Ilskebyttan

Den första är grå med lite vitt på. Nu har det kommit en svart också. De kravlar, letar tuttar och välter ideligen av mamsens frenetiska tvättande.

Äntligen kom regnet. Och äntligen kom dottern hem igen, efter fyra veckor hos pappa och en på ridläger. Har saknat henne. Såklart. Och äntligen kommer det nog kattungar idag. Eller i natt. Eller kanske i morgon. Cissi (katten) är lite orolig, bäddar här och där, kurrar och jamar och tittar på oss med en lite förtvivlad blick. Hoppas att det går bra den här gången. Det kan ju inte gå så mycket sämre än den förra. Nu har jag äntligen semester och det är grymt svårt att inte tänka på jobbet. OK, det kanske är normalt den första dagen, men jag vill helst släppa det så fort som möjligt. Det blev ju inte enklare när jag såg att flera hade ringt på morgonen och ett mail i telefonen skvallrade om att de har haft stora problem och desperat ropat på hjälp. Då får jag dåligt samvete. Jag tror nämligen att jag är född med dåligt samvete. Jag tror att jag har skuld i allt. Om man nystar ordentligt, så kan man nog hitta mig någonstans där i slutet av orsakskedjan. Libanon-kriget, klimatförändringarn

Förmodar att F kommer behandla samma ämne som jag idag. Ska bli intressant att jämföra uppfattningar sedan. Misstänker att han kör mer i humorspåret än jag. Pratade med grannen under morgonens stavpromenix om att tiden går fort, att dagarna bara försvinner och att det känns som att man slösar bort sin tid. Ju äldre man blir desto mer mån blir man om att göra något värdefullt och minnesvärt varje dag. Dagens "inte-slarva-bort-tiden"-grej är redan gjord. Vi har sett en skylt "Loppis varje dag 11-19" i flera veckor, men varje gång vi har försökt hälsa på, har skylten varit borta. Det var nästan så idag också, men vi hann innan hon hann stänga och gå till kiosken. Hon, det är loppisföreståndaren. Redan på gården märkte man att den som vistas där inte anpassar sig till det "vanliga". Det var fantastiskt stökigt utanför huset och det låg drivor av skrot i gräset. När vi kom in möttes vi av en liten späd, rödhårig, finskbrytande (eller finlandssvensk - jag kan in

Måste bara ha ett kort på den knasiga pelargonkrukan innan den vissnar bort oåterkallerligen. Inte krukan men innehållet alltså. Vissnar alltså. Det var bara tre taniga övervintrade pelargoner som spretade åt alla konstiga håll, när jag planterade dem. Och så blev det såhär.

Efter min plötsliga insikt om Linda Skugge igår har jag gjort lite mer research. Återigen visar det sig att jag är för sen. Efter boken, som jag läser nu, har hon ju reviderat mycket av sina ståndpunkter. Hon kallar sig inte längre för feminist t ex. Men skit samma. Världen behöver människor som reflekterar och protesterar. Jag behöver inte hålla med henne om allt hon säger. Jag gillar henne ändå. Dagens jogg var om möjligt ännu värre än den i förrgår. Varför ska allt vara en kamp?? Min kropp behöver motion, kondition, mindre fläsk och mer syre. Borde inte naturen vara inrättad så att det var LÄTT att motionera då? Varför ska varje steg vara en utmaning för karaktären och viljan? Jag var verkligen tvungen att hålla en inre konversation mellan mina "vill" och "vill inte"-jävlar som verkar sitta därinne. Och det är alltid "vill inte" som är starkast. Eller åtminstone hörs mest. Det kanske trots allt är "vill" som är den starkare eftersom jag faktis

Jag brukar alltid vara sen. Är inte särskilt modemedveten, men om det dyker upp någon trend som jag hakar på, så gör jag det alltid sist - när alla andra har gått över till nästa trend. Samma med böcker. DaVinci-koden läste jag ett år efter alla andra. Jag tror att det är en protest mot fårskocken. Om "alla andra" gör det, vill INTE jag göra det. Så det så! Jag har nog alltid funkat så. Det tar också ett tag för mig att anpassa nyheten till mig själv. En modenyck kan jag tycka är skitful i flera månader, men efter ett tag har jag liksom vant mig. Den färgen/stöveln/hatten kanske inte var så ful i alla fall... Precis så tror jag det är i fallet Linda Skugge. För mig alltså. Hittade hennes "gamla" "Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad" i mammas bokhylla. Tänkte att jag borde läsa. Krönikor är lättlästa också. De tar ju fort slut men har oftast mycket substans. Jag har väl haft bilden av en arg feminist som är bra på att skriva och inte

