duktig. Nu har F varit rökfri i mer än en vecka. Han sa själv att lördagen var den värsta dagen hittills. Inte utan att det märktes... Men jag är stolt som tuppen!

Jajamen, svärmamman. Han ska få en puss. Han är så duktig. Även jag förvandlades och blev en snäll(are) fru när han slutade. Vad som helst för att han fortsätter. De första dagarna köpte jag godis och korv. Igår inhandlades nikotinsugtabletter. Om man läser bruksanvisningen förväntas han äta sådär en 12 om dan - och då är det ju rätt meningslöst, för det blir dyrare än ciggisarna. Men idag har han bara sugit på 3-4 st, så det funkar nog. De enda som lider av makens stora förändring, är kissemissarna. De har ju varit vana vid att dörren öppnas titt som tätt, flera ggr om dagen. Nästan i klass med en svängdörr. Men nu är det ingen som öppnar dörren mer än när de jamar på insidan. För att släppa in krävs ett aktivt agerande från oss i huset. "Oj, är Kasper ute? Och Cissi också?". Men det skadar nog inte med lite extra frisk luft i pälsarna. Min lilla mamma tyckte tydligen att jag slarvade i det förra blogg-inlägget. Måste väl korrigera mig då (om det nu var det hon menade). När

Så har man varit en ärbar kvinna i ett helt år. Det är första gången, faktiskt... Vi bodde på hotell inatt. I vår egen stad. Min mamma tyckte nog att det var lite konstigt, men det är det faktiskt inte. Inte SÅ konstigt i alla fall. Jag menar - hur många av hotellen har man bott på tidigare i sin egen stad? Hur ofta kan man gå på stan och sen gå "hem" - när man i vanliga fall bor på vischan utanför? Vi hade bubbelvin på rummet, gick på stan och drack Mackmyra 06 bl a, gick tillbaka och åt middag på hotellet. Vi och alla norrmän. I morse kom frukosten på en bricka till rummet kl 09.25. Måste erkänna att jag inte var vrålhungrig just då, men jag hade ju heller inte lust att trava ner till frukostmatsalen, så detta var ett bra alternativ. F brukar inte äta frukost alls, men med den välfyllda brickan på bordet gjorde nog att inte ens han kunde motstå. Han undersökte dock allt grundligt innan han åt. Yoghurten som såg ut som en vanlig fruktyoghurt t ex. Grimasen kom snabbt. Det va

Förresten. Tänkte skicka ett bidrag till tjuvtittat.se idag, men som tur var hade vi lite självbevarelsedrift och ägnade oss därför åt lite research innan ivägskickandet. Det som vi trodde var fel, var ganska rätt. Synd. Det hade varit roligt om det hade varit som vi trodde. Jag är ju i röntgensvängen och där pratar vi ibland latin, trots att vi inte behöver. Vi säger pulm om lungor och malleoler om fotknölar och sinus om bihålor och patella om knäskålar. I ett skyltfönster med information om en catering-firma (mat, alltså) läste vi att firman hette Patella. HAHA. "Kan jag få en knäskål med nudlar, tack", typ. Roligt. Tills vi slog upp det och efter lite möda fann att patella tros vara ursprungsnamnet bakom maträtten Paella och betyder ungefär "liten skål att lägga offergåvor i" (romersk tid). Prutt! Då hade det ju med både skålen och maten att göra och var inte alls så roligt. Men det HADE varit roligt om de bara hade hittat ett namn som lät käckt och som att det

Man ska inte vara för kaxig. Det straffar sig. Som att jag raljerade med att jag var ledig lite till och inte hade söndagsångest, för ett par dagar sedan. Den ångesten kom med besked idag istället. FATTAR inte varför det ska vara så. Det är samma gamla jobb och samma gamla plats och samma gamla tider och under hösten har jag ju trivts riktigt bra. Men ändå. Så fort jag har varit ledig mer än en helg, får jag en stark känsla av att jag aldrig mer vill jobba. Blir nästan fysiskt illamående och får typisk nervpåverkan (eller nåt). Ungefär som resfeber, fast utan den positiva delen av det. Det ÄR ju inget farligt och inget nytt och jag har klarat att byta jobb en massa gånger och det är ju värre än att komma tillbaka efter julledigheten, kan man ju säga. Och jag vet att det räcker med en halvtimma (om ens det) på kontoret, så är allt som vanligt och inget är läskigt. Men ändå... Jag är en svag person. Så måste det vara.

Jaså? Jag är ledig i morgon också? Ingen söndagsångest? Nämen så trevligt... :) Har ägnat några dagar åt post-jul-turné. Alltså hälsa på de närmaste släktingarna i norra delen av landskapet såhär strax efter jul. Barnen hade diverse julklappar som väntade, och vi också, visade det sig! Total överraskning. I övrigt trevligt, med mycket mat och mycket dricka. Najs. Idag tilldrog sig den traditionella julgransplundringen. Och i år var det inte bara godisarna som ramlade ner på golvet. Halva granen också. Den gröna delen av granen. Jämrans så mycket barr det kan bli av en gran. Det räckte med att viska "barra" ett par meter från det stora julträdet, så riste det till lite och de små stickorna föll som i ett stilla regn. "Frrr" lät det liksom. Två dammsugarpåsar gick åt, plus sopning. Och ja, jag HADE vattnat. Två gånger t o m. Vi lär ändå bli påminda om julmyset långt in i midsommarfirandet...

Nyårsaftonen gick alldeles för fort. Trots att vi träffades kl 18, var tolvslaget över bara en stund senare, kändes det som. Det är som vanligt tryggt, trevligt och trivsamt att umgås med gamla och nya grannar. Man fattar ju knappt vilken otrolig tur vi hade när vi flyttade till "gamla området". Hur många får vara med i gänget på det sättet så fort och så tajt och så fortfarande? Återigen måste jag påminna mig själv om att det inte är självklart att ha människor runt sig på det sättet. Vi kom och trängde oss in i gemenskapen och får vara med än. Fantastiskt. Som vanligt babblade jag för mycket och för djupt och för besserwissrigt, men det var kul. Alla var på gott humör. Maten var god. Den lånade hunden var gullig. Fyrverkerierna var som de brukar, från samma plats. Bubbelvinet var festligt. Har sett några bilder här , och det fanns t o m någon på mig själv som t o m jag själv kan godkänna. :) Två dagar på det nya året har gått, och de har gått bra. Lite matinköp har gjorts,