Ilskebyttan

Det händer grejer. Det gör ju det. Men det har ännu inte blivit så att jag har fått lust att skriva ner vad som händer. Den lusten kommer. Det gör den. När det händer är okänt, dock. Å snart är det jul.

Jag är en sån som inte kan se på Mr Bean för att jag skäms. Jag vrider mig av obehag när jag hör busringningar på radion. Jag bara väntar på att de ska berätta för den stackars lurade att det är på skoj. Antar att det är min överdrivna empati som spökar. Jag skäms å de bortgjordas vägnar och mår dåligt å de lurades. Så det här är ju lite på gränsen för min del. Jag klarar bara lite i taget. Men det är ju ändå Mike och det är otroligt roligt skrivet. Men gaaahh...! Det är lite jobbigt. Det är det.

Jag gillar verkligen mitt jobb. Trots att jag bara varit anställd i några månader. Det har aldrig hänt förut att det har känts så bra så fort. Men man blir ju snurrig. JAG blir snurrig. Tänk att man såhär - medelålders å allt - fortsätter att lära sig nya saker varje dag. Och varje ny grej snurrar till det lite i min skalle tills jag har gjort samma grej en gång till och den inte är ny längre. Men gah! vad trött och matt jag blir efter såna här dagar när allt kan gå fel och jag kan behöva stå till svars lite här och där. Inte så att jag bär hela ansvaret - såpass mycket längre har jag kommit i min syn på mitt jobb och liv - men vissa kunder kan få hela dagen förstörd om jag inte tänker i rätt ordning och sen gör saker lika kronologiskt. Då är det så skönt att man har kollegor som man kan be om hjälp. Och som tar hand om en och ger hjälp när man ber. Bra ställe det här. Jag ber och jag får. Nästan som vore jag religiös.

Ja. Ja. Ja. Jag SKA. Jag börjar väl på gym. Jag poängterar att jag inte vill, men jag gör det väl ändå då.

Samlade vuxenpoäng igår. Föräldramöte på dotterns gymnasie-(ja, är det inte ofattbart!?)-skola. Powerpointpresentation med projektor i taket. Regler om att man måste stänga datorn när läraren pratar. Eller nä. Mentorn heter det ju. Föräldrarna får inloggning till sjukanmälan online. Ungarna ska åka på skidresa. Och ha nerd-dag. Och mobiltelefonerna måste vara tysta och helst inte ha Wifi enablat eftersom det suger bandbredd. Vad hände med svarta tavlan, tuggummiförbud, friluftsdag med höjdhopp och suddgummikastning? Vi var lika gamla allihop därinne. Och mattelärarn var bara knapert äldre än våra barn. Vik hädan, åldersnoja.

Prestige. Är det nåt ord som retar mina kräkreflexer så är det just det. Prestige. Jag förknippar det (kanske felaktigt) med osäkerhet, tuppfäktning, revirpinkeri och konflikträdsla. Jag har nog fortfarande inte träffat nån som agerar färgad av prestige, utan att också visa något av de där extra tillbehören. Det tar ett tag innan man ser mönstren, hör tonläget och ser gesterna. Anar fulspelet. Spelet som pågår trots snack om kollegialitet, lojalitet och takhöjd. Nu börjar jag skönja något. Absolut mycket mindre än jag har varit med om förut, men konturerna blir skarpare på vissa, lite för varje dag. Det är intressant att observera människor i samspel. SÅ intressant. Nu ska jag bara se till att hantera mig själv i samma samspel.

Är så fascinerad över dem som måste tala om vad de INTE tycker om. Har kommit till en punkt i livet där jag uppskattar det glada och positiva. Det ska inte blandas ihop med glättighet, ytlighet eller rädsla för att prata om det som är dåligt. Men när något är bra, trevligt eller roligt, ger det bra energi och det är lätt att sprida den bra energin till andra genom att hinta om det som är bra. Det som JAG tycker är bra, märk väl. De flesta tar tacksamt emot presenten, öppnar den och bedömer sen om de ska använda den, eller låta den ligga kvar och kanske ge den vidare till någon annan som kan uppskatta den bättre. Det intressanta är att det då ALLTID finns människor runt mig som verkar ha ett starkt behov av att berätta att de inte håller med, att de tycker tvärtom, att de tycker att det är dåligt. I de lägena blir jag ibland (onödigt nog - men det är ju så det funkar) smittad av surheten och fräser lite. Och då tolkas det ALLTID som att jag inte tillåter andras åsikter. Oavsett vad ja

Han Mats han blev ju frisk dåra. Och jag kom dit. Och han intervjuade mig och sen fick jag klä nästan av mig och sen skulle jag sprattla omkring på britsen. Han tryckte på fötterna och bände i mina ben och undrade hur långt jag kunde böja här och där och hit och dit. Efter de värsta böjningarna pratade vi mest och det tog en bra stund innan han frågade om det var OK att fortsätta prata utan kläder. Det var det ju, för det var ju liksom redan kört och gjort och inget att tänka på längre. Han tyckte nog såhär: Jag ska tänka på hur jag lyfter saker. Och hur jag sitter. Och på att jag ska gå rakt. Och att jag ska ha svankstöd. Och att jag behöver hjälp av en ergonom. Och att jag ska röra på mig varje dag. Och att det är bra med promenader. Och simning. Och så ville han att jag skulle gå på gym också. Och göra de fyra ryggövningarna hemma också då. Och det är osmart att springa. Och just då kändes det väl som att det var det jag kunde förvänta mig. Men nu känns det mer som stress. Sk

