Ilskebyttan

Regn, regn och regn. Har varit lite nyttig på jobbet (avverkat smågrejer som väntat lääänge) och det känns bra. Sitter i telefonmöte nu och tror minsann att jag åker hem sen. Ska hämta dottern och byta (!) västen som jag shoppade igår, givetvis på öppet köp. Det KAN ju hända att vi hittar något annat till unga damen, som t o m passar... Och sen KAN det ju hända att vi går på bio alla fyra, men det är inte riktigt beslutat i familjerådet.

På tal om inrutad vardag och att inte ta hand om livet. Igår fick jag veta att en kollega har cancer. Alltså. Va f-n. Prognosen är tydligen god och det ska nog gå bra, men det blir strålning, sondmatning, viktnedgång, och en massa skit som inte hade behövts alls. Tid i livet som kunde ägnats åt annat. Och en stor osäkerhet och ovisshet. En av de piggaste, roligaste, och mest kompetente man känner. Såklart. Vad annars...

Men stånk vad fort jag trillade dit igen. Alltså in i vardagen. Det där semester-flummet jag kände förra veckan, har avtagit drastiskt. Nu börjar allt kännas som vanligt igen. Som om DETTA är det riktiga livet. Vid skärmen, i telefonen, vid skrivbordet. Nä. Nu gäller det att skärpa sig. Att se till att GÖRA saker även i höst. Vara ute så mycket det går. Koppla av. Låta ledigheten smyga sin in i jobbet istället för tvärtom. Idag t ex, ska jag nog smita iväg en stund på stan efter jobbet. Kolla efter en jacka till dottern. Och kanske till mig. Titta på människorna. Andas in lite avgaser. SEN kan jag jag åka hem och sätta mig och vänta på nästa arbetsdag...

Har tyvärr inga kort (eftersom jag inte höll i kameran), men vi hade kräftskiva under det nya taket i lördags och det blev ju himla bra. Vi kunde sitta ute hela festen och slabba med de rosa djuren. Även de (inte så rosa) lurviga djuren ville vara med på fest. Det luktade så gott i nosen... När folket hade gått hem till sitt försökte jag lära min - något onyktre - man att dansa vals. Det gick inte alls. Vi lekte följa John. Jag marscherade. Jag stampade med fötterna på taktslagen. Jag förde. Jag sjöng. Men nä. En gammal trummis, som gör syntmusik, och inte kan känna taktslagen i kroppen... Konstigt. Var nånstans mellan armarna och benen slutar rytmen? Trumma med händerna går ju. Men inte stampa i samma takt. Undrar hur det skulle gå om valsen dansades gåendes på händer...?

Min bil började bete sig skumt för ett tag sedan. Insåg relativt snart att det var ett hjul som var lite pruttigt. Kunde inte behålla luften. Pyste. Eller pös. Jag tjoffade i lite luft (konstigt att de där kompressorerna på mackarna aldrig har tillräckligt förresten) och efter några dagar började ratten "ha sig" igen. Och så pumpade jag i mer mackluft och körde tills det började vingla igen. Och så har det hållit på i ett par veckor. Så i morse tog jag ett stadigt tag i kragen och svängde in till Gummigubben. Vips var jag inne i hallen med bilen och en grabb plockade av hjulet. Jag försökte förklara symptomen lite extra, eftersom jag förutsatte att detta var ett svårt fall. "HUR skulle han kunna hitta det där lilla hålet?" "Och tänk om ventilerna kan krångla på samma sätt som på cyklar". Han glodde bara på mig lite och fortsatte greja. Så snurrade han runt hjulet ett varv, pekade på däcket och frågade: - Varför har du en skruv där? Hmm... Tja. Well. Tänkte

Trappan är full. De mognar i sakta mak, undan för undan, precis lagom att plocka en handfull varje dag.

Nu har jag jobbat i två och en halv dag och hjärnan går fortfarande på lågvarv. Som att halva jag är på semester fortfarande. Som att jag står mitt emellan jobblivet och det andra livet och liksom ser mer av det andra livet. Det är så skönt. Jobbet är inte allt. Det jag gör är tillräckligt och jag måste inte ta allt personligt - för det finns ju ett riktigt liv "där ute". Hoppas att jag kan behålla den här flummiga inställningen. Det blir mycket roligare då...

