Ilskebyttan

Än så länge har jag klarat mig från mer bajs och bucklor. Idag finåkte jag den svarta bilen till jobbet och fick lite nojor när jag körde ner i jobbgaraget. Där finns också stolpar. Inte gula, men tjocka och ganska i vägen. Det skulle inte ha förvånat mig om jag hade skrapat i en sådan bara just för att jag tänkte på det så hårt. Helgen var fullt ös. Fyra dubbelrum på Stenungsbaden, åtta damer i fin form och mycket dans. Väldigt mycket dans. Jag hade träningsvärk igår. Brassarna bodde också på "baden" men vi såg dem inte. Alla pratade om dem, men ingen såg dem. Några smågrabbar hängde utanför fönstren på natten och frågade var Ronaldinho (eller hur det nu stavas) var. "Han är här i duschen!" ropade Camilla... De trodde kanske inte på det direkt, men det var roligt. Söndagen var av förklarliga skäl lite seg, men det gjorde inget. Jag satt i solen och läste. Kollade upp från boken ibland för att kontrollera att F's studsmatteihopsättande gick som det skulle. Det g

Förra inlägget var positivt. Det var ju ovanligt. Se det som en engångsföreteelse. Det jag ska berätta nu är nog mera jag. Mer depp, mörker och trist. Men jag hoppas ändå att den här dagen tog priset. Nu har jag väl fått min skit för hela året? Först hade jag kört någon mil när jag insåg att jag glömt allt som jag nyss packat i påse - stavgångskläder etc. OK. Då blev jag lite sur, men inte så farligt. Sen ringde en kollega och tyckte att jag skulle vara etikettskrivarhjälte. Jag hatar etikettskrivare. Då blev jag lite surare. På skrivare och sånt skräp. Inte på henne som ringde, utan på saker som krånglar som jag inte egentligen vet hur man hanterar, men måste ge mig på ändå. Och så hann jag arga upp mig över andra kollegor som alltid vägrar ta i såna saker som jag ska hålla på med egentligen, men jag förväntas alltid peta i deras områden. Konstigt att vissa saker bara gäller åt ett håll. Sådär. Där var jag ganska grinig. Väl framme på jobbet köades det upp med olika stora och små fråg

Idag kom vårkänslorna till mig. Först idag. Folk runtomkring har pratat om den fantastiska värmen och den härliga solen och "var det inte uuunderbart i söndags" å sånt i flera veckor, men jag har inte fattat nåt. Vadå underbart? Och vilken sol? Vet inte var jag har varit, men nu är jag här och har fattat. Det var iofs inte så fruktansvärt varmt idag, men solen var här och jag fick tulpaner av svärmor: Efter att ha lämpat av dottern i hennes tredje hem (efter mitt och hennes fars) - stallet - åkte jag till shoppingcentret och handlade stora kassar av olika slag. Två kassar hö, en kasse burspån, två kassar grillkol och en kasse skidkläder för barn: Hemkommen fick jag pinnklipparlust. Jättesekatören kom fram och jag kände mig duktig och frilufsig. Klippte diverse grenar och småträd som inte skulle stå där de stod, och inte någon annanstans heller. Och efter det har vi druckit vin på altanen med grannan och snart ska det grillas revben. Är inte det vår, så säg?

Jag har blivit "tagen" av Cornelia . Regler: Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Därpå väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information. Jag har kört runt i Strömstad mitt i natten med keyboardisten från Wilmer X i passagerarsätet. Ryggen, huvudet och armarna är de enda ställen på min kropp som är helt fria från operationsärr. Jag har plankat in på Dalarock (för hundra år sedan) med ett trasigt "åkband" och en påhittad stämpel på armen. Jag har ett vasst svart hårstrå som växer mitt i en utstående leverfläck. Jag är dotter till sveriges första svenska mästarinna i räkskalning. Jag gillar ostbågar bäst dagen efter, när de stått framme och blivit sega och mjuka. Nu

Jäkla dålig på att upprätthålla nåt slags regelbundenhet i detta, är jag. Veckan har varit händelserik, hur som helst. Kurs onsdag torsdag, och sen skulle vi hämta grannarna vid 10-tiden på flygplatsen. Det slutade med att vi körde upp bilen och åkte hem igen, och tur var ju det eftersom de landade först vid 3-tiden pga dramatiska händelser på planet som det har stått tillräckligt i tidningen om vid det här laget. Sen var det tillbaka till flyget några timmar senare för en dagstur till Stockholm. Och sen var det vin och presenter hos grannarna och igår åkte vi till J o J. Sonen är den charmigaste av alla och J är verkligen gravid. Hon dricker bara julmust nu för tiden, så vi hade med oss ett par backar. Det föll i god jord. Och snart bär det av till flygplatsen igen. En vända till huvudstaden igen. Pust.

Pappa var förresten också lite rolig igår. Han berättade att han ägnat helgen åt att vara i skogen och hugga ved. "Vadå, du har väl ingen skog?" sa jag. "Nä, men min väninna (!) har skog. Hon är 97 år, så jag passar på så länge hon lever. Hon har förresten varit balettdansös!". Det lönar sig alltså att ta hand om sina väninnor. Eller framför allt deras hus på vintern, som det faktiskt handlar om här.

Dottern var lite rolig förut. Det är hon ofta, men jag brukar glömma bort det om det inte skrivs ner genast. Hur som helst. Hon kollade bland alla våra "mp3'or" och hittade mappen Ebba Grön. "Ebba Grön? Vad är det för nåt? Sjunger hon?" Jag förklarade att nej, det är ingen "hon". "Nähä? Ebbe Grön?"

Urk, så trögt det går ibland med detta häringa bloggeriet. Måste bero på mitt ointressanta liv. Och då menar jag inte att alla runt mig gör mitt liv tråkigt, utan jag själv. Jag har nog världsrekord i tråkighet. Jag VILL fånga dagen. Jag VILL se alla fantastiska möjligheter som livet erbjuder. Jag VILL skutta upp ur sängen och tralliralla glatt. Jag VILL ha behovet att gå ut i naturen och se och känna allt som växer och doftar och är vackert. Jag VILL helt enkelt vilja en massa saker som jag tydligen inte har fallenhet för att vilja. Det har väl återigen med den bristande självkänslan att göra, men varför kan inte den här "meta-viljan" nån gång styra över den riktiga viljan? Varför segrar alltid soffpotatisen i mig? Sitta still och titta ut genom de oputsade fönstren. Det är min melodi. Det behöver inte ens vara fönster förresten. Jag kan stirra in i en vägg också. Det går lika bra. Och så sitter jag där och väntar på det där rycket. Rycket som driver mig till ommöbleringar,