Reclaim life

Tänk att det faktiskt finns såna där vänner. Såna som man kan prata med i två timmar och som säger "prata gärna med mig, jag lyssnar". Det var så länge sen jag ens tänkte tanken att det går att ringa nån och få lite stöd i tillvaron. Några knuffar i rätt riktning. Några stränga förmaningar. Några vänliga ord. Några uttryck för förståelse. Idag skulle jag egentligen fråga om B skulle vara med till Sälen v 5, men så frågade hon det där. Den där frågan. "Hur är det?". - Blurp, så kom det i en lång harang. Och hon fanns där! Hon förstår!

Jag ska ta till mig vad du sa, B. Och jag ska ta tillbaka livet. Det är ju faktiskt ganska trevligt. Jag ska säga nej när det är nödvändigt.

Jag ska lyssna till henne. Hon som sitter där längst inne och försöker göra sig hörd.

Tror att jag hör henne bäst från en klippa vid havet...