Händelsevis dum

Tänker att det är svårt att vara glad länge, när man har höga krav på sig själv. Krav att vara glad, vänlig, strävsam, osjälvisk, duktig, duktig, social, trevlig och smart. Ffa smart. Ibland är jag så trött på att jag själv "måste" vara smart och intelligent. Så kvicktänkt och klurig. Så vitsig och klok och...smart.

Jag är ganska smart. Men inte jämt. Jag tänker knorvligt och skruvat och fel eller inte alls. Ganska ofta. Jag är disträ och ofokuserad och halvintresserad och onykter och trög och hänger inte med. Och det bästa som kan hända då är att nån kommer på det och säger "du är ju dum på riktigt, ju. Fattar du väl att du är. Just nu. Hahaha...". För en sån person känner mig. En sån person kräver inte samma sak av mig, som jag gör. En sån person hånskrattar åt bimbon, för att i nästa stund respektera nåt smart jag tänkte. För att alla är alltihop.

Det som gör det tröttsamt och svårt, är när omgivningen har samma krav på mig som jag själv. Då blir det prutt. Fel. Tvärkonstigt. Och jag är inte förjust i att tappa ansiktet inför besvikna medmänniskor. Som om jag halkar ner på smartlistan. Det är mycket lättare när de bekräftar det korkade och går vidare.

För jag orkar inte tänka rakt och rätt jämt. Jag heller.