Där igen

Börjar bli lite trött på mig själv. På min (tillfälliga, hoppas jag) självömkan och grinighet. Var skitsur på jobbet och inte alls trevlig i telefonen. Han (från leverantören) som jag var SÅ tillmötesgående mot förra veckan, fick korta, sura svar idag. "Hormonkärring", tänkte han säkert. Stackarn. Han är ju bara 25 också... Jag hörde själv att jag borde ha stannat hemma under täcket idag - men just där och då VAR jag så sur. På honom och på jobbet i övrigt och på tafatta chefer och på att livet försvinner medan jag går och surar. Ja, jag har varit här förut. Många ggr. Det är väl dags att acceptera den lilla rara egenheten och bara jobba sig igenom, antar jag. Kanske blir allt soligare i morgon. Who knows?

Men alltid när jag är i såna här svackor, känns livet meningslöst och mina livsval fel. Jag vill söka andra jobb, men tror mig inte om att kunna något. Jag vill starta eget, men vet inte vad (förutom kattpensionatet då). Jag vill gå skrivarkurser men anmälningstiden har precis gått ut. Jag vill ur tugget. Vardagen. Ekorrhjulet.

Men det är så smått, att bli sån, tycker jag. OK. Visst. Man måste "vilja utveckling". Men när man har det så bra som man har det - kan man väl luta sig tillbaka och vara nöjd? Närå. Världen snurrar inte utan MIG. JAG måste förverkliga mig själv. Det är synd om MIG. Prutt. Jag har det bra.

Skulle bara vilja göra nåt meningsfullt med mitt liv... ;-)

Kommentarer

Unknown sa…
Det du har nu kallas kort och gott: 40 års kris. Har precis känt av samma längtan, oro, sur och tvärhet ett bra tag nu. Längtan att göra något som betyder något och inte bara låta livet passera och bli gammal och känna att man har försuttit sin chans till att göra något som man är stolt över. Jag funderar fortfarande på vad jag skall göra för att bli ihågkommen. :-)
jag vill bli en känd författare... inte jobba med rutiner och miljöpolicy...=(
Tänk att få sitta hemma och skriva, åka ut och föreläsa, releasparty =)

Populära inlägg i den här bloggen

Leila

Inre läkning

Mjuka värden