Olika åkommor

Har just kommit hem från Borås. Borås är numera förknippat med vånda. Kanske lite orättvist mot lilla Borås, men det var när jag åkte därifrån för flera månader sen, som jag fick mina första attacker. Det var då jag för första gången i mitt liv upplevde riktig dödsångest. Sen dess har dödsångesten och attackerna hängt i - mattats av - men hängt i. Nu "tvingade" jag en kollega att följa med. En kollega som vet att jag varit sjukskriven men inte har vetskap om några detaljer. Bra. Pratade på som värsta kackelhönan i bilen, men det var nödvändigt för att tvinga bort den smygande paniken. Var väldigt nöjd när jag kom hem. Jag klarade det. Det var jobbigt och ansträngt och lite overkligt, men jag klarade det. Det kommer att bli bra. Det tar bara lite tid. Och det är så satans svårt att förklara för någon som inte vet. Jag kan höra mig berätta och nästan blir lite skeptisk själv. Klyschan för dagen: Man måste uppleva det för att förstå.

Det gäller nog även för grannan. Hon ligger sömnig på uppvaket efter en stor operation. Förmodligen (förhoppningsvis) den största operation hon nånsin kommer att genomgå. Kollade läget med R1 för en stund sen, och det har gått bra, men hon är trött. När han ringde henne tidigare idag, somnade hon om när hon hörde att det var han... ;-)

Tänker på dig A. Tänker på hur du ska känna när du vaknar, i din sjukhussäng. Tänker på hur det luktar. Om lakanen är skrynkliga. Om du kan äta. Om du har ont. Om det kommer nån och frågar hur du mår ibland. Tänker på vad du tänker. På hur ditt liv ska bli nu. Mycket bättre, har vi ju bestämt, men HUR mycket bättre?

Tänker på att det var förbaskat skönt att det gick bra.