Nu gick ju han igång också. Nåt slags bloggsmitta anföll F, så nu bloggar han så tangentbordet hoppar. Flera inlägg om dagen. Och är det inte flugor och prylar, så är det jag som bli anklagad för nåt ;-). Nå, det är ju lite kul. Vi skriver ju inte om samma sak, men lite press blev det nu, känner jag. Måste ju hitta något att skriva om, minst en gång om dagen. Och helst långa filosofiska utläggningar om företeelser och tings beskaffenhet... Kanske bra att ha en hare, iofs! :)

Idag sprang (eller...åtminstone höll ett ben i taget på marken) jag hela vägen!!! Tyvärr vet vi ju inte än hur långt det är, men jag sprang i en timme utan att stanna. Det trodde inte jag var ö h t möjligt. Absolut inte för mig. Idag var det också särskilt jobbigt. Det kändes som att jag sprang runt på två stockar med höftproblem och benhinneont. Men jag gjorde det ändå! F ö är det lite drygt 2,5 dagar till semester.

Så. Nu var det gjort. Jag har fyllt år igen. För att anknyta till mina åldersnojor... Känns ju inget särskilt förstås. Sprang i morse igen. Jädrans vad jag sprang länge idag! Och ingen grävling såg jag. Men jag spanade koncentrerat in i dungen bredvid vägen där han satt förra gången jag sprang. Han var gullig - svart lurvig mage och spetsig nos. Nyfiken blick. Satt som en surikat (eller espandrill som F får det till). Men jag insåg ju där och då att jag har INGEN ANING om hur en himla grävling beter sig. Jag har bara sett döda grävlingar i vägrenarna förut. Man har ju hört myten om att grävlingar biter tills det krashar (inte kraschar utan kraaaashar alltså)/knakar. Men när skulle de (om myten inte är en myt) få för sig det? Räcker det att en oformlig 37-årig tant springer förbi? Eller måste tanten göra något värre? Kan grävlingar springa? Fort? Känns akut att fylla på grävlingsbildningen här. Pinsamt annars... 4,5 dagar till semester!

Alltså hur kan man lägga så mycket energi på små skitsaker? Det tolkas och studeras och sneglas. Det måste fattas en liten gen hos mig, för jag fattar inte. Eller så har jag inga kompisar helt enkelt. Vuxna människor som småsint missunnar varandra saker och känner sig förfördelade och orättvist behandlade, och kan älta det i veckor. Dalai Lama eller nån, kom hit. Lär människorna att släppa egot, mindervärdeskomplexen och fatta vad som är viktigt.

Tänkte i bilen på väg hem igår. Tänkte på att man egentligen inte vet nånting. Egentligen borde man inte öppna munnen över huvud taget, för man har ingen aning. Man kan inte alls veta varför människor gör som de gör eller säger som de säger. Vissa låter käften gå för att de inte tål tystnaden. Och jisses vilka grodor det kan hoppa. Men ofta är de där pladdermajorna (och -majorerna) inte medvetna om grodhoppandet för de har fullt upp med att fylla luften med prat. De hinner inte känna av signaler och onda ögon som skickas. De flesta vet knappt hur de funkar själva innerst inne. Men ändå är många väldigt säkra på hur andra människor (och djur) fungerar. Och väldigt noga med att berätta det för en omgivning som inte ha frågat om det. Uääh... Rys. F ö är jag så himla trött på att jobba. Och förmodligen väldigt avundsjuk på alla som inte jobbar just nu. Jag vill ha semester. Jag vill ha roligt. Inte gå omkring i ett surt moln och bli ännu surare när folk har oförsämdheten att säga "vad

Kolla förra inlägget. Hur f-n funkar man? Jag skrev en rubrik och sen handlade inte texten ö h t om det som stod i rubriken. Man kan ju se hur mina ambitioner och faktiska "aktioner" divergerar...(om man nu kan säga så) :)

Igår fyllde min lillasyster 20 år. Det faktumet gjorde mig ännu äldre än jag kände mig innan igår. Jag babblar mycket om åldersnoja, eller hur? Måste spegla min omedvetna livskris. Allt tjat om att jag närmar mig 40... Jag som fortfarande undrar vad jag ska bli när jag blir stor... Mitt plötsliga motionsdille (även om det inte var det första sådant jag har haft - de brukar ta slut ganska fort dock)... Mamma och jag börjar prata om saker som var och fanns när jag var liten. Det känns som att jag i flera år levt bara mellan då och sen. Som om barndomen inte fanns, eller är förträngd. Nu börjar den påminna mig om sin existens genom doftminnen, platser som betydde olika saker, relationer etc etc. Är det ett förstadium till regression, eller är det en naturlig fas? Hur som helst är jag VÄLDIGT nöjd över min joggingtur i morse. Kl 07.00 ringde larmet. 07.15 sprang jag ut ur mammas trädgård. Och jag slutade inte att springa förrän 25 minuter senare! OK, det var en mycket kortare tur än jag br