Efter det lilla krogbesöket på den helt normala AW'n igår köpte jag för en gångs skull nattamat på vägen hem. Det är väldigt ovanligt. Till skillnad från alla andra brukar jag inte alls vara sugen på nåt mitt i natten efter lite alkoholintag. Men nu hamnade jag hos Lasse på Heden och svamlade lite i luckan för jag visste bara ATT jag ville ha nåt. Inte vad. Så råkade det ju stå en så himla gullig tjej i luckan som förstod mig precis. Hon brukade minsann inte heller vilja ha korv och hamburgare å sånt, men mozzarellasticks kanske? ÅÅÅH vad gott och perfekt det var. Tre friterade oststänger och lite vitlökssås att doppa i. Och så slog jag till med en Dajmstrut efteråt. Satan i gatan vad smaskigt och onyttigt och onödigt och dyrt och supert. Nu gäller det bara att inte trilla i ost- och glassfällan VARJE natt på stan... Det blev extra roligt när vännen B blev påmind om gamla tider när hon såg min anrättning. Vår gemensamma vän A blev omtalad av många anledningar, men just det

Kollade in Howie igår. Den gamle (ja!) synth-hjälten från min ungdoms åttital. Det var jag och några till... Man kan säga att jag har sett större publik framför Lisebergs stora scen. Så kan man säga. Man kan också säga att jag har varit med om större konsertupplevelser helt klart, men det var ju grymt roligt att få vara med. Blir en del "allra sista konserten med den här artisten i mitt liv" det här året tydligen. Jag lär ju aldrig se Howard Jones igen... Jag förstår inte de medlyssnare som tyckte att detta var WOW. Det förstår jag inte. Han är en smårund, tunnhårig gubbe nu. Som försöker te sig som en yngre version av sig själv. Men lite gullig. Och trygg. Han spelade alla låtar så som de lät på skivorna. Det var bara vinylknastret som saknades. Scenshowen var väl...typ knappt en show. Det var en trummis, en "data"-spelare och Howard själv som stod på en torftigt upplyst scen med en bakgrundsfilm, som inte var i mitten och som mest visade nån typ av gammal sk

Doktorns favorit-sjukgymnast Mats är sjuk. Vad är det för ett sätt? När man äntligen tagit ett redigt tag och masat sig iväg. Och är taggad. Ta-tag-taggad. Nåväl. Skönt att inte ens han är perfekt. Nu kan jag göra "stålmannen" hemma i sovrummet för att gå händelserna i förväg. Så att duktig-flicka-imagen upprätthålls som sig bör.

"Du är för svag och nu måste du göra JOBBIGA saker, kanske VARJE DAG", sa doktorn barskt. Men snällt ändå. Kanske att jag har ett litet diskbråck som "bråckar" med mig lite extra efter springning. Kanske. Buktar gör de i a f, diskdummisarna. Det har jag bild på. Men DET går inte att göra nåt åt. Nä, för att DET måste tränas! Jag är en vekling. "Appappapp! Inte belasta utan att stärka!" sa doktorn också. Är det inte konstigt att jag måste gå in i patientrollen och höra det, det som jag egentligen vet, för att lyda? Och är det inte bra att jag ska få gå till doktorns favorit-Mats? Hoppas att han är snäll. Men bara lagom snäll. Lite barsk är nog bra. Här ska tränas. På bål...

Undrar för det första varför ingen kommenterade min felstavade (nu korrigerade) rubrik i förra inlägget. Såna påpekanden brukar ju komma relativt pronto från min bekantskapskrets i språkpoliskåren. Hur som haver. Idag har jag tagit tag. Åtminstone i telefonen och bokat en tid för syning av min rygg av nån medicinutbildad person. Och springa tänker jag inte göra förrän jag antingen har fått ett utlåtande som tillåter det eller har ett mindre smärtstillarpillerlager hemma. Så det kanske dröjer...

Så ligger man här i soffan. Och har ont och är ynklig. Igår var det annorlunda. Jag åkte en aning motvilligt till stan i regnet, sprang en mil och intalade mig själv under loppet att allt jag klarade av var bra. Om jag så hade brutit, hade det varit rätt OK eftersom jag ändå försökte. Nu var det inte SÅ jobbigt. Trots att jag inte sprungit en enda mil det här året. Snarare nästan inte sprungit alls, eftersom min rygg har krånglat. Trots detta, klarade jag att springa det mesta av loppet. Och eftersom jag gick lite mer än jag gjort andra år och ändå kom in på ungefär samma tid, borde jag ju ha sprungit lite fortare än tidigare t o m, när jag väl sprang. Det är bra. Det är verkligen skitbra för att vara mig. Men scheisse vad jag har ont nu. Kunde knappt komma ur sängen i morse. Är det verkligen värt det? Är det kört nu? Ska jag inte kunna springa mer? Man blir ju förbannad. På sin egen gamla kropp. Ska den inte vara med längre? Jag går omkring som en stapplig gammal skrutt. Nu är d