Asså. Jag sitter på jobbet, men det händer inte så värst mycket och skrivlustan slog till - så varför inte blogga tills nästa telefonsamtal kommer, tänkte jag. Det har ju hänt mer än Glasrike och livsomställning. Den tidigare så snopet inställda kräftskivan blev av ändå, men i ganska starkt modifierad version. Originalscenariot är följande: Vi åker till stugan i Småland på lördag morgon/förmiddag och när vi kommer fram efter de obligatoriska felkörningarna står P & A och väntar med köttfärssås och spaghetti. Vi lassar in öl, läsk och havskräftor i kylen, bänken är full av tinande röda icke-havs-kräftor, solen skiner på gräsmattan, änderna vill ha bröd vid altanen, barnen springer ner till sjön och tar sina första plumsande dopp och vi bara slappnar av. Under eftermiddagen brukar vi spela kubb, fotografera galna barn, ta en öl eller två, och sedan duka för kräftor och inta dem. Snapsvisor ska sjungas, mina rosa kräftor ska hånas, och uppätna röda djur ska räknas. Sen nattar vi oss o

Mitt nya intresse, som slog till hastigt förra helgen, har en tendens att te sig fanatiskt och ganska tröttsamt för dem som inte är frälsta. Så istället för att missionera i mina vanliga betraktelser och funderingar, väljer jag att plocka ut mina matrelaterade inlägg och lägga dem här istället. Så får var och en välja själv.

Och för en gångs skull kanske jag ska bli lite kontroversiell. För vissa. Och kanske skulle jag ha hållit detta för mig själv, men det är svårt. Jag har ju blivit frälst. Då vill man ju missionera sina nyvunna insikter. Alltså. Jag har alltid bantat. Inte alltid utan framgång, men över tiden har storlekarna ökat mer än minskat. Jag har alltid dåligt samvete för vad jag äter, att jag äter, när jag äter. Bah. Jobbigt. Dumt. Idiotiskt. Jag har sprungit. Gått på gym. Ätit bönor. Slopat smöret. Druckit vatten. Och när jag fortfarande har varit hungrig och sugen och inget hänt på kroppen, har jag alltid gett upp. Proppat i mig skräp igen. Chips. Ostbågar. Men hällt mjölk i potatisgratängen istället för grädde. Och ständigt denna matångest och totalkomplex för hela kroppen. Och jag har nog trott att det är så det är. Vi människor ska ha matnojor. Vi gör aldrig tillräckligt. Vi rör oss aldrig nog mycket. Det ska vara så. Eller ska det inte det? Visst har GI-trenden faktiskt fått fäste och det

Eller snarare brorsbarn. Är min man. Därför fick vi special treatment i Glasriket. Våra barn fick blåsa, snurra och bära vinglande glaskonst i närmare två timmar med privatlärare. I Bergdala glasbruk. Det var fantastiskt underhållande att titta på. Visst - jag kunde också fått blåsa. Men jag hade ju fått mitt dagen innan, när vi (jag och barnen - F tyckte tydligen att hans 22 år gamla diplom var nånting värt) gjorde varsin skål (nå, G gjorde två). Såhär blev min: Det var strax innan vi gick på älgsafari... Men åter till privatblåsningen. Helt skön stämning där i bruket. Vi och alla andra turister stod i vägen för deglar och pipor och kylar och allt annat vad-det-nu-hette. Hela tiden. Ändå såg vi inte en enda sur min eller hörde ens den minsta lilla grymtning. Måste vara ett bra ställe att jobba på, det där. Om man blir så snäll och tolerant, menar jag . Nå. Vissa av ungarnas glasgrejer blev superfina, andra otroligt snygga och några helt fantastiska... OK - inte bästa fotografierna man

Jag har massor att skriva om men nu har vardagen börjat och jobb ska skötas, så jag återkommer. Ville bara "visa" mig.

Stieg Larsson lade ribban lite högt tycker jag. Hur skulle jag nu hitta något lika bra...? Det gick faktiskt! När jag hade öppnat munnen om detta på jobbet (bra att öppna munnen ibland) fick jag tips om grabbarna Roslund & Hellström. Läser helt bakvänt nu, men jag började med Edward Finnigans upprättelse. Skitbra. Det blir att skaffa/låna Box 21 och Odjuret också. Om de är i samma division, är R & H mina nya idoler.

Såå mysigt! Att få åka med grannarna på "vuxentur" med båten. Packade ihop oss och lite proviant i båten och kapten R tog befälet. Åkte ut (efter bara lite pip, en vad som fender och en tillfällig tvärtomplaning - inga fler konstigheter) till en holme, klev iland och efter en perfekt till-läggning satte vi oss på kllipporna och mumsade räkor. Kan man ha det bättre? Åskan dundrade över våra stackars hemmavarande barn medan vi satt i solen och åt skaldjur. En av oss badade (och det var som vanligt inte undertecknad): Tack hörni!

