Ilskebyttan

Uäääh vad det är jobbigt med en blyballong. Det sägs att det är det jag har fått. På jobbet alltså. När den går till väders ska jag fira. Men det känns som en omöjlig evighet tills dess. Kollade in Medmänniskans dag (eller vad det heter) i förmiddags. Alla stadsdelens barn upp t o m åk 5 showade för oss mitt på torget. Mer eller mindre falskt och dåligt uppmickat var alltihop men mitt barn var med i den bästa showen såklart. Yellow Submarine på ucke och en vandrande gul ubåt. Jätteduktiga filurer!!! Granntösen och hennes klassisar gjorde också bra ifrån sig förstås. Gammal rocklåt, också på ucke, och några tjejer som buggade framför ensemblen. Fint. Nu längtar jag efter att få lägga jobbet i nån helgvrå nånstans och inte hitta det förrän ev söndag kväll. Helst först på måndag. Jag vill åka och handla, hämta barn och planera morgondagens middag. Så det så. Bara vara i den vanliga vardagen som jag brukar oja mig så över annars. Allt är relativt...

Nu blir det ackumulerad blogging igen. Fredagen var helt flippad på jobbet. Det där med att hålla många bollar i luften, det är ju bara blaha blaha när man jämför med min jonglering i fredags. Men chefen har lärt mig att jag ska tänka på de bra sakerna jag gör istället för det som inte blir gjorda, så jag bör vara nöjd med arbetsveckans sista dag. Fantasibristen när det kommer till matlagning på fredagskvällen är ju total, så det blev räkor. Hemma stod F nyutskälld när jag kom hem. Den minsta medlemmen i grannfamiljen tyckte att han var ganska fräck som inte var hemma när hon hade glömt sina nycklar... Haha. Han bara SKA vara hemma, liksom. Så han stod där och såg lite förvånad ut. Erbjöd det stackars barnet och hennes kompis en macka, men "mamma kommer ju snart", så det blev varsin banan. Och när mamma kom hem tyckte hon att ungarna skulle gå in och ta en macka så länge... Medan mamma själv drack vin med oss på vår veranda! Finfint! Dessutom visade det sig att den där matlag

Idag gjorde jag äntligen rätt. Trots världens hysteri på jobbet gick jag därifrån för att ha lite kvalitetstid med min dotter. Det kändes bra, bra, bra att göra det valet. Hämtade henne i skolan och åkte till stan. Köpte lite "stoppa-den-värsta-hungern"-choklad och gick till frissan. Frida fick som hon ville och jag också. Sen fick hon välja vad vi skulle äta - och hon valde Sushi...! Hur bra får det bli? Vi mumsade oss proppmätta, satte oss i bilen och fortsatte proppa oss med chokladen. Körde hem henne till hennes pappa. Snacka om quality time. De timmarna nu på eftermiddagen var värda mer än flera veckors arbete och vardag. Och som om inte det var nog, accepterade jag inte lönebudet idag. Chefen får tänka lite till... Ha! Undrar vad som ska paja, krångla, hända, vara emot mig nu. Det brukar nämligen alltid vara nåt. Har aldrig varit med om en dag med flyt rakt igenom.

Regn. Vill inte springa i regn. Vill inte springa i regnkläder, rättare sagt. Måste ha en spring-grej hemma. Inne. Men det är ju dyrt. Och fult. Får inte stå inne. Måste stå i garaget men helst inte stå alls, någon annanstans än i affären. Men jag köpte en ändå. Och någon straffade mig genast. Först välta ner den i kundvagnen så jag inte såg vart jag styrde kundvagnskosan. Och sen välta ur den ur samma vagn och in i bilen. Kundvagnen välte och den där himla gardinen som finns där bak (i bilen) var ju en centimeter för låg, så paketet gick inte in. Försökte trixa in det från sidan in i baksätet, men då körde jag dörren i sidan på grannbilen och gissa vem som kom då. Jo, grannbilens ägare. Jättesur. Och jag kände mig jättedum. Han åkte trots allt efter min lama ursäkt och ja! en hel plats att baxa på. Tänkte jag. Och då kom en annan bil. Bah! Vandrade bak med det lilla paketet igen och nu skulle det in. Hävde upp det över bagagetröskeln och tog sats. PLOPP! Så lossade gardinen och pakete

