Ilskebyttan

Hade en gäst igår. En gäst som ibland kan vilja stänga in sig och inte påtvingas social samvaro. En gäst som kan vara lite försynt. En gäst som är lite lågmäld och "inte-ska-väl-jag". Kände mig lite påstridig när jag bjöd hem personen ifråga och fick direkt bekräftat att det hade varit liiiite jobbigt. MEN va bra det blev! Avslappnat. Glatt. Varmt. Allvarligt. Pratigt. Vi åt och drack och babblade i flera timmar. Vi tog avsked med ett stort leende på läpparna och en varm känsla i bröstet. Och jag är så glad att jag tog tag i det. Tjatade lite. Tog mig tid. För det var det SÅ värt. Kommer att leva på det mötet länge. Människomöten är ju själva livet.

Det har lugnat sig lite på jobbet. Jag kan tänka och läsa och andas och fundera och blir inte totalt utmattad av press och ångest över att inte prestera. Skönt. OK för att prestera men det ska göras med omdöme. Inte ackompanjerat av strupsnörpande stresspåslag. - Ja, det är jag själv som går igång. Ingen tvingar mig. Men det är jobbigt nog. I veckan har det skrivits rätt mycket om herr kapten. Herr brunbränd italienare med stort ego. Ego med extra allt. Är det människans rätta natur han visar upp, månne? En glajdare som vill imponera och skiter i allt hyfs och alla regler, för egen vinning? Ibland tror jag det. Ibland tror jag att alla sympatiska och generösa människor spelar ett spel. För att vi har bestämt att människan är god. Det är cyniskt tänkt, väl? Är det inte? Samtidigt har jag en tendens att vara godtrogen och lita på människor tills motsatsen är bevisad. Här stämmer ju ingenting... Men ändå. Våra handlingar utgår från oss själva. I lägre eller högre grad. Ibland så h...

Den här helgen går ju till historien, av fruktansvärda skäl. Det är svårt att skriva om något annat än det som hände fredagen den 22/7 2011 i Norge. Och det är fortfarande svårt att ta in. Att förstå. Jag blir trött på rapporteringen stundtals men inser att detaljer och berättelser kan hjälpa oss alla att börja begripa en liten, liten del av den skräck som så många människor har upplevt. Samtidigt som jag själv även idag, känner en lust att tänka på nåt annat. Tänka på min egen lilla värld med mina små problem. Låtsas som att det aldrig skulle kunna hända mig eller min dotter. En stor frustration finns också för att man inte kan göra nåt. Jag kan inte göra ett enda dugg för att hjälpa någon eller lösa "problemet". Det brukar annars vara mitt sätt att hantera kriser. Ställa frågan "vad kan jag göra?" och sen agera. I övrigt fyllde jag ju år igår och fick så oändligt många gratulationer och tankar via telefon, facebook och sms. Klart att en del av fb-vännerna skic...

Hur mycket plats får/bör man ta själv på bekostnad av andras utrymme? Hur är man lagom? Hur flyttar man bäst gränserna för varandras yta - mentalt och praktiskt - utan att trampa omkring i den andres area när det inte är tillåtet? Hur tar och ger man samtidigt? Om 10 personer ska dela på ett större område och den som låter mest (eller tvingar på oss andra ljud som inte vi nödvändigtvis njuter av) också är den som vill öppna upp mest och har minst problem med det öppna landskapet - hur ska jag skapa mitt eget land med mitt eget ljud? Hur ska jag kontrollera min egen irritation?