Den rosa dagen blev en rosa helg. Eftersom "alla" verkar tycka mindre synd om mig för min onda rygg än jag själv så länge jag inte ser till att ha rätt skor, så var det väl bara att lyda... Lite småsnurrig efter lördagkvällens promenad med avslutande rosérace, körde jag lite söndagsshopping för en gångs skull. Och jag var helt i händerna på skosäljargrabben. Han fick för sig att jag var ASICS-addict vilket ju kan ses som lite märkligt...eftersom jag hade mina gamla insvettade ASICS i en ICA-kasse och babblade om dotterns enda möjlighet att rätta till sin pronation medelst sina svarta ASICS. Det kunde nog se ut som att jag inte kunde tänka mig nåt annat "brand" i hela världen. Så han var nog rätt nöjd när han hade omvänt mig i min skoreligiositet. Vandrade ut med ett par gräsligt helrosa Adidas istället. Jag vet inte vad som är på gång. Jag har aldrig haft ett rosa plagg i hela mitt liv. Nu har jag kört rosa tröja, regnjacka och springpjucks, under en och samma h

Sitter hemma och avslutar kvällen efter en rosa promenad på stan. Goodiebagarna fanns inte mer. Och inte innehållet heller. Smaskade i mig en banan och en choklad. Priset jag vann åkte i soporna tillsammans med resterna av det sistnämnda. Några tidningar fick vi också (som jag har burit på hela kvällen). Sen en skön uteserveringsplacering under ett träd, som skydd mot regn och annat onödigt. Med sköna människor. Jag tror jag älskar allihop. Det kom och gick folk under kvällen och en del rosé rann i struparna, men shit vad trevligt det var. Är. Att få vara med om såna kvällar. Såna vänner. Sånt liv. Jag gillar t o m bussfärden hem. Hade diverse i öronen (Pet Shop Boys å sånt) så jag hörde inte vad folk sa, men efter mer än halva livet i den här stan, känner man (jag) sig ganska trygg på nåt sätt. Man är en av dem. Man är. Bland dem. Det är nåt med det...

Ja, jo, jag skulle jobba på arbetstid och blogga på oarbetstid och allt det där, men nu har det hänt nåt. Nåt stort. Måste ju få ur mig detta innan jag spricker. Kolla kommentaren på förra inlägget. Asså? Hur gick det till? Här sitter man och längtar efter skrivna ord inknackade av vissa speciella personer (och deras livskamrater ibland), så har HAN läst MIN blogg? Säkert pga av nån slumpartad (urartad) googling som egentligen gick ut på att hitta nåt väldigt intressant och viktigt och så halkade klickeriet in på fel länk, men ändå! Jag niger så djupt jag kan med min stela gamla tantkropp. Plötsligt händer det!

Sålde den nyss. Mitt livs första egna motorcykel. Det är ju bara en motorcykel. Men det känns konstigt. Jag är lättad över att slippa tänka på att jag borde köra den oftare och att jag inte har nåt garage, men sorgsen över att jag inte kan ta en tur när jag faktiskt känner för det. Men i ärlighetens namn har jag inte kört så ofta som jag ville och tänkte. Jag har inte gjort plats för den i mitt liv - och mycket beror det kanske på att jag aldrig hann skaffa MC-vänner. Nån att dra omkring med och fika med och åka på småresor med. Att dra iväg ensam är inte lika kul. Och hade jag behållit den kanske jag hade skaffat det där gänget och åkt på de där träffarna, men prognosen var sådär. Bättre att nån som verkligen vill ha den och använder den nu, har den. Och världen är väl full av bågar. Både av ost och med motor. Bara att köpa när man vill ha.

Nu verkar det vara meningen att jag ska jobba på arbetstid. Märkligt. Och bloggning ingår inte i jobbning. Inte i min sort i alla fall. Så ska det skrivas, ska det skrivas på ledig tid. Så är det med det. Det kan vara helt normalt. Det kan det.

Har haft en härlig helg med musik, prat och vin. Jag tror att jag skulle kunna ägna mig åt det jämt. Lyssna på musik, prata om allt och dricka vin. Synd bara att man blir så trött och måste sova ibland. Men vi höll ut länge. Tills orden kom ut långsamt och i fel ordning och ögonen gick i kors. Vissa människors öden blir verkligen mer ofattbara än andras. Och ofta beror det nog mest på vem de umgås med och när och hur. I "rätt" ögonblick, när mottagningen är inställd och sårbarheten är hög, kan en person rycka undan marken och mattorna och grunden för allt, för en annan. Fascinerande. Läskigt. Men, som allting annat, oerhört lärorikt. Lärorikt... under förutsättning att den drabbade kommer ut på andra sidan. Och sakta, sakta, sakta verkar det i det här fallet som att det håller på att hända. Det finns hopp. Och jag, personligen, är så tacksam för den här helgen. För förtroenden, skratt och upplevelser. Jag blir mer och mer tacksam för varje dag som går, och bara att skriva

Vaknade i en varm säng - som jag delade med en svart utsträckt katt - och insåg att jag var på fel ställe vid fel tid... I morse. Hade snoozat ihjäl klockradion, drömt att jag fastnat i en hiss (som krympte runt mig och tryckte över bröstet) och att jag inte fick ta brorsans köttbullar. Men nu är jag på rätt ställe. I chefens ögon, åtminstone...