Det var ju det här med positivismen... Tänkte verkligen på det idag. Att vi har det ganska bra egentligen. En solig söndag på landet. Dagen började med att vi rensade köket efter gårdagens baluns och sen var det söndagsfrukost med äggröra. Sen har vi rensat rabatter, tvättat, röstat, bloggat och sånt. Fick ogräsrensarryck i den röriga rabatten. Dottern bakade kaka. Vi cyklade till fotbollsträningen på den vanliga springvägen, mellan hästar och grisbajs. När dottern tränade sprang jag till den lilla lanthandeln (eller vad man ska kalla det) och köpte kakao. Sprang tillbaka med den i näven och blev sen sittandes bredvid planen. Det är mycket skratt när tjejerna tränar. Visst, det kunde ju vara mer koncentration i laget, men de är grymt underhållande och har en störtskön stämning i gänget. De känner varandra så väl, och alla är fullproppade med humor. De har en "skön stajl" helt enkelt och det är härligt att se och höra fnittermajorna busa med varann och tränarna mellan passning

Måste ju babbla lite om grillkalaset också, som lite oplanerat hamnade hos oss och blev hur bra som helst. Förmodligen sista altansittarkvällen i år. Häftigt att sitta ute i mitten av september. När det ändå till slut blev lite i ovarmaste laget, samlades alla i vardagsrummet och R1 agerade vinyl-DJ. En hel drös gamla maxi-singlar spelades upp med skönt gung i DJ-kroppen. Kul. Lite väl kul, tyckte skivspelaren. Skulle bara ändra hastighet på en alldeles för snabb Max Headroom (alla hörde att det gick för snabbt utom jag...) och då gick det till slut så långsamt så tallriken slutade att snurra. Remmen hade halkat av. Men det var nog ganska lägligt. Festen var över.

Ja, jag bestämde mig äntligen. Är en av de där som bestämmer sig på valdagen. Trodde aldrig att jag skulle vara det. Har närt den rebelliska tonårsideologin utan tvekan alla gånger jag har fått rösta. Men i år velar jag. Pinsamt veligt faktiskt. Avslöjar verkligen att jag inte står för vad jag tycker. Eller snarare att jag inte vet vad jag tycker. Eller att jag inte tycker så mycket över huvud taget. Tidigare har jag ofta röstat efter ideologi och för att det behövs motvikter. I år röstar jag för att få nåt nytt. Är det rimligt? Ja, kanske. I alla fall om man läser Linda Skugges senaste krönika. Rött eller blått - same shit. Oavsett om vi byter regering kommer några av de folkvalda att göra bort sig. Någon kommer att köra full. Någon kommer att tappa bort kvitton. Någon kommer att gå före i bostadskön. Många av vallöftena kommer aldrig att bli infriade, skit samma om det är röda rosor eller blåa M som syns mest. Cyniskt? Ointresserat? Kanske. Men precis som Linda vill jag se nåt nytt.

Det blir intervju! Konstigt iofs att de verkade vänta på att jag skulle ringa. Först när jag kontaktade dem, blev det fart. Nå. Vi får väl se. Det har blivit en del intervjuer genom åren. Och inte så många (åtminstone inte på senare år) har förändrat något alls, förutom att min intervjuobjektserfarenhet ar växt lite för varje gång. Blev igår påmind av min förra chef att jag hänger i luften. För min nya chef har missat en månad... Men det blev fart på henne också när jag påpekade det. Tänk om man inte gjorde nåt själv. Hur mycket hade hänt då...? Just nu är jag inne i en sån där "tänker-på-jobbet-dygnet-runt"-period. Det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar är jobbet och jag resonerar med mig själv hela tiden om jobbrelationer, uppgifter, problem etc etc. Tidigare sådana perioder har haft med ångest att göra. Nu är det nåt annat. Men jag undrar om det verkligen är nyttigt. Behöver nog träna på att verkligen koppla bort det när jag är

Jag var himla onödig i morse. Grymtade (när jag vaknade av att F rumsterade runt i rummet - och jag hade inte ännu insett att rumsterandet bestod av helt ordinär påklädning) "tänk om du kunde packa dagen innan du åker!" eller nåt sånt supertrevligt som bara jag kan kläcka ur mig när jag blivit orättvist behandlad. Alltså väckt för tidigt. Han blev givetvis stött (med rätta) men svarade "jag kanske ska klä på mig innan jag lägger mig också?!". Jädrigt kvicktänkt faktiskt! Och jag (som egentligen inte var så sur som jag lät) låg och smålog åt det tills jag klev upp ur sängen. Och det dåliga samvetet morrade inuti. - Sorry F!

