Vin & latin
Det blir så långt mellan bloggandet nu för tiden. Vet inte vad det beror på. Kanske är det en kombination av mindervärdeskomplex och idétorka. Med komplexet menar jag att när man läser alla andras underfundiga bloggar och andra texter, framstår man som completely värdelös. Men det är ju dåligt att tänka så egentligen. Jag har inga författarambitioner, umgås inte med kultureliten, är inte journalist, bor inte vid Stureplan eller ens nära Stockholm. Men ändå skriver jag. Det måste få duga. Så bort med det där.
Igår var en stor dag. Träffade min faster för första gången på två decennier eller nåt. Hon hade aldrig sett min dotter... Hmm... Faster V försökte själv under eftermiddagen släta över den långa tiden med saker som att "vi i vår släkt inte måste vara med varann hela tiden och att vi inte är såna som umgås så tajt" etc. Jag kände egentligen inte att det fanns någon anledning att fundera över det mer, men hon tyckte nog att det borde varit annorlunda.
När jag hade lämnat gänget på Landvetter kände jag mig ändå ganska upprymd. Det är speciellt att vara med de där som har samma ursprung som mig själv. Jag är ju inte bortskämd med det här (får väl skylla mig själv som flyttade till stan...) och det blir extra värdefullt när jag plötsligt känner mig hemma. Det är nog först bland "de mina" som jag blir av med den där känslan av att vara en utmojording som ingen någonsin kan begripa sig på.
Igår kväll ringde Grannika och undrade var vi var... Resten av vår familj var nämligen redan där. I myskläder. Så vi tog väl på oss mjukisbrallorna vi också och klafsade över den våta gräsmattan. Lite rött att dricka och frossande i anatomiska termer blev det.
Igår var en stor dag. Träffade min faster för första gången på två decennier eller nåt. Hon hade aldrig sett min dotter... Hmm... Faster V försökte själv under eftermiddagen släta över den långa tiden med saker som att "vi i vår släkt inte måste vara med varann hela tiden och att vi inte är såna som umgås så tajt" etc. Jag kände egentligen inte att det fanns någon anledning att fundera över det mer, men hon tyckte nog att det borde varit annorlunda.
När jag hade lämnat gänget på Landvetter kände jag mig ändå ganska upprymd. Det är speciellt att vara med de där som har samma ursprung som mig själv. Jag är ju inte bortskämd med det här (får väl skylla mig själv som flyttade till stan...) och det blir extra värdefullt när jag plötsligt känner mig hemma. Det är nog först bland "de mina" som jag blir av med den där känslan av att vara en utmojording som ingen någonsin kan begripa sig på.
Igår kväll ringde Grannika och undrade var vi var... Resten av vår familj var nämligen redan där. I myskläder. Så vi tog väl på oss mjukisbrallorna vi också och klafsade över den våta gräsmattan. Lite rött att dricka och frossande i anatomiska termer blev det.
Kommentarer