Nej. Jag är inte på väg in i väggen. Alls. Jag är ju glad ju. Och lyssnar på mig själv ju. Eller...nåja. Jag håller ett mentalt stetoskop mot hjärtat och försöker lyssna genom bruset på utsidan. Och ibland hör jag. Det är bra nog. Men tankarna kör ju allt som oftast minst parallellslalom och störtlopp och ibland tar de liften upp bara för att kolla hur backen som jag åkte utför för ett tag sen, faktiskt såg ut. (Wow... nån har sagt att jag måste träna på bildspråk... och det märks kanske att jag tränar...). Och då kommer de fram till olika saker. Som i mitt förra inlägg. Men det betyder inte att det är så nu. Det är bara jag som funderar på vad jag ser i backspegeln. Och förvisso genom vindrutan också. Men det är inte mig jag ser då...

(Inte mycket tjo och tjim i det här inlägget, men ibland måste tankarna ut.) Är en person som har nära till stress. Skillnaden nu mot förr, är att jag är medveten om det och kan (oftast) hantera det. Jag har jobbat med det, på det, för det, under rätt lång tid och börjar ha koll på vad som gör mig stressad och hur jag ska hejda de värsta fysiska attackerna. Jag tror att vi alla som går in i väggen, blir utmattningsdeprimerade, livströtta och får panikångest, egentligen inte alls kan skylla på omständigheter eller arbetsmiljö eller chefer i särskilt många av fallen. (Ja, i vissa, självklart, men nu pratar jag generellt). Jag tror att vi kan skylla oss själva. Och det är ju inte stressande...alls... Jag tror att vi som hamnar där är av samma skrot och korn. Vi är en sort som lyssnar utåt, men aldrig inåt. Vi är en sort som struntar i vår egen kropps eviga hojtande, för att istället lyssna på alla andra kroppars röster. Och det värsta är att de andra rösterna ibland är påhittade

Efter att ha vänt ut och in och upp och ner och bak och fram på ett rum igår såpass att en Billy-hylla helt gav vika och rasade ihop och jag tryckte ihop den och lutade den mot en annan och fyllde den med böcker igen...pust... så blev det ju ytterst rörigt därinne och tre flyttlådor stod fortfarande kvar i röran. Så idag skulle de anfallas. Så jag vände ut och in och upp och ner och bak och fram på lådorna. Hur mycket skit kan man ha? Och hur mycket kan man kasta? Och hur skönt är det att verkligen bli av med det? Själslig tvagning. I like. Och det enklaste är nog att kasta materiella ting och använda det som surrogat för mental börda. Och det här blogginlägget var väl inte av den djupare sorten. Och jag blev väldigt glad när jag upptäckte att en "gammal" bloggföljare faktiskt är vän med en vän på fejjan och nätverket byggde ihop sig och hon ska läsa min blogg igen. Och min bror ska hyra ett hus. Och jag ska snart få träffa "min" vovva igen. Och viss

Den här helgen går ju till historien, av fruktansvärda skäl. Det är svårt att skriva om något annat än det som hände fredagen den 22/7 2011 i Norge. Och det är fortfarande svårt att ta in. Att förstå. Jag blir trött på rapporteringen stundtals men inser att detaljer och berättelser kan hjälpa oss alla att börja begripa en liten, liten del av den skräck som så många människor har upplevt. Samtidigt som jag själv även idag, känner en lust att tänka på nåt annat. Tänka på min egen lilla värld med mina små problem. Låtsas som att det aldrig skulle kunna hända mig eller min dotter. En stor frustration finns också för att man inte kan göra nåt. Jag kan inte göra ett enda dugg för att hjälpa någon eller lösa "problemet". Det brukar annars vara mitt sätt att hantera kriser. Ställa frågan "vad kan jag göra?" och sen agera. I övrigt fyllde jag ju år igår och fick så oändligt många gratulationer och tankar via telefon, facebook och sms. Klart att en del av fb-vännerna skic

Jag vet att jag retar upp en del när jag hävdar att idrotten får ge utrymme för överdrivna reaktioner, testosteronstinn ilska och en hel del våld, och att det (i min värld) är inskränkt, manligt (!) och farligt. Det visar människans primitiva natur. Det är snudd på tillåtet att bedriva hetsjakt och önska livet ur folk, i idrottens namn. Idag tänker jag närmast på Kevin som sprang ut på plan under en fotbollsmatch och knuffade till en spelare. De personangrepp och de hot och hämndyttringar som speglades då, var grova. En 19-årig, hög (?) grabb skulle i princip hängas. Han hade förstört så mycket för så många människor, sades det, och skulle straffas. Jämför det med vad som skrivs om Anders Behring Breivik idag...och med vad han gjorde. Är dessa mäns handlingar jämförbara på det sätt som hämndlystnaden verkar vara? Perspektivet... Var är det?

