Ilskebyttan

Fick ju på tafsen för min vågteori i förra inlägget. Lyckomängden är nog inte konstant. Det finns nog inte en lyckopott som fördelas över mänskligheten. Min lycka kan öka oberoende av andras. Min lycka åsamkar inte medmänniskorna avdrag på lyckokontot. Det känns som en tröst. Det måste betyda att jag får vara hur lycklig som helst. Det kan jag stå ut med.

Måste ha ett rätt tråkigt liv eftersom jag inte har nåt roligt att skriva om. Eller. Jag HAR ju det. Det kanske är det som är kruxet. Jag kanske skriver mest och bäst i depp-mode. Som de stora artisterna gör. I intervjuerna står det ofta att de skriver de bästa verken när de är låga och deppiga... Det är nog min artistådra som spökar. Eller. Så är det brist på inspiration. Brist på sol. Brist på pengar. Brist på nya upplevelser. Eller. Nä. Jag har ju upplevt massor den senaste tiden. Vissa saker bubblar ju därinne och vill ut. Men det kanske är för privat. Kanske jag vill behålla det för mig själv. Eller. Det kanske handlar om respekt. En rädsla att såra i onödan. En obekväm känsla av att må för bra. För ibland är det som att det finns en lyckovåg. Och som att det krävs lika mycket lycka på båda sidor för att få balans. Och att min egen lycka väger tyngre än andras och automatiskt förvandlar motsatt vågskål till olycka. Eller?

Hade en gäst igår. En gäst som ibland kan vilja stänga in sig och inte påtvingas social samvaro. En gäst som kan vara lite försynt. En gäst som är lite lågmäld och "inte-ska-väl-jag". Kände mig lite påstridig när jag bjöd hem personen ifråga och fick direkt bekräftat att det hade varit liiiite jobbigt. MEN va bra det blev! Avslappnat. Glatt. Varmt. Allvarligt. Pratigt. Vi åt och drack och babblade i flera timmar. Vi tog avsked med ett stort leende på läpparna och en varm känsla i bröstet. Och jag är så glad att jag tog tag i det. Tjatade lite. Tog mig tid. För det var det SÅ värt. Kommer att leva på det mötet länge. Människomöten är ju själva livet.

Har funderat en del på människans intresse i andra människor. Vi pratade en del om det på psykologikursen vill jag minnas. Om att vi som människor ÄR intresserade av varandra och BEHÖVER skvallra för att känna samhörighet och det är för det mesta bra och viktigt. Men ibland är "intresset" dåligt. Ibland tar det sig fula uttryck. Fula i det avseendet att det sårar. Vi sprider skit om varandra. Om saker som vi inte har med att göra whatsoever. Om saker som bara berör den vi pratar om men ändå beter vi oss som att vårt eget liv skulle påverkas av vederbörandes val eller beslut eller relationer eller åsikter eller livsstil eller vad det nu är. Vi är ofta bra och snabba på att döma utan att veta vad vi dömer om. Vet inte vad det handlar om egentligen - men enklast (tycker jag) är att se det som ett uttryck för avundsjuka. Och att vi vill framstå som bättre själva? Jag hamnar ofta i skitpratarträsket själv. Men jag VILL inte. Jag vill inte ner där. Jag vill kunna se från olik