Fick reda på idag av självaste överchefen att jag ska vara med i en film. Eller nja. Jag kanske inte ska vara med i själva filmen men jag ska bidra som nåt slags expert åt filmteamet. Hur fanken jag nu ska ha tid med det. Jag har ju fullt upp med att få fart på det som filmen ska visa att vi har i full drift och störtkoll på... Lite skakigt... Chefen har ju tydligen har fått en idé igen. Hon får ofta det och då ska den nya idén upp på första plats på priolistan, där den ska trängas med alla andra idéer som nyss hamnat på samma plats. För allt har ju prio 1. Så är det ju. Det är ju helt rimligt att allt är lika viktigt och ska vara klart samtidigt... Så hej å hå. Vi får väl se hur mycket film det blir. Det är tydligen så oerhört mycket billigare än att skicka ut information och marknadsmaterial. Fattar jag inte - men jag fattar nog inte så mycket. Jag är ju bara en enkel filmstjärna...! Förresten. Var synnerligen effektiv idag. Under dotterns teoripass på ridskolan utnyttjade jag tiden

Lever lite farligt idag och bloggar på arbetstid (!). Inte för att jag har nåt särskilt sensationellt att skriva om, men behöver skingra tankarna lite. I samma rum som jag sitter, sitter till och från en patolog. Hon är himla rolig. Och allt blir ännu mer himla roligt när hon packar upp sina små försändelser som ska undersökas i mikroskop och sättas diagnos på. De små glasen och proverna har nämligen badat i lösningsmedel. Så framåt eftermiddagen får sig alla som inträder i rummet en billig fylla. Trots att jag suttit här så lite, har jag redan vant mig. De som kommer in utifrån brukar stanna som om de gick in i en vägg strax innanför dörröppningen, medan jag sitter längre in i ångorna utan att känna nåt. Där kanske vi har förklaringen till lördagens dåliga omdöme? Jag är liksom avdomnad... Eller "avomdömnad"? Har äntligen tagit tag i några små puckar som lurpassat på mig ett tag - vilket känns skönt. Skrev lite i ett par dokument och skickade över det till någon annans knä..

Så var jag där igen. Skäms, skäms, skäms. Hur går det till? Hur kan jag inte fatta att det inte går att hälla i sig det ena efter det andra. - En öl? - Ja tack! - En till? - Ja tack! - Drink? - Ja! - Vin? - Japp. - Konjak? - JA! - Två glas till, samtidigt? - Mmm, ja! - Drink igen kanske? - Jajamen! KONSTIGT att jag blev "trött...?!? KONSTIGT att det som en gång åkt ner ville åka upp igen?!? Förlåt, kära grannar! Jag lär mig aldrig. Det var hur som helst himla trevligt och gott innan jag blev sådär trött...! Så var det det positiva då: 1. Tur att jag har så bra grannar som orkade se mig i morse igen. 2. Skönt att jag gick med på stavgångsturen. Huvudvärken släppte t ex. 3. Härligt väder!

Idag ska det bli en POSITIV liten skrift. Har insett hårt den senaste tiden att jag aldrig är positiv. Känner mig inte positiv. Känner mig arg, uttråkad och negativ. Hela tiden. Va mysigt det måste vara att umgås med mig...Jag står ju inte ens ut själv... Så nu ska det bli positivism här (kan inte ens skriva ordet - det blir post... och psot... och pot...lite signifikativt kanske?). Minst en positiv sak om dagen ska jag väl kunna klämma ur mig. Eller? Sak 1: Himla kul att Grannika kom hem igen. Har saknat henne. Klart att resten av Kobsianerna varit hemma - och det är ju kul i sig - men det blir liksom inte fullkomligt förrän alla är där. Kul att höra henne berätta om strapatserna i halvryssland också. Sak 2: Det är superväder idag! Och jag fick en så kontroversiell idé. Vi tar bort grönsakslandet! Ja! Och så sitter nån trädgårds-Luther där på axeln och viskar "nä, SÅ kan man inte göra sådär bara! Man ska HA ett trädgårdsland!". Men nä! Viskade jag tillbaka. För ingen i famil

Hade skrivit en massa som bara försvann igår kväll och jag blev (för) arg som vanligt och gick och lade mig istället. Men jag ville ju skriva... Jo, grannherrn, jag såg dig igår. Men det är jädrans svårt att springa framåt och vinka bakåt. Samtidigt. På en väg med många bilar. Förstår att det såg ut som min vanliga "vifta-bort-Fredrik"-gest... ;-) Och nej, jag såg varken *.* eller *-*. Såg en hel del annat (förutom en silvrig tut-Audi förstås). Som en död groda, ett gäng tappra armhävare på fotbollsplan, två potentiella svampplockare, en liten häst och två stora, en död mus, geggamoja, några flygplan, två cyklar, en vilsen hund, en grispissbil och ett nytt blått hus. Bland annat. Och SOM det luktade vid grisfarmen! Vitlöksdoft å sånt brukar liksom pysa inifrån och ut genom porerna, men här trodde jag att det skulle bli tvärtom. Att lukten skulle tränga IN genom mina porer så att jag för all evighet skulle gå och lukta som en "grisoar". Men jag tror att jag vädrade u

Nä, såhär var det. "Gå upp gå till jobbet jobba jobba äta lunch (samma sak händer i morron) jobba åka trick"... - och sen minns jag inte mer. Borde faktiskt komma ihåg dem bättre. Texterna. Imorgon ska vi ha telefonmöte kl 07.00. Dessa nya arbetstider tar kål på mig...

