Ilskebyttan

Bloggar inte så mycket längre. Har funderat på varför. Tror mest att det handlar om att jag inte fattar vem som skulle vara intresserad av mitt vanliga liv. Samtidigt är det sånt jag läser om helst själv. Andras vanliga liv. Well. Får inte ihop det. Men jag skriver lite i alla fall. Idag sprang jag lite igen. För första gången efter den nedbrytande övningen förra lördagen. Misstänkte att den skulle brutit ner så mycket att jag inte skulle orka nåt alls, så målen var lågt ställda. Men det gick mycket bättre än jag trodde. Sprang längre än på länge. Innan hemfärden från dotterns fotbollsträning träffade jag M, som är en äckligt vältränad människa med vilja av stål. Hon undrade om jag inte skulle springa Midnattsloppet... En mil, mitt i natten, på stadens gator, i slutet av augusti. Klart att jag ska springa Midnattsloppet. Redan anmäld. Igår hoppade dottern med sin älsklingshäst. En liten tävling som hästägarinnan var snäll nog att låta henne tävla i. Hon vann en rosett. Eller nja. Häste

Jag gjorde det! Långsammare än jag trodde. Sämre tid än jag hoppades. Mer ont än jag kunde föreställa mig. Saknade musik i öronen. Tyckte synd om mig själv. Frös. Höll på att svimma. Men. Jag gjorde det! Jag tog mig runt stan enbart med hjälp av mina egna ben. Det var knappt, och det fattades lite jävlar anamma, men det lilla som fanns räckte för att jag inte skulle bryta. Under hela loppet, och särskilt den sista halvan, körde jag med negativ pepping (för det är tydligen det enda jag kan) och berättade noggrant för mig själv att detta var det dummaste, jobbigaste och plågsammaste jag gjort och jag ska aldrig, aldrig göra om det. Men sen. På kvällen. I soffan. Trots att höftpartiet kändes stelopererat och felkonstruerat och vinet gjorde mig illamående. Så ville jag göra om det. Hur konstigt får det vara? Hur knäpp får man bli? Så nu har polaren och jag bestämt att vi kör nästa år också. Såklart... Vi vill ha fler medaljer. Dagen efter var dottern också duktig. Hon sprang åtminstone näs

Det har inte varit så mycket Wii Fit det senaste, precis. Men det beror INTE på att jag tröttnat. Resten av familjen har spelat både tidigt och sent, men jag har inte varit hemma så mycket den senaste tiden. Sist jag spelade var förra helgen då vi tog med hela konkarongen till vännerna och spelade halva natten (självklart efter att ha flyttat undan soffbordet). Bowling. Boxning. BMI-mätning. Tennis. Det är precis lika kul fortfarande. Men man kan ju inte står där jämt. I övrigt har det varit jobb, jobb och jobb. Morgon, middag och kväll. För det mesta har det varit roligt. Kurser har gåtts och några till ska gås. Detta för att jag kallas "utbildningsansvarig" i ett projekt - och då gäller det att man gått kursen själv innan man ska lära andra. Jag har sprungit några ggr. Eller nja. Sprungit. Det liknar nog mer jogging. Men det hette det väl mest på 80-talet. Löptränat, säger de flesta nuförtiden. Oavsett om de älgat fram som mästerkatten i stövlar eller smålunkat som jag gör.