Ilskebyttan

Igår kände vi oss duktiga, jag och mannen. Först upp och köra dotter till stall, samtidigt hämtade F ett släp och när jag kom hem lassade vi det fullt med gamla TV-apparater, pappkartonger, pappkartonger och en och annan pappkartong... Vi fyllde släpet proppfullt för första vändan och när vi kom ut på "stora vägen" flög en enorm låda ur släpet. Jäsikens vad jag sprang när vi väl hade fått stopp på ekipaget... Rusning fram till den och sedan släpa den på asfalten tillbaka till kärran.Tur att den inte flög i rutan på någon bil... Det tog sin lilla stund på återvinningsscentralen men gick ovanligt smidigt ändå. T o m kortet för att öppna bommen funkade. Jag som stod i startgroparna för att gå till personalbaracken och krångla. Sen hem och hämta lite mer skräp, och jobba lite med vanliga jobbet pga akuta krångel, och på väg hem svängde vi in om blomaffären och fick med oss några perenner och en massa jord. Lämnade av kärran och åkte hem för plantering. Sen hämta dotter i stall. S

Nu börjas det igen. Mitt tjat om spring. Jag sprang (lunkade) för första gången i år igår. Grannan hade tutat i mig att allt vårt stavgående skulle ha betydelse, men jag tvivlade. Men hon hade rätt. Jag kunde liksom springa direkt. Ingen blodsmak, ingen mjölksyra, inte så förfärligt jobbigt som jag trodde. Härligt. Alltså kommer vårruset nästa vecka inte att innebära några större problem. Dottern har en hektisk tid just nu. Fotbollslaget har nyss uppgått i ett annat vilket innebär två träningar i veckan och match emellanåt, plus att hon är medryttare och måste mocka och pyssla och rida vissa dagar. Hon är slut som en urvriden disktrasa när hon går till sängen på kvällarna. Idag fick hon välja mellan häst och match, och det blev häst. Får väl se hur det går med alltihop. Läxorna ska ju också hinnas med... Idag har jag varit så trött. Förstår inte varför, men jag höll på att somna i slutet av dagen på jobbet och sedan sov jag hemma med Läckbergs nya bok Tyskungen i handen, typ. Det är vä

Dottern "praoade" (det var enklare att säga pryade, på den gamla goda tiden) hos mig idag. Eller nja, inte riktigt på mitt jobb (längre) men ungefär. Hon kollade in röntgenbilder, ultraljud, kontrast, sväljreflexer och en fotled med spikar i, bl a. Och så hann hon såklart sitta vid PC'n och leka en stund. Och hon fick sprätta kuvert och äta godis. Och äta lunch på lunchrestaurang. Och ha vårdpersonalsutstyrsel på sig. Och bjuda på fikabröd. Och äta samma fikabröd. Jag tror att hon tyckte det var OK. Trots protester tidigare...

Så var det gjort - bröllopet. Det gick bra. Det gick jättebra. Den enda fadäsen var väl att maten var försenad en timme, men i övrigt var det riktigt roligt. Det allra bästa var att få se min lillebror så glad. Han såg verkligen lycklig ut hela tiden, och kramarna jag fick av honom fick mig att tappa andan, både för att jag var rörd och för att han kramade ordentligt, s a s. Då ska tilläggas att vi inte kramas alls i vår familj i vanliga fall... Och bruden - som inte sminkar eller "piffar" sig så mycket annars - hade fått en otroligt proffsig behandling av både hår och hy. Enastående vacker! Fantastisk! Och barnen dansade hela natten. Och vi dansade. Exfruar och exmän och nya fruar och sambos och mammor och söner och pappor och döttrar och syskon etc... Full fart. Det enda som inte var så fartfyllt var det norska "lägret". De ville inte dansa, vilket förvånade oss i svenskhörnan. Och tal höll jag. För första gången i mitt liv. Det första pirret gick snabbt över och

