Självplågeri?

Kom nyss hem från Vävra. På nåt sätt var det som att Helen (fröken) såg att jag behövde "upp i sadeln" igen efter halvkatastrofen i lördags, när allt jag drejade föll ihop. Jag hade knappt hunnit berätta att det gick så dåligt, men hon var väldigt noga med att jag skulle få dreja idag (vi är så många på kursen nu, så skivorna räcker inte till alla).

Jag satte mig där med fullt fokus och såklart lite extra trygghet när hon fanns i närheten - och jag lyckades få till en liten mysko kopp/skål/grej och en annan liten platt skål. Den senare med lite för tunn botten - men det blev nåt och jag gjorde det alldeles själv. Så jädra gött. Sen slutade jag. Man ska sluta när man är på topp, eller hur var det?

Efter kaffet kavlade jag en mjölkkanna (!). Det blev inte så tokig egentligen, men jag är så satans självkritisk. När andra är lite stolta över sina alster, ser jag bara skavankerna, märkena, ojämnheten, den fula formen, det dåliga arbetet. Dessutom gjorde jag den ännu värre i sista sekunden, genom att sätta fåniga stämplar på den. Som om jag bekräftar min kritik genom att verkligen visa hur ful den blev. Eh? Varför gör jag så?

Jag ser att jag gör så - men jag slutar inte. Jag vänder inte helt om och blir en positiv typ som älskar sig själv. Nä. Jag gör inte det. Jag fortsätter att klanka på mina egna skapelser. Tycker att jag är hämmad. Att jag inte har nån fantasi. Tycker att alla andras saker är mycket finare och fantasifullare än mina nånsin kommer att bli.

Snacka om att jag har MYCKET att lära mig...

Hur många år har jag på mig?