Soffjäveln är borta. Bilen är lagad. Dyrt blev det, men i mitt liv drivs ofta numera det dåliga mot något bättre. Tids nog. Men det är svårt att tillåta sig att tänka på sina, i jämförelse, futtiga orosmoment och "bryn", när Oslo står i lågor. Och ändå jag måste säga att jag har väldigt svårt att ta in det. Jag dras mot det lättsamma, det tramsiga, det vardagliga, för att jag inte kan - eller orkar - ta in det som händer. Jag klarar inte att dela sorgen. Trots att Norge ligger så nära. Trots att jag har flera norska vänner. Trots att det lika gärna kunde ha hänt här. Men nu gjorde det ju inte det. Och jag är glad för min egen skull. Jag kan tända ett ljus för offren, men vad hjälper det? Det som är gjort är gjort. Och jag sitter här i lugn och ro, mätt och nöjd, och försöker fånga känslan av panik, rädsla, kris, olycka, ilska. Som alla andra verka kunna. Men jag kan inte. Jag vill fly från det hemska. Fly från empatin. Fly från skräcken. Jag vill sitta här och kura och

Nu är ilskebyttan ilsken. Hur i hela h-e kan en människa köra till en helt annan gatuadress än den angivna, maila om att jag ska ringa, och sen ringa 1,5 timme senare för att man köpt en annan soffa. Jag exploderar snart. Det är andra gången jag sitter här och väntar och soffan har stått mitt på golvet i en vecka. Skulle ha tagit med den till ÅVC i morse. Den ska tydligen inte köpas härifrån.

De regler vi sätter upp för att hantera vårt umgänge, intresserar mig lite extra sen några dagar tillbaka. Om var och en sätter upp egna regler - vems ska man följa? Och vems ansvar är det att justera dem? Den som har bestämt dem eller de som berörs/störs? Om omgivningen tiger (i väntan på ett aktivt hänsynstagande från regelsättaren) - är omgivningen martyr då? Är det alltid upp till "offret" att sätta gränserna? Är det alltid upp till långivaren att kräva tillbaka det lånade? Gör sig inte "makthavaren" till offer då? Det är väl också martyrskap i så fall?

Firade bronshjältinnorna på Götaplatsen igår och traskade pga hunger sen iväg till Ankis favorithak Caleo. Vi var två och vi ville såklart sitta ute - som svar på hovmästarinnans frågor. Jag tyckte att hon var liiite tveksam, men det var inte förrän efteråt som polletten föll ner med ett klonk. Hon ledde oss längre in på uteserveringsytan, och pekade på tre bordsändar där det fanns plats för två. Nu var jag ju med Anki och då måste man försöka tänka och spana som Anki. Så jag spanade efter de snyggaste killarna. I samma ögonblick som jag la ögonen på den tveklöst snyggaste grabben i lokalen, valde Anki platserna på bordet bakom... honom. Som grabbarna på mitt hjärnkontor först då - sekunden efter snyggnoteringen - kopplade ihop med ett namn. Men då var det för sent. För sent att vända. För sent att byta bord. Anki hade redan valt. Och jag böjer mig fram (har inte hunnit sätta mig än) och väser "Men Anki!!! Du kunde ha fått sitta bredvid... ...Henke Lundqvist!!!" Giss

Hur mycket plats får/bör man ta själv på bekostnad av andras utrymme? Hur är man lagom? Hur flyttar man bäst gränserna för varandras yta - mentalt och praktiskt - utan att trampa omkring i den andres area när det inte är tillåtet? Hur tar och ger man samtidigt? Om 10 personer ska dela på ett större område och den som låter mest (eller tvingar på oss andra ljud som inte vi nödvändigtvis njuter av) också är den som vill öppna upp mest och har minst problem med det öppna landskapet - hur ska jag skapa mitt eget land med mitt eget ljud? Hur ska jag kontrollera min egen irritation?

Åkte Hisingen runt igår. "Vem gör det frivilligt?" Tänker varenda liten göteborgare då... "Den där ön ska man ju hålla sig så långt ifrån som det bara går". Men se, det tycker inte vi. Vi vill se den från alla håll. Igår blev det från utsidan i vänstervarv. Det var nog självaste skutkaptenen som guidade oss på nån fin bohuslänsk dialektvariant, så jag kände mig hemma. Kanske inte med vissa uttal, men det gjorde inget. Han sa Schalmers, t ex. Och sånt. Han var fin. På rösten. Och han kunde allt man behöver kunna om götet och "djävulsön" (mina kollegors benämning på Hisingen) och allt runtomkring. Hans jungman/matros (? - har ingen aning) var en käck och glad gamäng. Blek och mager, men redigt tatuerad, underhöll han oss t o m när han körde biljettkontrollen. Strax innan vi la ut, ramlade han in i baren och frågade "Pratar ni svenska allihop? Schwedish? Schwedish?". Han fortsatte ner för trapporna och efter en liten stund kom han upp igen, skre

Sitter på bussen. Som ska ta mig till båten. Och det körde kanske ihop sig lite. Ja, det gjorde väl det. Men gör det nåt om jag hänger i baren i en båt som åker runt min hemortsö, i plaskvåta jeans, MC-jacka av herrmodell och regnrufsigt hår? Gör det verkligen nåt, sett i de stora perspektiven? - Tänkte väl det. - Posted using BlogPress from my iPhone

