Medelålders

Det är mycket djur här. En halt katt, en kattmamma, en grå kattunge, en svart kattunge, en trött katt, en kanin, ett marsvin...och såklart en och annan fluga, spindel och vissa andra former av kryp.

Vi pratar mer om och med djuren än om och med varann. Det är sandlådor som ska tömmas, burar som ska rensas, klor som ska klippas och kattnackar som ska nosas på. Hela tiden.

Har vi alla de här djuren för att ha nån att fokusera på istället för varandra? Eller är det en "livsstil"? Jag vill ju gärna tro det senare. Och jag skulle egentligen vilja göra livsstilen tydligare. Mer liv nära livet. Mer "äkta" liv. Mmm, visst, jag ser att det handlar om en helt ordinär "midlife crisis" men det betyder ju bara att jag är som många andra. Jag vill också hinna få ut det mesta av det som är kvar. Jag vill också att vardagen ska vara meningsfull och viktig. Jag vill inte heller tänka tanken att jag skulle ångra allt jag inte gjort när det är för sent. Men det är inte görandet och resandet och upplevandet som är det som känns viktigt. Det är det vardagliga livet.

Barnet har tillbringat hela eftermiddagen och kvällen i ett stall. Klappat, borstat, matat, ridit, pysslat, smörjt, mockat... Hon var trött så hon grät, men hon hade glömt att bli hungrig. Hon är just nu hängiven. Hon lever med hästarna. De är viktigare än att äta och sova. Men hon ser det säkert inte som ett offer. Det berikar bara hennes 11-åriga liv. Det är hennes livsstil. Tänk att få känna så...

Ullkatten markerade att hon lever sin livsstil. Tänkte på det och bestämde mig för att jag måste hitta min livsstil. För jag har ingen. Tror jag.