Ilskebyttan

För en gångs skull håller jag med Peter i nästan allt. Kommentaren på förra inlägget alltså. Men min vana trogen måste jag vända mig emot NÅT av det... Jag håller med om att det har gått inflation i diagnoser - och det är anledningen till att jag är tveksam till att egentligen ens använda nån bokstavskombination för det jag tror att jag är. MEN. Ibland är det (och det vet om någon, du, Peter) förbannat viktigt att faktiskt få en diagnos. För att få rätt behandling och bemötande t ex... I mitt fall är det verkligen inte viktigt på det viset - men att faktiskt hitta likar, är viktigt. Att hitta andra som - oavsett vad de kallar det - upplever samma sak som jag själv. Det gör att min egenvård går mycket lättare. Jag får mycket lättare att förstå och ffa förlåta mig själv för att jag är som jag är. Jag är inte den enda konstiga på jorden. För om det bara var mig det var fel på, måste resten vara rätt och det borde vara jag som ska ändra på mig. Om vi är en hel hög med människor som är

Lill-Vera utsätts i dessa dagar för stora påfrestningar. Hon har fått nya marker att upptäcka. Nya revir att försvara. Man kan ju bli trött av mindre...

Det tenderar att bli en självterapeutisk blogg det här, men det är bara temporärt. Kunde lika gärna ha skrivit i en privat dagbok, men får för mig att det blir lättare att hantera om jag blajjar på lite öppet. Eller. Öppet å öppet. Så himla många läsare har jag ju inte... Jag tvivlar lite på "diagnosen" HSP varannan dag ungefär. För det finns massor som stämmer - och lika mycket som inte stämmer. Oavsett om jag har den där bokstavskombinationen eller inte - så är det lättare att förlåta sig själv om det finns fler som känner och är UNGEFÄR likadana. Om det finns fler som kan beskriva det. Då är det inte bara jag som är konstig. Det står på flera ställen att HSP-personer behöver lugn omkring sig för att fokusera. Det är säkert så med mig med - men grejen är ju att jag är expert på att ignorera mina egna behov. Sitter i kontorslandskap på jobbet med mycket slammer, avbrott, rop, skratt, diskussioner. Eftersom jag är en stark och oberörd person så bryr jag mig ju inte om det

Jag skulle kunna vilja citera väldigt mycket från boken. För att förklara, för mig själv och andra, vad det handlar om. Såhär har författarna själva beskrivit den: Den handlar om att hantera sitt liv när man varken är bara stark. Eller bara skör. Utan både och. Stark och skör. Det är en bok för dig som ibland önskar att du vore mer hårdhudad, mer okänslig.  Det är en bok för dig som får höra "Känn inte efter så mycket" och "Du inbillar dig!"  Det är en bok om hur man utnyttjar sin lysande känslobegåvning och inte drunknar i den. Det är rätt bra beskrivet. Jag kan lätt lägga till egna starkskör-symptom: Jag tror alltid att det är mig det är fel på när jag 'känner'. Jag har ofta relaterat till mitt "dubbla" horoskop - född precis mellan lejon och kräfta. Mellan extra- och introvert. Mellan rampjus och eremit. Mellan stark och känslig. Har också ofta raljerat om att jag är schizofren. Då i den slarviga betydelsen splittrad själ. Som...

Det har hänt förr att jag fått en bok i handen och känt att jag fått svar och ledning i livet. Som en frälsning. Senast var nog när jag 2007 fick Dr Dahlqvists bloggbok i näven och läste ut den genast. Dagen efter började jag äta lågkolhydratkost och kommer att fortsätta livet ut. Igår hände det nog igen. En ingivelse styrde in mig i bokhandeln. Drogs (som vanligt) mot psykologi- och självhjälpsavdelningen och där stor den. Jag kände egentligen inte till boken , men den kallade på min uppmärksamhet. Läste ut den när jag kom hem. När jag läst de första fem sidorna hade jag tårar i ögonen (inte ovanligt nowadays iofs...) för den berörde djupt. Jag har gått i otaliga terapier. Jag har bearbetat min barndom, min upplevelse av att vara annorlunda, mina relationer, mina jobb och ffa mitt förhållningssätt till alltihop. Nu är jag där igen. Psykolog, nästan sjukskriven, gråter på jobbet, klarar inte minsta påfrestning utan att däcka och få andnöd. Är uppe i varv, forcerad, orolig. Igen.

Jag har hittat min bibel. Nu börjar mitt nya liv. På riktigt. Plötsligt händer det. Håll tummarna.

Häpp vad konstig blogger såg ut nu då. Känner inte igen mig alls. Kan bero på att jag inte varit här på ett tag. Behöver skriva av mig. Men det blir ju så inihoppsan gnälligt då, så jag struntar väl i det. Kan väl bara säga att jag tvivlar på några av mina val i livet. Eller mest ett. Och undrar när jag egentligen ska bli nöjd. När jag egentligen ska tycka att det jag gör är meningsfullt och roligt. Eller när jag ska inse att jag aldrig kommer dit ändå, så det är bättre att sluta sukta efter det och bara fortsätta. Men jag blir ju tokig(are)! Ibland är det jobbigt att vara vuxen. Jobbigt att behöva välja och bestämma. Jobbigt att vara ensam om besluten. "För det är baaaara du själv som vet vad som är rätt"... Bjöbjöbjö. Blablabla. Jag vill att nån, nu, berättar för mig vad som är rätt för mig istället. Bara ge mig det. Jag kan ta det. Bara jag slipper komma fram till det själv.