Vissa saker skriver jag i en hemlig, privat, nätdagbok. Den här är ju inte så hemlig, men ibland blir den ganska privat. Och ibland vet jag inte riktigt på vilken sida privatgränsen jag vill skriva. Vem är det som vill lägga ut privata funderingar till allmän läsning? Är det exhibitionisten eller medmänniskan? Kanske det ena inte måste utesluta det andra, så länge det inte finns destruktiva element i exhibitionismen? De senaste dagarna har jag skörat till mig igen. Jag får sällan förvarningar om det. Det händer bara. Eller. Det gör det nog egentligen inte, men det räcker med små, små snubblingar, för att det skyddande skalet ska öppnas på vid gavel. Ett av alla mina livsmål är att kunna styra stängning och öppning av det där skalskyddet. Att använda mitt kontrollbehov till just det, och inte till att styra det som pågår innanför skalet. Men jag är inte där än. På länge, antar jag. Så jag blir fortfarande överraskad när det går upp för mig att det är vidöppet. Överraskad när jag kän

Tänker att det är svårt att vara glad länge, när man har höga krav på sig själv. Krav att vara glad, vänlig, strävsam, osjälvisk, duktig, duktig, social, trevlig och smart. Ffa smart. Ibland är jag så trött på att jag själv "måste" vara smart och intelligent. Så kvicktänkt och klurig. Så vitsig och klok och...smart. Jag är ganska smart. Men inte jämt. Jag tänker knorvligt och skruvat och fel eller inte alls. Ganska ofta. Jag är disträ och ofokuserad och halvintresserad och onykter och trög och hänger inte med. Och det bästa som kan hända då är att nån kommer på det och säger "du är ju dum på riktigt, ju. Fattar du väl att du är. Just nu. Hahaha...". För en sån person känner mig. En sån person kräver inte samma sak av mig, som jag gör. En sån person hånskrattar åt bimbon, för att i nästa stund respektera nåt smart jag tänkte. För att alla är alltihop. Det som gör det tröttsamt och svårt, är när omgivningen har samma krav på mig som jag själv. Då blir det prutt. F

Har, av olika anledningar, funderat några dagar på det här med att provocera. Eller snarare att bli provocerad. Några provocera-synonymer: Reta, egga, hetsa, driva, utmana. Kan man provocera någon utan att veta vilka knappar och ömma tår man måste trycka och trampa på för att få en reaktion hos just den medmänniskan? Kan man reta utan att ha skannat av de känsliga punkterna? För när du blir provocerad, är det nåt inuti som berörs. Nåt i kärnan av dig själv som blottas och du vill försvara dig. Du vill reagera, agera, protestera. Det är upp till dig själv om du låter dig bli provocerad eller klarar att slippa. Och den behärskningen är nog svårare att hantera om provokatören är en ensam individ, vill jag tro. Så. Egentligen. De enda som kan provocera dig öga-mot-öga, är de som har mottagaren påslagen, spröten ute och blicken skarp. De som provocerar, är de som ser och bekräftar det de sett. Är inte det precis vad vi längtar efter?

Ska sälja en bäddsoffa. Satt i soffan, som jag inte ska sälja, hela kvällen igår. Var därför (...?) lite trött i morse. Vaknade av ett sms kl 07.04 om att någon vill köpa soffan. 07.04? Eh? Populär sittmöbel. Trodde jag... Nu är klockan 17 och ingen har hämtat soffan, som jag har kånkat ner för trappan med vissa besvär, samt dammsugit och tvättat. Nu står den på sne, mitt i vardagsrummet, mellan bordet och TV'n. Varför väcker människan mig kl 7 för en soffa som hon inte vill ha? Hur rimmar det med mina funderingar om att man lär sig nåt varje dag, av nån eller nåt? Vad lär jag mig idag? Att inte ha ljudet på på telefonen när jag sover?  Att en person som är soffsugen kl 7, inte nödvändigtvis är det kl 14?  Att en halvful soffa väcker större ha-begär än man kunde tro, och mindre hämt-begär när man låtit saken bero? Att jag kan kånka en soffa? Att det går att se på TV över soffan? Att det finns större och mindre problem...och detta var nog ett av de smärre...men att jag

I Liftarens guide till galaxen kommer man fram till att meningen med livet är 42 (typ - det var krångligare än så, såklart). I mina yngre filosofiska år kom jag fram till att meningen med livet är att leta efter meningen med livet. Många menar nog att lycka är meningen med livet. Och många ägnar rätt mycket tid åt att definiera lycka, för sig själva och andra. På Göteborgs Universitets Grundkurs i psykologi, pratade vi om lycka i flera poäng. Det är lätt att kasta ur sig ett gäng saker som ger/är lycka. Välbefinnande, kärlek, social samvaro, var några, nästan självklara (?) komponenter. Efter det rabblar man pengar, jobb, boende och andra materiella faktorer. Men vad ÄR lycka egentligen? Kan vi vara bestående lyckliga - eller är vi det bara i små stunder och återgår sen till ett stabilt vardagslyckostatus? Kan vi ackumulera lycka? Är vi lyckligare när vi dör om vi haft många små lyckostunder genom livet? Eller är lycka alltid momentant och här och nu? Vet vi att vi är lyckliga

