Kärlek och hat
Den här helgen går ju till historien, av fruktansvärda skäl. Det är svårt att skriva om något annat än det som hände fredagen den 22/7 2011 i Norge. Och det är fortfarande svårt att ta in. Att förstå. Jag blir trött på rapporteringen stundtals men inser att detaljer och berättelser kan hjälpa oss alla att börja begripa en liten, liten del av den skräck som så många människor har upplevt. Samtidigt som jag själv även idag, känner en lust att tänka på nåt annat. Tänka på min egen lilla värld med mina små problem. Låtsas som att det aldrig skulle kunna hända mig eller min dotter. En stor frustration finns också för att man inte kan göra nåt. Jag kan inte göra ett enda dugg för att hjälpa någon eller lösa "problemet". Det brukar annars vara mitt sätt att hantera kriser. Ställa frågan "vad kan jag göra?" och sen agera. I övrigt fyllde jag ju år igår och fick så oändligt många gratulationer och tankar via telefon, facebook och sms. Klart att en del av fb-vännerna skic...