Måste få visa några foton som dottern tagit på Kasper. Jag har inte ens bett henne om lov, men jag hoppas att det är OK. Tycker att de är så fina, och de visar verkligen Kaspers äkta jag: Foto: F.M

Semester = bloggtorka. Eller nåt. Jag har nog fullt upp med att vara semesterfirare utomhus, så det där med blogg händer lika lite som jogg den här sommaren. Förra året skröt jag ständigt om mina springturer. Ha! Trodde att jag bytt livsstil. Att jag fått in springandet som en naturlig del av vardagen. Ja, tjena. Dock. Det händer en del här hemma. Målandet är i princip klart. F bygger tak så det snöar spån. Dottern rider och fyller år om vartannat. Det dricks en del vin. Äts en del grillat. Äts en del ostbågar och annat kroppsbyggande också. Men det är gott. Kräftskivan som vi skulle åkt på förra veckan (ja, till Småland) blev ju snopet inställd och det tog en bra stund för oss att tänka i nya banor. Lite Liseberg och egen liten kräft- och räktillställning hemma i köket funkade ganska bra, trots allt. Har varit vid vattnet ett par ggr för att de stackars barnen ska få doppa sina kroppar. Känner att jag är en ganska OK mamma de gångerna...som uppoffrar mig så. Tog ett kort utan att lyft

Det tog lite tid men nu så. Köksmålningsprojektet som påbörjades förra sommaren och som mina närstående hel klart trott skulle stanna där, halvfärdigt, har nu fortsatt. Två grundmålningar är avklarade. Två lager antikvitt ska på. Sen ska det duttas lite här och där och sen är det klart! Haha! Och ett par blommor är omplanterade och vattnade på och det ska dammsugas och duschas och handlas och... Men det gör inget! Jag har ju semester! Alla grejerna kan göras när man vill. Härligt. Men jag kan fortfarande inte surfa till Cornelias Country Corner, vilket gör mig nedstämd.

Sa F. Nyss. "Det kändes lite klunsigt i tån!" sa han sen. Och kom in och visade sina äckliga flipflopsandaltofflor. Längst fram satt en brun snigel ihopkurad till en boll. Hahahaha!!! Sa jag. Tills han berättade att han tittat på när en snigel kröp ner i min gummistövel häromdan... Huääuuäähuäää...!

Så kom den dagen. Dagen då det sista marsvinet drog sin sista suck. För något halvår sedan fick hennes bästa vän (syster?) sluta sina dagar efter en kraftig lunginflammation. Fanny var lite extra ensam och skrajsen ett tag, men nu den senaste tiden har hon varit piggast någonsin. Så kom dottern igår och bad mig komma och känna på henne. Då hade hon en enorm bula/kula/knöl under hakan. Den var äcklig att ta i, men den lilla titten jag fick, gav mig bilden av blodkärlsrik tumör, stor som en större avokadokärna. Då bestämde jag mig för att det var slut. Ringde veterinären i morse. Fick en återbudstid idag. Åkte dit, helt ur balans. Jag har nog intalat mig att den där lilla råttan inte betydde så mycket - men när det var på riktigt blev det jobbigt. Riktigt jobbigt. Veterinären - samma som avlivade Fannys kompis Fiffi - tyckte att den där tumören satt så bra så det skulle säkert gå finfint att operera. Skit. Tänkte jag. Om hon ändå sagt att det inte fanns något att göra. Nu satt jag där oc

Jag shoppade på Öland. Såklart. Priset kanske inte framkallar känslan av fynd, men att jag hittade dem mitt i ingenting (när vi skulle kolla kartan för att grannarnas GPS slutade att funka) kändes ändå som ett fynd. Den ena är för blank och ser för ny ut, men det går väl att ordna. Den stora har redan invigts. Fylld med grillattiraljer bars den över gräsmattan i söndags. Den lilla är en "flaskkorg" - ifall det inte riktigt framgår av bilden. Men detta var inte det enda. Jag är fånigt förtjust i Yrjö Edelmanns tavlor - och se. Där fanns ju en utställning på självaste Strand. Den stora tavlan kostade 168000 - och den köpte jag inte. Men efter lite väntan och försök att telepatiskt få fram "har-du-inte-något-billigare-och-mindre-äkta" till försäljerskan, kom en affisch fram som kostade 200 kr. Bra början på min kommande Edelmann-samling, tänkte jag, och slog till. Har inget kort på just mitt exemplar, men den ser ju ut ungefär såhär: