Perspektiv

Soffjäveln är borta. Bilen är lagad. Dyrt blev det, men i mitt liv drivs ofta numera det dåliga mot något bättre. Tids nog.

Men det är svårt att tillåta sig att tänka på sina, i jämförelse, futtiga orosmoment och "bryn", när Oslo står i lågor. Och ändå jag måste säga att jag har väldigt svårt att ta in det. Jag dras mot det lättsamma, det tramsiga, det vardagliga, för att jag inte kan - eller orkar - ta in det som händer. Jag klarar inte att dela sorgen. Trots att Norge ligger så nära. Trots att jag har flera norska vänner. Trots att det lika gärna kunde ha hänt här.

Men nu gjorde det ju inte det. Och jag är glad för min egen skull. Jag kan tända ett ljus för offren, men vad hjälper det? Det som är gjort är gjort. Och jag sitter här i lugn och ro, mätt och nöjd, och försöker fånga känslan av panik, rädsla, kris, olycka, ilska. Som alla andra verka kunna.

Men jag kan inte. Jag vill fly från det hemska. Fly från empatin. Fly från skräcken. Jag vill sitta här och kura och  frossa och låtsas att allt är bra.

Jag FÅR inte tänka så. Det är inte tillåtet. Men jag gör det ändå. Vad är jag då?