Det händer inte så mycket. Gå upp gå till jobbet jobba jobba hela dan, eller hur nu Ebba sjöng. Ebba Grön alltså. Jobbet är liksom det som händer. Så borde det inte vara väl? Man ska ta vara på dagen. Carpe diem. Leva nu. Ha en värdefull fritid. Och allt det där. Men här finns en tendens att bara jobba. Hur ska man ändra på det? Borde ha åtminstone en grej per vecka att se fram emot. Inte bara tvätten, soffan, TV'n och maten. Sprang lite i morse och kom sent till jobbet. Men det kändes helt OK. Områdeschefen hade mött mig på vägen 06.47. Fint med vittnen när man är så där imponerande duktig... Sprang i trekvart och det får väl vara godkänt. Eller. Klart att det är. Inte väl och inte bara godkänt utan riktigt bra. När jag kom hem för en stund sedan satt granntjejen på studsmattan tillsammans med en kompis. "Får vi spela?" frågade hon ganska snart. Kändes som att hon väntat på att nån skulle komma hem så de fick gå in i spelhålan. Tänk att det kan vara så kul att sitta i vå

Är jag en springare? Löpare? Joggare? Jag har ALLTID sett mig själv som en oformlig, fet, klumpeduns. Fullständigt ovig, stel och med obefintlig kondition. Jag har vetat (åtminstone förutsatt) att alla i min omgivning ser mig på samma sätt. Men vad är det som har hänt nu? Har alla andra fattat men inte jag? Vad ska man annars tro när en av fotbollsmammorna helt självklart frågar om jag ska "jogga eller?" när jag sitter kvar i bilen ett par minuter när jag lämnat dottern vid fotbollsträningen. Mamman i fråga hade inte ens sett mina joggingskor. Och ändå frågar hon! Utan ett endaste uns ironi i rösten. Däremot lite avundsjuka och beundran kanske. Fattar ingenting. Skulle jag? Vara en som tränar? Nänä. Aldrig. Visst, jag springer 2-3 ggr i veckan sen midsommar, men tränar? Nix. Inte jag. Det är bara en tillfällig nyck. Elefanten som dundrar runt i skogen lååångsamt, i tron att det nog banne mig är bättre att röra på sig än att inte göra det. Och sen när vintern kommer lägger sig

Fick ett ryck igår. De där rycken ska man förvalta väl. Om man inte gör det, kanske det inte händer nånting nångång. Rycket igår handlade om "spelhålan". Gick det ö h t att flytta garderoberna? Var golvet lagt under? Ja, och ja. Det blev att tömma och fylla garderober flera ggr. Och däremellan fylla, tömma och nermontera en våningssäng. Sen får jag inte göra mer förrän jag har målat klart i köket. Men nu hände nåt i alla fall. Numera står också den blå fåtöljen i spelhålan. På garderobernas fd golvyta. Småkatterna försvann ju inne i den där stolen. Hällde ut dem ur ryggstödet igår och sen bars den snabbt bort. Kan ju inte ha smådjur i sittmöblerna. Räcker med småbarn och dammråttor. På kvällen var vi ju där igen. Alltså i nostalgiträsket. Gammal italo disco, raspiga vinyler och töntiga frisyrer. Och gamla minnen. Och ingen låt var hel. Alltså. När det ska frossas i 80-tal får man inte höra hela låtar. Det hinns liksom inte med eftersom man ska lyssna på så många. Kvantitet mo

OK. Om kolan var seg igår, så är den nästan orörlig idag. Det var ju bara nån timme kvar tills jag skulle göra mina grejer och få åka till hotellet. Och när nån timme hade gått så var det nog bara nån timme kvar. Och när den också hade gått plus lite till, så insåg jag att företaget skulle få betala för dagens dyraste förvaringsbox - mitt hotellrum. Där var mina grejer (fint uppackade eftersom jag skulle vara så trött när jag gick och la mig...) men inte jag. Kl 02.45 hittade jag en blå tvåsits-soffa i "sängväntrummet". Korvade ihop mig på den med en sjukhusfilt som kudde och en som täcke. Grabbarna satt kvar och försökte komma nån vart med dumma datorer. Somnade inte direkt och vaknade några ggr men kl 05.25 gick jag upp. Då hade ännu ingen försökt att väcka mig, vilket var ett dåligt tecken. Vid 7-tiden kunde jag börja med det som skulle gjorts runt midnatt och kl 8 var det kaos. Telefonen glödde, folk var arga och hjärnan försökte desperat skicka rätt signaler till rätt st