Varvat

Jag gjorde det! Långsammare än jag trodde. Sämre tid än jag hoppades. Mer ont än jag kunde föreställa mig. Saknade musik i öronen. Tyckte synd om mig själv. Frös. Höll på att svimma. Men. Jag gjorde det! Jag tog mig runt stan enbart med hjälp av mina egna ben. Det var knappt, och det fattades lite jävlar anamma, men det lilla som fanns räckte för att jag inte skulle bryta.

Under hela loppet, och särskilt den sista halvan, körde jag med negativ pepping (för det är tydligen det enda jag kan) och berättade noggrant för mig själv att detta var det dummaste, jobbigaste och plågsammaste jag gjort och jag ska aldrig, aldrig göra om det. Men sen. På kvällen. I soffan. Trots att höftpartiet kändes stelopererat och felkonstruerat och vinet gjorde mig illamående. Så ville jag göra om det. Hur konstigt får det vara? Hur knäpp får man bli?

Så nu har polaren och jag bestämt att vi kör nästa år också. Såklart... Vi vill ha fler medaljer.

Dagen efter var dottern också duktig. Hon sprang åtminstone nästan hela tiden, även om sträckan var en tiondel av min. Hon är ju faktiskt inte så stor än, heller. Heja dig, FM!