Ilskebyttan

Äh. Fasen. Detta blir ju plötsligt ett inlägg om dagen. Jag som skulle vänta. Men det kan vara ett tillfälligt anfall iofs. Be prepared. Igår var jag hos Lena  för sista gången. Sista gången för den här gången. Ingen kan veta om vi träffas igen. Det kändes bra. Vi "gjorde slut" snyggt. Jag fick en sten. Tänkte på havet. Vi grät lite. Hon har hjälpt mig mycket. Visat mig vägen in. In till mitt i mitten av mig själv. Där kärnan finns. Och där lilla jag finns. Henne som jag ska hålla om ibland.  Låter flummigt, men är på riktigt när man är där. Jag har blivit berörd, ledsen, glad, överraskad och lite småarg. Och kanske lite mer arg ibland. Och Lena har varit där hela tiden.  Alla borde ha en Lena ibland.

Tänkte i morse på mörkret. Jag gillar inte höstmörkret. Gillar inte att det är mörkt både i början och slutet av dagen och däremellan hinner man inte ut. (Och inte är det fasta heller).  Allt är mörkt. Då blir livet mörkt. Jag andas mörk luft. Ända till april.

Verkar som att jag har glömt hur man gjorde. Ska man sätta rubrik? Och etikett? Och skriva hela meningar? Äh. Det sista struntar jag i. Gör väl som jag vill. Och jag har SÅ MYCKET att skriva. Egentligen. Om livet. Om självet. Om jaget. Om kännet. Och tycket. Men inte än. Sen.