Halvdansk och djup

Återkommen från grannlandet. Det heter incitamentsresa, men frågan är vems incitament vi pratar om. Visst - självklart är jag fantastiskt tacksam och nöjd över en gratis resa och tonvis med god mat - men vi har suttit i konferensrum och "kursat" varenda dag. Kanske var det egentligen ledningens incitament att få korvstoppa oss med företagskultur och service-kunskap. Totalt har vi väl haft ca 6 timmar ledig tid för shopping och sightseeing. På fem dagar... Lite grann kändes det som att vi lika gärna kunde ha suttit på huvudkontoret i Gbg. Eller t o m i Skövde...! Men nu var vi alltså i Köpenhamn. Och visst - vi drack ju öl såklart. Och dansade t o m. En av killarna blev anklagad för att knarka när han hade varit för länge på dass. Det är man inte riktigt van vid som godtrogen svensk lantis.

I fredags fick vi förresten världens godaste mat. Om man inte är vegetarian. Fasan till förrätt, vildsvin till huvudrätt och lakrits-brylé till efterrätt. Och perfekt anpassade viner (bl a ett Amarone) till det. SÅ oförskämt gott! Hur kan man då klaga över att vi inte fick tillräckligt med fri tid...?

Har ju av förklarliga skäl inte hängt med i blogg-universum den här veckan, men det var kul att få kommentarer på min blogg från Ullkatten! Hon verkar vara den enda utanför mig egen familj och grannsfär (och du Peter), som läser mina små meningar. Det intressanta är att även hon har tröttnat på de där kändisbloggarna. Eller om det är småbarnsidyllen som irriterar. Eller kanske det är känslan av verklighetsfrånvändhet (så kan man nog inte säga alls...) som pyr. Åtminstone hos mig. Jag har dock svårt för att skippa Läckberg eftersom jag på nåt sätt BORDE gilla vad hon läser eftersom vi har (typ) samma geografiska ursprung. Gillar hennes böcker och lyssnade intresserat på henne på bokmässan t ex, men igenkänningsfaktorn är ju inte där. Och så länge den inte är det, kommer intresset att falna. Så är det bara. Så vi får se hur lång tid det tar innan även hennes länk försvinner. Jag har ingen möjlighet/anledning att umgås med de övriga svenska författar-kvinnorna som vore de mitt lilla "tjej-gäng". Jag får inte på mig de prickiga klänningarna. Jag håvar inte in en massa kosing och det är jag såklart avundsjuk på (för? över? vilken preposition hör till avundsjuk?). Så jag känner inte igen mig...

Men jag försöker tänka efter. Jag försöker bli en god människa. Jag försöker låta bli skitsnacket. Jag försöker räkna ut hur jag ska putta ut min dotter i det hårda livet på bästa sätt. Jag försöker tänka på att styvbarnet även har mig som en viktig vuxen. Hon kommer förmodligen att känna ungefär samma hatkärlek till mig som jag har gjort till mina "styvpappor". Och det måste jag hantera. Jag försöker blir mer tolerant. Jag försöker bli bättre på att utnyttja tiden till att fylla livet med kvalitet. Men jag är än så länge rätt kass på det. Också. Men jag försöker.

Just det där försökandet hittar man inte så mycket om i de där bloggarna som jag och några andra tröttnat på. Eller åtminstone insett att vi inte får ut så mycket av.

Och stånk! Nu blev jag sådär djup-pretto igen. Men det är ju bara att låta bli att läsa om man inte känner igen sig...