Jag är nog nuförtiden (?) den veligaste jag känner. Särskilt när det gäller materiella ting. Ska jag ha bilen kvar eller inte? Ska jag egentligen ha motorcykel eller inte? Om jag ska ha det, vilken sort ska jag ha? Tycker jag egentligen att det är så himla härligt med motorhoj? Ska jag inreda si eller så? Tycker jag om blommor? Ska jag ha kvar CD'sarna? Och var ska jag ha dem? Och hur var det med bilen nu då? Skulle jag ha den, eller? Jag måste vänta och känna och tänka och vänta lite till, innan jag vet vad jag ska göra. Och då brukar det bli rätt. Men det tar lite tid. Lite för lång tid kan andra tycka. Och då tycker jag också det. För jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker utan att kolla med de andra. Eller? Hur är det egentligen? Idag lämnade jag in bilen på verkstan. Hämtade den runt lunch. Körde den igen vid 20-tiden, och då pajade den igen. Just såna grejer kan ju lägga tyngd i "byt-bil"-skålen. Men man kan ju inte byta bil som är trasig. Och den är ju br

Har inte svårt för måsar. Som öbo från västkusten är måsars och trutars "sång" inget besvärande. Snarare tvärtom. Har inte heller så mycket förståelse för folk som blir förbannade när "måsjävlarna" skiter på våra bilar. Bara undrar; vem var här först? Och hur farligt är det? Lite perspektiv, gott folk. På min (fortfarande, för mig, nya) arbetsplats finns det många måshatare. Och många bilvårdare. Och en del med luftgevär. Det svärs och gormas och snackas lite grabbigt om hur man bäst (och blodigast) tar död på de vitgråa fåglarna. Satt med en kollega på ett torg idag. Drack kaffe och kisade mot solen. Rätt behagligt. Vid bordet intill (och alla andra bord) härjade kajor, sparvar och...ja...måsjävlar. Över oss flappeflappade kajor, sparvar och måsjävlar. På marken struttade kaj...ja, ni fattar. Kollegan tillhör måshatarna. Han ingår i gruppen som nämner gevär och mås i samma mening. Han kände sig i stunden omringad och hotad av fågelkräken och var såklart tvung

Jag tror att man lär sig av allt i livet, om man vill och känner för det. Särskilt alla möten. Människomöten. Alla personer som berömmer dig, kritiserar dig, reagerar, blundar, ser dig, är oberörda, berörda, whatever. Alla lär dig nåt. Ffa om dig själv, och det användes med fördel i nästa möte med nästa människa. Jag tänker så om alla jag träffar i alla situationer nuförtiden. Jag gjorde det inte förut, men gör det nu. Varje dag lär jag mig nåt om mig själv genom andra människor. De hjälper mig att blotta sidor som jag tryckt undan, dämpa drag som stör, uppmuntra det bra, förändra det dåliga. Klyscha: Varje möte är unikt. Klyschor är bra. Den senaste tiden har jag träffat många nya människor. Alla har sett mig på olika sätt, och gett mig på olika sätt. Sett mig från sin horisont. Gett mig svar, reaktioner eller brist på desamma. Varje dag lär jag känna mig själv lite mer, och kan ge av det till nästa människa. Våga mer. Känna mer. Se mer. Hur ska det sluta? Resan har ju bara börj

Har en vän i PC-nöd. Min bil har gått i skitnödigt limpläge igen. Har gjort av med onödigt mycket pengar igen. Och nu står jag på en parkering i Bööörlänge och är kissnödig. Var är nödstoppet? - Posted using BlogPress from my iPhone

Moderniserar mig och lever upp till ryktet som en modern moder. Hur ser det ut att skicka skrift från telefånen? - Posted using BlogPress from my iPhone

Är ju på besök i Dalarna. Och upplever saker. Olika, men ändå alla intressanta på sitt vis. Idag t ex. Skulle hälsa på en släkting i Hillersboda och väluppfostrad som jag är, ville jag ha med nåt ätbart. Jordgubbar å glass kanske? Köpte glass och ställde mig i jordgubbskön. 35 grader varmt säkert. Och jag ställde mig såklart i utlänningskön. Vid det andra jordgubbsförsäljningsståndet med "äkta svenska jordgubbar" var det ingen kö alls. Men bara för att! Utlänningsjordgubbarna var precis lika äkta och precis lika svenska. Framför mig stod en tjej med barnvagn och lite kassar å grejer. Framför henne nån annan jordgubbssugen människa. Vi väntade kömässigt som man ska. Då. Då kommer en tant. Tror att hon tyckte att hon var fin. Glider in sådär från höger och liksom genskjuter hela kön. När det så var barnvagnstjejens tur, halkar tanten ännu längre in, närmare ståndet, vänder sig om och säger: "Jag vet inte om du eller jag var först...?". Vafan! Det visste hon viss

Känner mig lite stolt idag. Tog mig i kragen och trängde mig in i någons liv. En släkting som har haft lite mer otur i sitt liv än många andra. En person som av olika anledningar avvikit från standardstigen. En person som alla vill justera. Göra normal. Sätta i den vanliga fållan. Den här personen mår inte så bra just nu. Har inte mått bra på flera år. Men jag får en känsla av att hans stig kommer att fortsätta att vara en annan än vi vanliga fegisars stig. Han kommer att trampa upp en egen och må bra i det. Han ska bara bli fysiskt frisk först. Sen ska han fira. Resten av livet. Hoppas att jag får vara med på kalaset.