Hamnade efter en - vad jag först trodde var - drogad bilförare med passagerare idag. Bilen vinglade hit och dit, körde lite för sakta varvat med lite för fort, och armar och huvuden vevade och roterade. Solskydden åkte upp och ner, och så vinglade det igen. Och när rödljuset blev grönljus hoppade bilen som en känguru och gjorde nästan en "burn-out" efter det. Då kom jag på det... De hade ju just hämtat sin nya bil! Och kunde inte tygla sin upptäckarlust och inspektionsglädje. Inte vänta tills bilen står still - nä. I 90 knyck måste speglar kollas, taktyg kännas på och småfack öppnas och stängas. Hoppas att de blev lyckliga i sin vita, blanka, splitter nya KIA Picanto...och att de kom hem utan att krocka. :)

Det ordnade sig med hoppet. Vi kunde reda ut det och ingen är mer tacksam än jag, för det. Härligt med återställda relationer och hoppande barn. Nu närmar sig brorsans bröllop med stormande steg, och jag som inte skrivit klart talet än. Men det är så det måste vara. Kniven på strupen. Elden i baken. Elfte timmen. Då kan jag nog klämma ur mig nåt till slut. En del är redan skrivet, men det behöver en liten genomgång och lite finlir. Idag gicks det med stavar igen. Svärmor undrade om jag håller på med rättstavning - haha - (fast hon sa stavfel först) och styvsvärfar tyckte att "nog ser det töntigt ut?". Mmm, det ser töntigt ut, men tänk på hur töntig(are) jag hade sett ut om jag inte rört på min lekamen då och då...

Puh! Det såg illa ut ett tag där, men med lite is i magen (vilket inte direkt är mitt signum) gick det vägen. Plötsligt fanns det biljett på tåget till kl 6. En stund tidigare hade jag så smått börjat planera för att köra Audi hela vägen till "Eken" i morgon. Kul att köra bil i 10 timmar för att sitta i möte i 6... Men nu blev det inte så. Tack vare Maria som tipsat om att det kan dyka upp platser sent på söndag-kvällarna. Hörde också att grannen ska åka med samma tåg, men nu vågar jag inte ringa för det är så sent. Chansade med ett SMS för att fjäska om lift. Men å andra sidan kanske inte blir nåt mer umgänge med världens bästa grannar. Det har väl jag sett till den sista tiden. Jag råkar veta att åtminstone en familjemedlem i grannhuset verkligen hatar mig just nu. Tydligen gick den ut över min dotters sköthäst till slut, ilskan. Och allt handlade egentligen om principer och en jäkla studsmatta. Det är så otroligt svårt att hitta balansen mellan auktoritär skitkärring och r

Skidresa. Lite dåligt med snö, och "slushigt" underlag, men härligt. Fräsch stuga och glada barn. Påskfest. 11 vuxna och 11 barn. Just när alla stod i köket kändes lite ohållbart, men det löste sig snabbt. Många härliga människor som man ska komma ihåg att vara tacksam för att man får vara med. Det var kul och jag hoppades att det aldrig skulle ta slut.

Jamen, jomen, visst. Smart. Bra gjort. Me and my big mouth. Om jag bara hade hållit känslorna inne och tänkt innan jag öppnade munnen, så hade allt gått fint som smort. Jag menar, grannan skötte det ju redan snyggt. Men jag, surpuppan, MÅSTE låta det inre upproret synas och höras rakt igenom kropp och mun. Jag behöver gå en kurs. Eller kanske livet räcker. Men vissa klarar sig tydligen med en kortkurs i tonåren typ, medan jag behöver en livstid. Behärskning tack! Det ironiska var att dagen efter var det "medieträning" för ledningen på kontoret. Jag frågade en av tjejerna som gått den tidigare, och hon berättade att den handlar om att man - med en TV-kamera upptryckt i ansiktet - ska svara lagom. Man får lära sig att samla sig, tänka efter, och inte låta känslor och affektion skina igenom i kroppspråk och andra uttryck. Ha! Där fick jag. Så sorry grannan. Där fick du se en sida jag inte är stolt över. Men det var väl lika bra. Du skötte det, som sagt, snyggt och borde ha fått