Ensam är inte alltid stark

Igår var en bra dag. Mitt oplanerade förslag om lunch med vänner funkade, och åtminstone två kunde träffa mig i stan. Det gjorde nog susen - att träffa dem.

Jag söker ofta ensamheten och mår bra i det - men ibland behöver jag gemenskap, umgänge och känna mig som en i ett sammanhang. Behöver det mer än jag själv fattar. Missar nog ofta mina egna signaler där (också). Att fly in i ensamheten är tryggt och kontrollerat - men att vara med andra, bli sedd och bekräftad, spegla sig i nära och kära, är lika viktigt för mig som för andra. De svarta hålen - de mörkaste tankarna - krymper, i ljuset av vänskap och samtal.

Det där lät högtravande och klyschigt på samma gång, och som om jag upptäckt något nytt... Men faktum är att jag dagligen nuförtiden, lyssnar inåt och allt som jag inte har fattat själv, är nya upptäckter som jag måste ta hand om. Även om resten av världen redan tar det för självklart.

Enkelt. Men det är ändå som om jag inte har fattat hälften av själva livet... Och som om jag har en rackarns resa att göra.