Ilskebyttan

Äh. Fasen. Detta blir ju plötsligt ett inlägg om dagen. Jag som skulle vänta. Men det kan vara ett tillfälligt anfall iofs. Be prepared. Igår var jag hos Lena  för sista gången. Sista gången för den här gången. Ingen kan veta om vi träffas igen. Det kändes bra. Vi "gjorde slut" snyggt. Jag fick en sten. Tänkte på havet. Vi grät lite. Hon har hjälpt mig mycket. Visat mig vägen in. In till mitt i mitten av mig själv. Där kärnan finns. Och där lilla jag finns. Henne som jag ska hålla om ibland.  Låter flummigt, men är på riktigt när man är där. Jag har blivit berörd, ledsen, glad, överraskad och lite småarg. Och kanske lite mer arg ibland. Och Lena har varit där hela tiden.  Alla borde ha en Lena ibland.

Tänkte i morse på mörkret. Jag gillar inte höstmörkret. Gillar inte att det är mörkt både i början och slutet av dagen och däremellan hinner man inte ut. (Och inte är det fasta heller).  Allt är mörkt. Då blir livet mörkt. Jag andas mörk luft. Ända till april.

Verkar som att jag har glömt hur man gjorde. Ska man sätta rubrik? Och etikett? Och skriva hela meningar? Äh. Det sista struntar jag i. Gör väl som jag vill. Och jag har SÅ MYCKET att skriva. Egentligen. Om livet. Om självet. Om jaget. Om kännet. Och tycket. Men inte än. Sen.

Blev påmind av grannan om att blogga igen. Kul att någon vill läsa. Jag LÄNGTAR verkligen efter att börja blogga. Men det är inte tid och dags. Än. Inte riktigt än. Snart. Jag behöver ladda länge. Lite till åtminstone. Håll ut.

Skriver inte överdrivet mycket själv, men måste rekommendera alla som läser något ö h t att läsa min syster-kusins nystartade blogg. Hon är den starkaste människa jag känner och hon blir bara klokare och klokare för varje dag. Och ändå måste hon lida såhär .

Fick lite skrivlust. Vet aldrig när den kommer, så jag passar på. Tänker så mycket. Tänker ofta att jag skulle skriva ner det jag tänker där och då. Men glömmer bort det sen. Kanske ska skaffa en diktafon. Eller inte. Kanske det är lika bra att vissa tankar kommer och går. Fladdrar bort. Pendlar mellan att vilja göra saker aktivt hela tiden, konstant, för att slippa tänka - och att vilja sitta ner och tänka för mig själv i flera dagar. Tar nog livet på för stort allvar - men så har det alltid varit och kommer förmodligen så att alltid förbli. Jag gillar nog egentligen att gräva ner mig i mer eller mindre depressiva tankegångar. Jag känner att jag lever då. Först då. Och jag vet att många runt mig blir besvärade av det. Tänk om jag kunde skratta lite och skoja lite istället... Släppa loss... Men jag kanske ska börja gilla den där allvarliga. Det kanske blir lättare då. Samtidigt snurrar det i skallen av allt "go" och all inspiration som jag fick i torsdags. Det var det gamla v

Måste bara berätta om min iofs ganska lilla och bagatelliga, men ändå viktiga, upplevelse i skoaffären idag. Bara det att jag bestämde mig för att gå till skoaffären när jag just sluppit ur ett försenat tåg och skulle kunnat välja att skynda mig hem, ska jag ha cred för, men bemötandet jag fick när jag faktiskt var där, ska DE ha cred för. Jag köpte ett par ganska ordinära stövlar/boots/vinterskor i början av vintern på Din Sko. Jag har (tyvärr) gått i dem nästan varje dag, men de har fyllt sin funktion dessa alla dagar. Men så för någon vecka sedan kände jag att vänsterfoten liksom sjönk ner på ett svampigt sätt. Trodde först att det var sulan som krånglade, men insåg snart att det just var själva klacken som fått punka. Eller nåt. Min vana trogen förutsatte jag att det var jag som hade slarvat, gått i dem för mycket, gått snett, på fel sätt, whatever. Köpt för billigt. Eller nåt. Så jag insåg att jag måste investera i ett nytt par helt enkelt. Man kan inte vänta sig mer kvalitet för

Hörde nyss om detta . Sicken enorm tur att jag inte visste att liknande skit hänt tidigare. Då hade jag aldrig vågat gå ut själv. De flesta av mina stadsmiljö-bilder är tagna precis i området där syra-idioten har härjat.

