Ilskebyttan

Känner mig lite stolt idag. Tog mig i kragen och trängde mig in i någons liv. En släkting som har haft lite mer otur i sitt liv än många andra. En person som av olika anledningar avvikit från standardstigen. En person som alla vill justera. Göra normal. Sätta i den vanliga fållan. Den här personen mår inte så bra just nu. Har inte mått bra på flera år. Men jag får en känsla av att hans stig kommer att fortsätta att vara en annan än vi vanliga fegisars stig. Han kommer att trampa upp en egen och må bra i det. Han ska bara bli fysiskt frisk först. Sen ska han fira. Resten av livet. Hoppas att jag får vara med på kalaset.

Jag är av sorten som glömmer att vila. Jag kan t om tycka lite att de som är "trötta" och "slitna" och måste "viiiila" efter en dags vanligt arbete, har en släng av lättja i kroppen. Flegmatiker. Slöa. Men det handlar som vanligt om avundsjuka. Jag har med åren fått väldigt svårt att vila. Att slappna av. Jag kan fan inte. Ligger jag ner utan att sova, sysslar jag med nåt. Är det inte bokläsning så är det TV-tittning, och är det inte det så är det iPhone-petning, och är det inte det så är det korsord, eller sudoku, eller radiolyssning eller iPodlyssning eller lite mer läsning eller...  Och ligger jag inte ner så är jag rastlös. Måste peta på nåt, promenera nånstans, kolla på nåt, göra nåt. Satan i gatan. Tröttsam människa den här. Och jag vet ju att jag, verkligen, absolut, jag, behöver vila. Aktiv vila, är vad jag borde ägna mig åt. Det är ju så lätt att fatta att t o m mammas hund skulle begripa. Jag har ju gått i all möjlig terapi för detta. Jag har

Såg en bäbis med glasögon idag. Jättekonstigt när han/hon hängde i en babybjörnaktig bärsele med BRILLOR på den lilla bäbisnäsan. Vet inte ens om det var glas i. Varför, liksom? I morgon drar både jag och barnets pappa, och lämnar barnet ensamt på midsommar. En snart 16-åring. Lämnar vi i stan. Det känns konstigt. Det kanske inte bara känns så, det ÄR nog konstigt. Men hon verkar nöjd... Hoppas att det håller hela vägen.

Det skulle jag vilja att nån gjorde ibland. Tog rygg. På mig. Alltså tog min rygg. Inte nog med att den är orak som en slaktkrok. Den är klen också. Gör ont. Blir stel. Är svag. Springning genomförs sällan, men när jag äntligen nån gång har ork och lust att ändå göra det, funkar det inte för att ryggen och bäckenet beter sig som gjutet. Eller inte beter sig allt. Bara gör ont och medvetet hindrar varje försök till löprörelse. Allt beror säkert på att jag rör mig fel eller för lite eller tränar dåligt eller inte alls. Allt är mitt eget fel. Och allt det där ger ryggen ännu fler attribut. Den är tjock. Jag har inte varit smal sen 12-årsåldern, men måste jag alltid bli extra fläskig på ryggen? Räcker det inte som det är med den? Det finns andra ställen som skulle behöva lite påfyllning, men nä. Veck och valkar på ryggen. Det ska jag tydligen ha. BLÄ. Igår var jag ilsken. I form av ett kort utbrott. Idag är jag missnöjd. Det är mycket värre.

Nån tyckte att jag skulle skriva av mig. Ilskan. I bloggen. Och när man tänker på det så, ja. Såklart. Jag är arg. Eller. Var arg. Den där ilskebyttan som bor i mig, hon är förvisso ilsken, men hon är snabb också. Snabbarg. Hon svär och gormar och smäller i dörrar (om hon går igenom nån) och kastar grejer (om hon håller i nån) och smäller näven i väggen (om hon står vid nån) men alla de där aktiviteterna måste utföras inom ett visst tidsfönster. För när fönstret är slut, är arget borta. Oftast bra, men ibland lite snopet. "Jag är arrrrrgh!!!....eller??". Så inte blev det nåt avskrivande. För ilskan är redan borta. Vad jag var arg på? Socialpsykologitentarättaren. Han har snubblat runt bland siffrorna som värsta alikan. Och det är tur att han inte är anställd vid matematiska institutionen. Maxpoäng var 40. Godkänt-gränsen 42. Enligt resultatet. Jag vet inte. Svårt att få ihop. 42 får man ju egentligen inte ens in. Om man inte pratar om meningen med livet. Så först var ja