Ilskebyttan

Vaknade i en varm säng - som jag delade med en svart utsträckt katt - och insåg att jag var på fel ställe vid fel tid... I morse. Hade snoozat ihjäl klockradion, drömt att jag fastnat i en hiss (som krympte runt mig och tryckte över bröstet) och att jag inte fick ta brorsans köttbullar. Men nu är jag på rätt ställe. I chefens ögon, åtminstone...

Nej. Jag är inte på väg in i väggen. Alls. Jag är ju glad ju. Och lyssnar på mig själv ju. Eller...nåja. Jag håller ett mentalt stetoskop mot hjärtat och försöker lyssna genom bruset på utsidan. Och ibland hör jag. Det är bra nog. Men tankarna kör ju allt som oftast minst parallellslalom och störtlopp och ibland tar de liften upp bara för att kolla hur backen som jag åkte utför för ett tag sen, faktiskt såg ut. (Wow... nån har sagt att jag måste träna på bildspråk... och det märks kanske att jag tränar...). Och då kommer de fram till olika saker. Som i mitt förra inlägg. Men det betyder inte att det är så nu. Det är bara jag som funderar på vad jag ser i backspegeln. Och förvisso genom vindrutan också. Men det är inte mig jag ser då...

(Inte mycket tjo och tjim i det här inlägget, men ibland måste tankarna ut.) Är en person som har nära till stress. Skillnaden nu mot förr, är att jag är medveten om det och kan (oftast) hantera det. Jag har jobbat med det, på det, för det, under rätt lång tid och börjar ha koll på vad som gör mig stressad och hur jag ska hejda de värsta fysiska attackerna. Jag tror att vi alla som går in i väggen, blir utmattningsdeprimerade, livströtta och får panikångest, egentligen inte alls kan skylla på omständigheter eller arbetsmiljö eller chefer i särskilt många av fallen. (Ja, i vissa, självklart, men nu pratar jag generellt). Jag tror att vi kan skylla oss själva. Och det är ju inte stressande...alls... Jag tror att vi som hamnar där är av samma skrot och korn. Vi är en sort som lyssnar utåt, men aldrig inåt. Vi är en sort som struntar i vår egen kropps eviga hojtande, för att istället lyssna på alla andra kroppars röster. Och det värsta är att de andra rösterna ibland är påhittade

Efter att ha vänt ut och in och upp och ner och bak och fram på ett rum igår såpass att en Billy-hylla helt gav vika och rasade ihop och jag tryckte ihop den och lutade den mot en annan och fyllde den med böcker igen...pust... så blev det ju ytterst rörigt därinne och tre flyttlådor stod fortfarande kvar i röran. Så idag skulle de anfallas. Så jag vände ut och in och upp och ner och bak och fram på lådorna. Hur mycket skit kan man ha? Och hur mycket kan man kasta? Och hur skönt är det att verkligen bli av med det? Själslig tvagning. I like. Och det enklaste är nog att kasta materiella ting och använda det som surrogat för mental börda. Och det här blogginlägget var väl inte av den djupare sorten. Och jag blev väldigt glad när jag upptäckte att en "gammal" bloggföljare faktiskt är vän med en vän på fejjan och nätverket byggde ihop sig och hon ska läsa min blogg igen. Och min bror ska hyra ett hus. Och jag ska snart få träffa "min" vovva igen. Och viss

Den här helgen går ju till historien, av fruktansvärda skäl. Det är svårt att skriva om något annat än det som hände fredagen den 22/7 2011 i Norge. Och det är fortfarande svårt att ta in. Att förstå. Jag blir trött på rapporteringen stundtals men inser att detaljer och berättelser kan hjälpa oss alla att börja begripa en liten, liten del av den skräck som så många människor har upplevt. Samtidigt som jag själv även idag, känner en lust att tänka på nåt annat. Tänka på min egen lilla värld med mina små problem. Låtsas som att det aldrig skulle kunna hända mig eller min dotter. En stor frustration finns också för att man inte kan göra nåt. Jag kan inte göra ett enda dugg för att hjälpa någon eller lösa "problemet". Det brukar annars vara mitt sätt att hantera kriser. Ställa frågan "vad kan jag göra?" och sen agera. I övrigt fyllde jag ju år igår och fick så oändligt många gratulationer och tankar via telefon, facebook och sms. Klart att en del av fb-vännerna skic

