Jädra tant
Är ju på besök i Dalarna. Och upplever saker. Olika, men ändå alla intressanta på sitt vis. Idag t ex. Skulle hälsa på en släkting i Hillersboda och väluppfostrad som jag är, ville jag ha med nåt ätbart. Jordgubbar å glass kanske?
Köpte glass och ställde mig i jordgubbskön. 35 grader varmt säkert. Och jag ställde mig såklart i utlänningskön. Vid det andra jordgubbsförsäljningsståndet med "äkta svenska jordgubbar" var det ingen kö alls. Men bara för att! Utlänningsjordgubbarna var precis lika äkta och precis lika svenska.
Framför mig stod en tjej med barnvagn och lite kassar å grejer. Framför henne nån annan jordgubbssugen människa. Vi väntade kömässigt som man ska.
Då. Då kommer en tant. Tror att hon tyckte att hon var fin. Glider in sådär från höger och liksom genskjuter hela kön. När det så var barnvagnstjejens tur, halkar tanten ännu längre in, närmare ståndet, vänder sig om och säger: "Jag vet inte om du eller jag var först...?". Vafan! Det visste hon visst det!
Tjejen med vagn å grejer orkade nog inte ta tanttjafset i värmen, så hon nickade lite så fintanten kunde gå före. Då tittar tanten på henne igen och säger: "Åh, tack! Jag hoppas jag kan hjälpa dig nån gång!!!"
Jomenvisst. Vad var det för nåt? Var det ett sätt att dämpa det eventuella lilla samvetet hon hade? Mådde hon bättre sen? Och när hade hon tänkt råka på den där tjejen igen? Varför tog hon inte hennes kontaktuppgifter i så fall?
Hade jag varit i tjejens ställe hade hon, eller någon annan, aldrig behövt fundera på det. Hon hade aldrig fått gå före mig. För jag är också tant. Men mindre fin.
Köpte glass och ställde mig i jordgubbskön. 35 grader varmt säkert. Och jag ställde mig såklart i utlänningskön. Vid det andra jordgubbsförsäljningsståndet med "äkta svenska jordgubbar" var det ingen kö alls. Men bara för att! Utlänningsjordgubbarna var precis lika äkta och precis lika svenska.
Framför mig stod en tjej med barnvagn och lite kassar å grejer. Framför henne nån annan jordgubbssugen människa. Vi väntade kömässigt som man ska.
Då. Då kommer en tant. Tror att hon tyckte att hon var fin. Glider in sådär från höger och liksom genskjuter hela kön. När det så var barnvagnstjejens tur, halkar tanten ännu längre in, närmare ståndet, vänder sig om och säger: "Jag vet inte om du eller jag var först...?". Vafan! Det visste hon visst det!
Tjejen med vagn å grejer orkade nog inte ta tanttjafset i värmen, så hon nickade lite så fintanten kunde gå före. Då tittar tanten på henne igen och säger: "Åh, tack! Jag hoppas jag kan hjälpa dig nån gång!!!"
Jomenvisst. Vad var det för nåt? Var det ett sätt att dämpa det eventuella lilla samvetet hon hade? Mådde hon bättre sen? Och när hade hon tänkt råka på den där tjejen igen? Varför tog hon inte hennes kontaktuppgifter i så fall?
Hade jag varit i tjejens ställe hade hon, eller någon annan, aldrig behövt fundera på det. Hon hade aldrig fått gå före mig. För jag är också tant. Men mindre fin.
Kommentarer