Sitter i Strömstad och väntar på att klockan ska bli 16.30 så att jag kan åka hem till mamma. Hem till mamma och bli matad och ompysslad. Som om jag fortfarande var liten. Samtidigt kände jag mig väldigt stor när jag idag kom tillbaka till mitt gamla jobb och kunde agera handledare åt en studerande. Det var ju igår, typ, som jag stod och antecknade små tips och lämnade de svåra uppgifterna över till någon som var mer erfaren. Nu var det jag som var den där erfarna. Helt otroligt. Lilla jag. Som ändå är stor. Men jag är trött. Det tar på lilla mig att arbeta stående och med koncentrationen på topp. Då märks det att jag börjar bli gammal... ;-)

Har varit sänkt, trött, låg och sur i flera dagar. Har inte hållit mitt löfte till mig själv om att motionera. Har ätit godis. Har varit grinig på jobbet. En riktig surkärring. Tills nu. Lite bekräftelse var det som behövdes. Sitter nu och väntar på tåget som ska ta mig hem från intervjun. Kan min grinighet ha varit uttryck för vanlig jämrans nervositet? Vilken intervju var det i ordningen? Trodde att jag egentligen inte var intresserad och att jag hade fel bild av yrket. Men det blev mycket bättre än jag trodde. I samtalet kändes det som att jag är som gjord för den här platsen. Små smolk dock - resor och att det är en ny tjänst. Det där har jag ju gjort förut. Visst - tiderna var andra då. Allt var annat då. Men ändå klämtade en stor varningsklocka där inne. Och jag vet ju bättre än att bli jublande optimistisk. Det brukar skita sig. Bättre att tro att det inte blir nåt, såklart. I sann Alex-stil. Men va skönt det var att få känna sig intressant i en timme...! Och kompetent. Och erfa

Inte blir det blogg varje dag, det märker vi ju... Idag är det huvudvärk. Känner mig lat och trött och låg. Vill inte göra så mycket mer än att läsa en bok. Men jag har ingen som jag inte har läst. Det regnar ute och det är söndag. Alltså ska man jobba i morgon igen. Borde en massa, men vill inte nåt. Men jag kanske inte måste. Hämtade hem Frida från ridlägret idag. De hade uppvisning. Min lilla skrutta på den stora hästen. Hon var jätteduktig såklart, och fick en rosett. Men att vara på ridläger var inte bara en rosdans för en sån liten tjej. Det fanns ju större tjejer på lägret som trodde att de låg i lumpen. Eller nåt. De hade låst in småtjejerna i stallet, babblat hela nätterna och hållit dem vakna och så småningom eskalerade taskmörtarna i sina tilltag. De var chokadsås i sängarna, de hade doppat Fridas händer i vatten när hon sov för att hon skulle kissa ner sig. En annan hade fått ett glas vatten i handen när hon sov och hällt hela glaset över sig. Och det var säkert mer som int

Jaja, man ska väl skriva varje dag, men den första dagen skrev jag ju tre ggr, så det borde väl täcka upp för gårdagens torka? Är i stora huvudstaden. Igår vimlade kollegan och jag vid Stureplan. Såg åtminstone två kändisar - Fares Fares och Lisa Fabre. Alltid nåt. Det är VARMT. Idag kommer Ulf. Luftkonditioneringen här i rummet piper. Ska åka hem till Götet i eftermiddag. Grilla ikväll?

Många inlägg första dagen, men det är väl ett uppdämt blogg-behov och nyheten som behagar. Min lilla, lilla, lilla (?) dotter på snart 11 åkte på ridläger idag. Huuuur ska hon klara sig utan mamma, undrade jag. Fnys, sa hon... En hel vecka ska hon vara borta. Lära känna nya människor, sova i okänd säng, göra utflykter och rida, rida och rida. Visst, hon är inte så långt borta, men ändå. Jag tycker att hon är kaxig. Och då blir jag stolt som en höna.

Igår åkte brorsan med familj hem efter en arbetsam helg i stora staden och intensivt umgänge med faster. Då blir man såhär trött:

Många har undrat varför inte JAG har startat en blogg för länge sen. Jag skrev ju (OK, uppdaterad med dålig regelbundenhet men ändå) en dagbok på nätet redan för flera år sedan, innan bloggen var ett begrepp för gemene man och kvinna. Men jag vill ju inte göra som alla andra sådär genast. Måste ju visa att jag gör det av egen fri vilja - och inte för att alla andra gör det... Ilskebyttan blev bloggnamnet, trots att jag själv inte tycker att jag är så himla ilsken. Men det tycker tydligen min sambo. Hans namnförslag på min nya blogg var "Den otuktade argbiggan", vilket väl säger en del...