Ilskebyttan

Känner att jag har kommit över nåt slags tröskel idag. Jobbmässigt. Det är lite skönt när det suddiga och otydliga får skarpare konturer och när känslan av total maktlöshet och "jag-kan-inte", förvandlas (om så bara tillfälligt) till "jag-kommer-att-klara-detta". Styrkan i att känna att detta är jobbigt, men jag har min position i laget och den behövs. Jag är inte Zlatan än, men det tar sig. Jag har bestigit det största och första berget hittills. Snubblat och halkat ner några gånger, men kravlat mig över toppen och ner på andra sidan. Jag är inte riktigt nere än, men jag ser marken. Nästa berg kommer att vara högre och jag kommer att klara det också. Och det är klart. Det hade inte funkat om jag inte känt stödet. Nån som säger "jag tror på dig". OJ, vad man klarar mycket då...

Söker efter nåt käckt o roligt att skriva om, men är inte i det flödet än. Hamnar nog där tids nog. Har inte med mitt eget status att göra, utan om uttrycksbehovet. Ibland skiljer de sig åt. Har överraskande nog återupptagit kontakten med en person som var väldigt viktig för mig på olika sätt under nästan hela min tonårsperiod. Vi har levt våra liv under åren, har inte haft någon anledning att korsa våra vägar och har egentligen inte det nu heller. Men vissa händelser och sammanträffanden det senaste året har gjort att vi har koll på varann igen. Måste vara nån mening med det. Nu är det läge. Nu har vi andra erfarenheter och jag känner att jag kanske kan "betala tillbaka". Nu är det min tur att vara viktig. En annan roll i en annan relation med samma person. Häftigt. Att få kontakt med det tidigare livet sådär, väcker ju en del minnen. Minnen av mig själv som en annan. En liten osäker tjej som då inte kunde ana hur livet skulle bli. Det är som att få kontakt med henne ige

Det har lugnat sig lite på jobbet. Jag kan tänka och läsa och andas och fundera och blir inte totalt utmattad av press och ångest över att inte prestera. Skönt. OK för att prestera men det ska göras med omdöme. Inte ackompanjerat av strupsnörpande stresspåslag. - Ja, det är jag själv som går igång. Ingen tvingar mig. Men det är jobbigt nog. I veckan har det skrivits rätt mycket om herr kapten. Herr brunbränd italienare med stort ego. Ego med extra allt. Är det människans rätta natur han visar upp, månne? En glajdare som vill imponera och skiter i allt hyfs och alla regler, för egen vinning? Ibland tror jag det. Ibland tror jag att alla sympatiska och generösa människor spelar ett spel. För att vi har bestämt att människan är god. Det är cyniskt tänkt, väl? Är det inte? Samtidigt har jag en tendens att vara godtrogen och lita på människor tills motsatsen är bevisad. Här stämmer ju ingenting... Men ändå. Våra handlingar utgår från oss själva. I lägre eller högre grad. Ibland så h

Jag har alltid varit en engagerad person. Engagerad i min prestation. (Ja, jag har gått i terapi för det och lite annat...) Engagemanget är bra...tills det tar över mig. Tills det suger ut min kraft. Tills tårarna kommer. När jag blir min prestation och varken jag eller prestationen duger för min inre kritiker - då har det gått lite för långt. Igår blev det så. Visst 17 finns det lite annat som trycker där inuti mig just nu, men min dåliga vana att låta jobbet ta över mig själv, är bara mitt eget fel. Jag har jobbat (!) på det i flera år, och det kommer tydligen att ta några år till innan jag kan vara cool. Ha distans. Leva först och jobba sen. Har genom åren haft så många fina kollegor och på varje arbetsplats har det funnits någon extra fin som sagt "Hörru, det är bara ett jobb". Igår upptäckte jag dem på den här arbetsplatsen också. De där som ser. Som ger en kram när de ser att det behövs och säger "För fan. (Lite grövre jargong här än på tidigare jobb... ) Se på

Att ta in själva döden är svårt. För mig. Fortfarande. Svårt att förstå att det är på riktigt. Finns hela tiden en aspekt av magi i tankarna. Önskan. Hopp. Det måste gå. Men när jag hör sorgen i rösten på mina närmaste människor. Min familj. Då blir det verkligt. Det känns. Och det känns oerhört tungt. Jag kan inte trösta. Jag kan inte laga. Jag kan bara stå där när livet ger dem en käftsmäll.  Jag kan bara lyssna på oron. Det ledsna. När hoppet rinner ur dem. När styrseln försvinner. När det inte finns något mer att göra. Jag vill inte. Den delen av livet vill jag inte ha.

Har svårt att fokusera på jobbet idag. Livet tränger sig på. Vill ha uppmärksamhet innan det är för sent. Fick veta att en mig närstående person är sjukare än vi ville tro. Och jag har svårt att fatta. Svårt att ta in det. Vill inte förstå. Vill inte. Kan inte. Vill fortsätta att inbilla mig att det går att fixa. Att livet ska fortsätta som vanligt - möjligen bara lite långsammare. Nu är det inte så. Ingen vet vad som händer nu. En dag i taget är det enda vi kan ta. När jag precis hade börjat bearbeta den informationen, reste sig en nära kollega och bad om skjuts till akuten. Han kände obehag i bröstet. Surr i fingrarna. Tryck. Oro. Är det nån som vet hur det där känns - är det undertecknad. Kastade mig i bilen med honom. Körde fel och vilse på vägar som jag kört tusentals gånger. Det är så lätt att säga att man ska fånga dagen och nuet. Det är så lätt att tänka. Men när man ska göra det har man fullt upp med att leva... och glömmer bort att det kommer en tid när det inte finns

Ja tänk om jag plötsligt är det? Tänk om bloggsuget kom tillbaka igår? Jag vågar som vanligt inte lova nåt, men plötsligt var det nåt som släppte. Nåt som gav mig luft igen. Gillar ju det här ju. Men har inte haft rum för det på ett tag. Inte låtit det få tränga sig på, ordbehovet. Skrivlusten. OK för att jag är en fanatisk statusuppdaterare i ett visst känt socialt medium - men det är inte riktigt samma sak. Här får orden plats. Och tankarna. Jag hoppas att de vill ta den platsen igen fr o m nu.

Och när jag ändå är på nostalgitripp: Man is the animal that draws lines which he himself then stumbles over.

När jag var ung och grubblig(are), samlade jag på ord. Enstaka eller i rader efter varann. En favorittext hade jag länge sparad. På en post-it-lapp. Orden noggrant plitade med silverpenna (modernt då). Jag kan fortfarande höra den ibland när den tar plats och överröstar hjärnvindlingarnas tankesnurror. Idag finns the internetz. Idag kan man hitta vad man vill, även om silverlapparna för länge sen är bortslarvade. Såhär stod det: Husk at glemme bagateller.  Husk at nemme hvad det gælder.  Husk at elske, mens du tør det.  Husk at leve, mens du gør det. Piet Hein, hette han.