Jag vet att jag retar upp en del när jag hävdar att idrotten får ge utrymme för överdrivna reaktioner, testosteronstinn ilska och en hel del våld, och att det (i min värld) är inskränkt, manligt (!) och farligt. Det visar människans primitiva natur. Det är snudd på tillåtet att bedriva hetsjakt och önska livet ur folk, i idrottens namn. Idag tänker jag närmast på Kevin som sprang ut på plan under en fotbollsmatch och knuffade till en spelare. De personangrepp och de hot och hämndyttringar som speglades då, var grova. En 19-årig, hög (?) grabb skulle i princip hängas. Han hade förstört så mycket för så många människor, sades det, och skulle straffas. Jämför det med vad som skrivs om Anders Behring Breivik idag...och med vad han gjorde. Är dessa mäns handlingar jämförbara på det sätt som hämndlystnaden verkar vara? Perspektivet... Var är det?

Soffjäveln är borta. Bilen är lagad. Dyrt blev det, men i mitt liv drivs ofta numera det dåliga mot något bättre. Tids nog. Men det är svårt att tillåta sig att tänka på sina, i jämförelse, futtiga orosmoment och "bryn", när Oslo står i lågor. Och ändå jag måste säga att jag har väldigt svårt att ta in det. Jag dras mot det lättsamma, det tramsiga, det vardagliga, för att jag inte kan - eller orkar - ta in det som händer. Jag klarar inte att dela sorgen. Trots att Norge ligger så nära. Trots att jag har flera norska vänner. Trots att det lika gärna kunde ha hänt här. Men nu gjorde det ju inte det. Och jag är glad för min egen skull. Jag kan tända ett ljus för offren, men vad hjälper det? Det som är gjort är gjort. Och jag sitter här i lugn och ro, mätt och nöjd, och försöker fånga känslan av panik, rädsla, kris, olycka, ilska. Som alla andra verka kunna. Men jag kan inte. Jag vill fly från det hemska. Fly från empatin. Fly från skräcken. Jag vill sitta här och kura och

Nu är ilskebyttan ilsken. Hur i hela h-e kan en människa köra till en helt annan gatuadress än den angivna, maila om att jag ska ringa, och sen ringa 1,5 timme senare för att man köpt en annan soffa. Jag exploderar snart. Det är andra gången jag sitter här och väntar och soffan har stått mitt på golvet i en vecka. Skulle ha tagit med den till ÅVC i morse. Den ska tydligen inte köpas härifrån.

De regler vi sätter upp för att hantera vårt umgänge, intresserar mig lite extra sen några dagar tillbaka. Om var och en sätter upp egna regler - vems ska man följa? Och vems ansvar är det att justera dem? Den som har bestämt dem eller de som berörs/störs? Om omgivningen tiger (i väntan på ett aktivt hänsynstagande från regelsättaren) - är omgivningen martyr då? Är det alltid upp till "offret" att sätta gränserna? Är det alltid upp till långivaren att kräva tillbaka det lånade? Gör sig inte "makthavaren" till offer då? Det är väl också martyrskap i så fall?

Firade bronshjältinnorna på Götaplatsen igår och traskade pga hunger sen iväg till Ankis favorithak Caleo. Vi var två och vi ville såklart sitta ute - som svar på hovmästarinnans frågor. Jag tyckte att hon var liiite tveksam, men det var inte förrän efteråt som polletten föll ner med ett klonk. Hon ledde oss längre in på uteserveringsytan, och pekade på tre bordsändar där det fanns plats för två. Nu var jag ju med Anki och då måste man försöka tänka och spana som Anki. Så jag spanade efter de snyggaste killarna. I samma ögonblick som jag la ögonen på den tveklöst snyggaste grabben i lokalen, valde Anki platserna på bordet bakom... honom. Som grabbarna på mitt hjärnkontor först då - sekunden efter snyggnoteringen - kopplade ihop med ett namn. Men då var det för sent. För sent att vända. För sent att byta bord. Anki hade redan valt. Och jag böjer mig fram (har inte hunnit sätta mig än) och väser "Men Anki!!! Du kunde ha fått sitta bredvid... ...Henke Lundqvist!!!" Giss

Hur mycket plats får/bör man ta själv på bekostnad av andras utrymme? Hur är man lagom? Hur flyttar man bäst gränserna för varandras yta - mentalt och praktiskt - utan att trampa omkring i den andres area när det inte är tillåtet? Hur tar och ger man samtidigt? Om 10 personer ska dela på ett större område och den som låter mest (eller tvingar på oss andra ljud som inte vi nödvändigtvis njuter av) också är den som vill öppna upp mest och har minst problem med det öppna landskapet - hur ska jag skapa mitt eget land med mitt eget ljud? Hur ska jag kontrollera min egen irritation?

Åkte Hisingen runt igår. "Vem gör det frivilligt?" Tänker varenda liten göteborgare då... "Den där ön ska man ju hålla sig så långt ifrån som det bara går". Men se, det tycker inte vi. Vi vill se den från alla håll. Igår blev det från utsidan i vänstervarv. Det var nog självaste skutkaptenen som guidade oss på nån fin bohuslänsk dialektvariant, så jag kände mig hemma. Kanske inte med vissa uttal, men det gjorde inget. Han sa Schalmers, t ex. Och sånt. Han var fin. På rösten. Och han kunde allt man behöver kunna om götet och "djävulsön" (mina kollegors benämning på Hisingen) och allt runtomkring. Hans jungman/matros (? - har ingen aning) var en käck och glad gamäng. Blek och mager, men redigt tatuerad, underhöll han oss t o m när han körde biljettkontrollen. Strax innan vi la ut, ramlade han in i baren och frågade "Pratar ni svenska allihop? Schwedish? Schwedish?". Han fortsatte ner för trapporna och efter en liten stund kom han upp igen, skre

Sitter på bussen. Som ska ta mig till båten. Och det körde kanske ihop sig lite. Ja, det gjorde väl det. Men gör det nåt om jag hänger i baren i en båt som åker runt min hemortsö, i plaskvåta jeans, MC-jacka av herrmodell och regnrufsigt hår? Gör det verkligen nåt, sett i de stora perspektiven? - Tänkte väl det. - Posted using BlogPress from my iPhone

Vissa saker skriver jag i en hemlig, privat, nätdagbok. Den här är ju inte så hemlig, men ibland blir den ganska privat. Och ibland vet jag inte riktigt på vilken sida privatgränsen jag vill skriva. Vem är det som vill lägga ut privata funderingar till allmän läsning? Är det exhibitionisten eller medmänniskan? Kanske det ena inte måste utesluta det andra, så länge det inte finns destruktiva element i exhibitionismen? De senaste dagarna har jag skörat till mig igen. Jag får sällan förvarningar om det. Det händer bara. Eller. Det gör det nog egentligen inte, men det räcker med små, små snubblingar, för att det skyddande skalet ska öppnas på vid gavel. Ett av alla mina livsmål är att kunna styra stängning och öppning av det där skalskyddet. Att använda mitt kontrollbehov till just det, och inte till att styra det som pågår innanför skalet. Men jag är inte där än. På länge, antar jag. Så jag blir fortfarande överraskad när det går upp för mig att det är vidöppet. Överraskad när jag kän

Tänker att det är svårt att vara glad länge, när man har höga krav på sig själv. Krav att vara glad, vänlig, strävsam, osjälvisk, duktig, duktig, social, trevlig och smart. Ffa smart. Ibland är jag så trött på att jag själv "måste" vara smart och intelligent. Så kvicktänkt och klurig. Så vitsig och klok och...smart. Jag är ganska smart. Men inte jämt. Jag tänker knorvligt och skruvat och fel eller inte alls. Ganska ofta. Jag är disträ och ofokuserad och halvintresserad och onykter och trög och hänger inte med. Och det bästa som kan hända då är att nån kommer på det och säger "du är ju dum på riktigt, ju. Fattar du väl att du är. Just nu. Hahaha...". För en sån person känner mig. En sån person kräver inte samma sak av mig, som jag gör. En sån person hånskrattar åt bimbon, för att i nästa stund respektera nåt smart jag tänkte. För att alla är alltihop. Det som gör det tröttsamt och svårt, är när omgivningen har samma krav på mig som jag själv. Då blir det prutt. F

Har, av olika anledningar, funderat några dagar på det här med att provocera. Eller snarare att bli provocerad. Några provocera-synonymer: Reta, egga, hetsa, driva, utmana. Kan man provocera någon utan att veta vilka knappar och ömma tår man måste trycka och trampa på för att få en reaktion hos just den medmänniskan? Kan man reta utan att ha skannat av de känsliga punkterna? För när du blir provocerad, är det nåt inuti som berörs. Nåt i kärnan av dig själv som blottas och du vill försvara dig. Du vill reagera, agera, protestera. Det är upp till dig själv om du låter dig bli provocerad eller klarar att slippa. Och den behärskningen är nog svårare att hantera om provokatören är en ensam individ, vill jag tro. Så. Egentligen. De enda som kan provocera dig öga-mot-öga, är de som har mottagaren påslagen, spröten ute och blicken skarp. De som provocerar, är de som ser och bekräftar det de sett. Är inte det precis vad vi längtar efter?

Ska sälja en bäddsoffa. Satt i soffan, som jag inte ska sälja, hela kvällen igår. Var därför (...?) lite trött i morse. Vaknade av ett sms kl 07.04 om att någon vill köpa soffan. 07.04? Eh? Populär sittmöbel. Trodde jag... Nu är klockan 17 och ingen har hämtat soffan, som jag har kånkat ner för trappan med vissa besvär, samt dammsugit och tvättat. Nu står den på sne, mitt i vardagsrummet, mellan bordet och TV'n. Varför väcker människan mig kl 7 för en soffa som hon inte vill ha? Hur rimmar det med mina funderingar om att man lär sig nåt varje dag, av nån eller nåt? Vad lär jag mig idag? Att inte ha ljudet på på telefonen när jag sover?  Att en person som är soffsugen kl 7, inte nödvändigtvis är det kl 14?  Att en halvful soffa väcker större ha-begär än man kunde tro, och mindre hämt-begär när man låtit saken bero? Att jag kan kånka en soffa? Att det går att se på TV över soffan? Att det finns större och mindre problem...och detta var nog ett av de smärre...men att jag

I Liftarens guide till galaxen kommer man fram till att meningen med livet är 42 (typ - det var krångligare än så, såklart). I mina yngre filosofiska år kom jag fram till att meningen med livet är att leta efter meningen med livet. Många menar nog att lycka är meningen med livet. Och många ägnar rätt mycket tid åt att definiera lycka, för sig själva och andra. På Göteborgs Universitets Grundkurs i psykologi, pratade vi om lycka i flera poäng. Det är lätt att kasta ur sig ett gäng saker som ger/är lycka. Välbefinnande, kärlek, social samvaro, var några, nästan självklara (?) komponenter. Efter det rabblar man pengar, jobb, boende och andra materiella faktorer. Men vad ÄR lycka egentligen? Kan vi vara bestående lyckliga - eller är vi det bara i små stunder och återgår sen till ett stabilt vardagslyckostatus? Kan vi ackumulera lycka? Är vi lyckligare när vi dör om vi haft många små lyckostunder genom livet? Eller är lycka alltid momentant och här och nu? Vet vi att vi är lyckliga

Jag är nog nuförtiden (?) den veligaste jag känner. Särskilt när det gäller materiella ting. Ska jag ha bilen kvar eller inte? Ska jag egentligen ha motorcykel eller inte? Om jag ska ha det, vilken sort ska jag ha? Tycker jag egentligen att det är så himla härligt med motorhoj? Ska jag inreda si eller så? Tycker jag om blommor? Ska jag ha kvar CD'sarna? Och var ska jag ha dem? Och hur var det med bilen nu då? Skulle jag ha den, eller? Jag måste vänta och känna och tänka och vänta lite till, innan jag vet vad jag ska göra. Och då brukar det bli rätt. Men det tar lite tid. Lite för lång tid kan andra tycka. Och då tycker jag också det. För jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker utan att kolla med de andra. Eller? Hur är det egentligen? Idag lämnade jag in bilen på verkstan. Hämtade den runt lunch. Körde den igen vid 20-tiden, och då pajade den igen. Just såna grejer kan ju lägga tyngd i "byt-bil"-skålen. Men man kan ju inte byta bil som är trasig. Och den är ju br