Jag är av sorten som glömmer att vila. Jag kan t om tycka lite att de som är "trötta" och "slitna" och måste "viiiila" efter en dags vanligt arbete, har en släng av lättja i kroppen. Flegmatiker. Slöa. Men det handlar som vanligt om avundsjuka. Jag har med åren fått väldigt svårt att vila. Att slappna av. Jag kan fan inte. Ligger jag ner utan att sova, sysslar jag med nåt. Är det inte bokläsning så är det TV-tittning, och är det inte det så är det iPhone-petning, och är det inte det så är det korsord, eller sudoku, eller radiolyssning eller iPodlyssning eller lite mer läsning eller...  Och ligger jag inte ner så är jag rastlös. Måste peta på nåt, promenera nånstans, kolla på nåt, göra nåt. Satan i gatan. Tröttsam människa den här. Och jag vet ju att jag, verkligen, absolut, jag, behöver vila. Aktiv vila, är vad jag borde ägna mig åt. Det är ju så lätt att fatta att t o m mammas hund skulle begripa. Jag har ju gått i all möjlig terapi för detta. Jag har

Såg en bäbis med glasögon idag. Jättekonstigt när han/hon hängde i en babybjörnaktig bärsele med BRILLOR på den lilla bäbisnäsan. Vet inte ens om det var glas i. Varför, liksom? I morgon drar både jag och barnets pappa, och lämnar barnet ensamt på midsommar. En snart 16-åring. Lämnar vi i stan. Det känns konstigt. Det kanske inte bara känns så, det ÄR nog konstigt. Men hon verkar nöjd... Hoppas att det håller hela vägen.

Det skulle jag vilja att nån gjorde ibland. Tog rygg. På mig. Alltså tog min rygg. Inte nog med att den är orak som en slaktkrok. Den är klen också. Gör ont. Blir stel. Är svag. Springning genomförs sällan, men när jag äntligen nån gång har ork och lust att ändå göra det, funkar det inte för att ryggen och bäckenet beter sig som gjutet. Eller inte beter sig allt. Bara gör ont och medvetet hindrar varje försök till löprörelse. Allt beror säkert på att jag rör mig fel eller för lite eller tränar dåligt eller inte alls. Allt är mitt eget fel. Och allt det där ger ryggen ännu fler attribut. Den är tjock. Jag har inte varit smal sen 12-årsåldern, men måste jag alltid bli extra fläskig på ryggen? Räcker det inte som det är med den? Det finns andra ställen som skulle behöva lite påfyllning, men nä. Veck och valkar på ryggen. Det ska jag tydligen ha. BLÄ. Igår var jag ilsken. I form av ett kort utbrott. Idag är jag missnöjd. Det är mycket värre.

Nån tyckte att jag skulle skriva av mig. Ilskan. I bloggen. Och när man tänker på det så, ja. Såklart. Jag är arg. Eller. Var arg. Den där ilskebyttan som bor i mig, hon är förvisso ilsken, men hon är snabb också. Snabbarg. Hon svär och gormar och smäller i dörrar (om hon går igenom nån) och kastar grejer (om hon håller i nån) och smäller näven i väggen (om hon står vid nån) men alla de där aktiviteterna måste utföras inom ett visst tidsfönster. För när fönstret är slut, är arget borta. Oftast bra, men ibland lite snopet. "Jag är arrrrrgh!!!....eller??". Så inte blev det nåt avskrivande. För ilskan är redan borta. Vad jag var arg på? Socialpsykologitentarättaren. Han har snubblat runt bland siffrorna som värsta alikan. Och det är tur att han inte är anställd vid matematiska institutionen. Maxpoäng var 40. Godkänt-gränsen 42. Enligt resultatet. Jag vet inte. Svårt att få ihop. 42 får man ju egentligen inte ens in. Om man inte pratar om meningen med livet. Så först var ja

Bloggdesignen är hej und hå. Upp och ner. Är inte alltid överens med Blogger. Men vi kämpar på.

Rubriken är dubbelbottnad. Jag känner lite för att blogga igen. I'm back. Kanske. Sen har jag attans ont i ryggen också. My back.

Är en människa med minst en inneboende sträng bordesägare. Inte bordes-ägare alltså, utan borde-sägare. En del av mitt jobb med terapeuten handlade om att reda ut varifrån alla mina borden kommer ifrån, om jag verkligen vill ha och behöver dem, och hur jag ska göra för att bli av med dem. Jag trodde att jag hade blivit lite bättre på att ersätta borde med vill, och att städa ut några borden helt, men i samband med flytten av den överdrivna mängden grejer, och att det därför tar sån tid att få saker i ordning, skriker de på mig igen. BORDE tömma en låda till. BORDE rensa i förrådet. BORDE vara klar snart. BORDE inte sitta stilla och göra ingenting. Nånsin. Jag är trött på de där bordena. Det är väl bara mig det hänger på? Det är ju jag som ska leva i stöket? Mår jag bra eller dåligt i det? Hur bråttom är det egentligen? Kan inte vissa saker få ta sin tid? - Nä...det BORDE väl vara klart nu? SÅ lång tid kan det väl inte ta? Grrr, vad det är svårt att låta bli att lyssna på de där skitr