På flygplatsen när jag väntade på att få flyga hem, noterade jag några intrycksminnen, eller vad man ska kalla det. Saker som jag uppfattade som karaktäristiskt för staden (och för Kina?) och som jag inte ville glömma bort: Det första jag hörde när jag kom av planet och klev in i Hong Kongs flygplatsbyggnad var en hissmusiks-plinkeplonkig variant av "Rudolf med röda mulen". Fick mig på gott humör. Efter några meters promenad in på Hong Kong-territorium blev man utsatt för mätning av kroppstemperaturen. Nä, inte via rumpan, utan m h a nån infraröd värmesensormojäng som skannade av oss allihop. Förmodligen mest pga skräck för sjukdomar. Inte så mycket för att leta efter nervösa terrorister, tror jag. På alla restauranger blev man ombedd att vänta och bli visad till bords. Undantaget var BK, förstås, men ALLA andra. Även minsta lilla skruttiga "hål-i-väggen"-sylta. Vilken inrättning man än lämnade - butik eller restaurang - ropade de "Thank you, bye bye!!!" l

Har några bilder kvar från nyårsafton. Vi måste ha hunnit med mycket den dan, verkar det som... Hotellet låg ju i Kowloon. På fastlandet. På andra sidan vattnet ligger bl a Hong Kong Island, där alla enorma skyskrapor finns. För att ta sig dit kan man åka på eller under vattnet. Vi tog den undre vägen, med tunnelbanan MTR. Några hållplatser bara, så var man där. Tyvärr var det dimmigt (som det var varje dag - ända tills jag hade åkt hem. Då kom solen). Men man får en liten hint om hur höga och blanka byggnaderna är. Lite av varje. Det lilla huset var inte så litet... Two IFC - huvudrollen för fyrverkerispektaklet. Den har ett syskon också. Ett lite mindre. Strax intill. Bank of China Tower och Cheung Kong Center. F berättade att kineserna inte gillar formen på Bank of China (till vänster). För att den liknar en kniv. Inte bra. Vy mellan husen, upp mot de höga bergen bakom. "Kniven" igen. Mer Cheung Kong. "Spåååvangen". T o m i HK. Kändes nästan som i Götet. L

Har visat kort förut från hotellfönstret men jag gör det en gång till. Husen mittemot är så "glasiga" att allt speglas i dem. Man ser vårt hotell, huset bredvid och havet däremellan. Tyckte det var lite tufft. Skulle det gå att dela på en antenn? Just det ja. Mastodontmuffins! (F gillar inte att jag publicerar just den här bilden...)

Först ett par före- och efter-bilder: Dagen Natten Dagen Natten Och sen ett allmänt bildflöde... SKÅL! Nu är det färdigt. Människomassan på piren. Umgås, småhånglar och tar oändligt många kort med mobiltelefon Cover-brudarna Festrester Men några håller fortfarande igång (huset med hål i bakgrunden) Nu går vi vidare... GOTT NYTT ÅR!!!

Så. Nu är det väl dags att visa/berätta lite från själva firandet. Det började på eftermiddagen då städerskan kom in med några gröna blad i ett glas vatten - prydnad för badrummet - och en röd cellofanpresent. Vi öppnade såklart nyfiket paketet och vad fann vi där? Jo, muffins. Jättestor!!! Den luktade sött, torkad frukt och vetebröd. F åt såklart upp alltihop. Han såg ut som en lilleputt med en jättes kaka. Jag hade hunnit shoppa lite nyårskläder i all hast under dagen, så vi piffade så gott vi kunde. Jag trippade (läs stapplade) iväg på ett par stövlar med för mig hög och spetsig klack, kjol, blus, kofta och halsband. Allt nyinköpt. Vi tog oss till piren som jag tjatat så mycket om och placerade oss så småningom ganska så mitt på. Efteråt kan man tänka att vi borde ha tagit oss lite längre ut, men det var smockat med människor, så det fick väl ändå duga. För att komma ut på piren passerade man genom ett hotell, och i anslutning till deras restaurang, hade bord med vita dukar ställts

Efter parken spatserade jag vidare till kvarteren runt Bowring Street. Här kommer ett gäng stadsbilder som inte är så högkvalitativa, men jag tycker att de får duga som miljöbeskrivningar i alla fall. Sist ett par flinka byggnadsställningsbyggare. De snurrar ihop de där bambupinnarna med gröna snören med en väldig fart.