Har inte svårt för måsar. Som öbo från västkusten är måsars och trutars "sång" inget besvärande. Snarare tvärtom. Har inte heller så mycket förståelse för folk som blir förbannade när "måsjävlarna" skiter på våra bilar. Bara undrar; vem var här först? Och hur farligt är det? Lite perspektiv, gott folk. På min (fortfarande, för mig, nya) arbetsplats finns det många måshatare. Och många bilvårdare. Och en del med luftgevär. Det svärs och gormas och snackas lite grabbigt om hur man bäst (och blodigast) tar död på de vitgråa fåglarna. Satt med en kollega på ett torg idag. Drack kaffe och kisade mot solen. Rätt behagligt. Vid bordet intill (och alla andra bord) härjade kajor, sparvar och...ja...måsjävlar. Över oss flappeflappade kajor, sparvar och måsjävlar. På marken struttade kaj...ja, ni fattar. Kollegan tillhör måshatarna. Han ingår i gruppen som nämner gevär och mås i samma mening. Han kände sig i stunden omringad och hotad av fågelkräken och var såklart tvung

Jag tror att man lär sig av allt i livet, om man vill och känner för det. Särskilt alla möten. Människomöten. Alla personer som berömmer dig, kritiserar dig, reagerar, blundar, ser dig, är oberörda, berörda, whatever. Alla lär dig nåt. Ffa om dig själv, och det användes med fördel i nästa möte med nästa människa. Jag tänker så om alla jag träffar i alla situationer nuförtiden. Jag gjorde det inte förut, men gör det nu. Varje dag lär jag mig nåt om mig själv genom andra människor. De hjälper mig att blotta sidor som jag tryckt undan, dämpa drag som stör, uppmuntra det bra, förändra det dåliga. Klyscha: Varje möte är unikt. Klyschor är bra. Den senaste tiden har jag träffat många nya människor. Alla har sett mig på olika sätt, och gett mig på olika sätt. Sett mig från sin horisont. Gett mig svar, reaktioner eller brist på desamma. Varje dag lär jag känna mig själv lite mer, och kan ge av det till nästa människa. Våga mer. Känna mer. Se mer. Hur ska det sluta? Resan har ju bara börj

Har en vän i PC-nöd. Min bil har gått i skitnödigt limpläge igen. Har gjort av med onödigt mycket pengar igen. Och nu står jag på en parkering i Bööörlänge och är kissnödig. Var är nödstoppet? - Posted using BlogPress from my iPhone

Moderniserar mig och lever upp till ryktet som en modern moder. Hur ser det ut att skicka skrift från telefånen? - Posted using BlogPress from my iPhone

Är ju på besök i Dalarna. Och upplever saker. Olika, men ändå alla intressanta på sitt vis. Idag t ex. Skulle hälsa på en släkting i Hillersboda och väluppfostrad som jag är, ville jag ha med nåt ätbart. Jordgubbar å glass kanske? Köpte glass och ställde mig i jordgubbskön. 35 grader varmt säkert. Och jag ställde mig såklart i utlänningskön. Vid det andra jordgubbsförsäljningsståndet med "äkta svenska jordgubbar" var det ingen kö alls. Men bara för att! Utlänningsjordgubbarna var precis lika äkta och precis lika svenska. Framför mig stod en tjej med barnvagn och lite kassar å grejer. Framför henne nån annan jordgubbssugen människa. Vi väntade kömässigt som man ska. Då. Då kommer en tant. Tror att hon tyckte att hon var fin. Glider in sådär från höger och liksom genskjuter hela kön. När det så var barnvagnstjejens tur, halkar tanten ännu längre in, närmare ståndet, vänder sig om och säger: "Jag vet inte om du eller jag var först...?". Vafan! Det visste hon viss