Ilskebyttan

Så har man varit på Öland. Det var första gången för mig. Det är nog lite unikt. Att vara svensk och vuxen och inte ha varit på Öland, alltså. Vi bodde ballt på Strand i Borgholm - värsta partystället. Melody Club spelade på lördagsnatten och vi fick med oss ett par av de små barnen ner på deras första klubbspelning. Måtte det dröja länge till nästa för då är vi nog inte med själva. Vi stannade inte så länge, eftersom småtjejerna har friska öron som gjorde ont när grabbarna öste på med för många decibel. Vi (jag och Grannika) hade inga problem med volymen. Hmm. Annars tillbringades lördagen i djur- och nöjesparken. Mååånga fina djur och mååånga mindre fina åkattraktioner. Självklart regnade det på oss också, men tjejerna badade i poolerna och vattenrutschbanan i alla fall... Medan vi stod och satt under det som gick att hitta som skydd mot vätan från himlen. Det togs såklart en del kort under helgen, men det var maken som höll i kameran för det mesta. Det är väl bäst att han får blogga

Igår köpte vi pinnar och körde dem försiktigt hem på en kärra. Hystade in dem i garaget och körde kärran till svärmor. Åt vaniljlängd, drack kaffe, handlade Yes Power till grillgallret, vin till helgen och astilbe (svärmammans tips) till rabatten. Eller det som kommer att BLI en prunkande färgglad rabatt. När vi har konkurrerat ut gräset med blommor. Just nu är det en rörig gräsplätt med några mer eller mindre levande perenner lite här och där...

Plötsligt får jag inte läsa Cornelias blogg från det lantliga hörnet. Jag är inte inbjuden.... :( Har jag sagt något dumt?

Igår tappade jag luften och lusten helt. När eftermiddagen kom, regnet öste, jobbet höll mig fjättrad (fast inte finns ngt att göra) och vi skulle planera mat och handla och laga mat och... Så blev jag en apatisk vuxen en stund. Kände mig helt ledsen, deprimerad, likgiltig, grå, ful, fet och fel och ville absolut ingenting. Livet for förbi på utsidan och där satt jag och bara satt. OK, jag är en för grubblande person i vanliga fall också, men nu gick det nog runt så mycket däruppe mellan öroren, att det bara blev en surrig, susig storm. Men så drog jag mig upp ur soffan. Och så åkte vi till en thai-restaurang och åt ute. Satt där och glodde i gamla tidningar (innan maten kom) och ut genom fönstret när maten hade kommit och maten var så himla god! Redan då började hjärnbarkstormen bedarra. Och sen handlade vi några nödiga och några onödiga grejer och åkte hem. Och idag har vi (Grannika och jag) promenerat och solen skiner och vi såg ett rådjur och en gullig svart tjur och en tant bland

Så var man en ännu äldre tant. Fortfarande "in my thirties" men ytterligare ett steg mot nästa decennium (om man kan räkna sådana i ens liv) har tagits med stort kliv. Gårdagen började bra med frukost, en nyplockad blomma och present på sängen - ingen sång dock. Egentligen jobbar vi ju båda två, men med så lite aktivitet gick det bra att åka iväg en sväng. Handlade en liten present till mig själv och under dagen duggade SMS'en tätt. Grannan kom och undrade om vi skulle gå - och jag sa (fånigt) nej först. Tyckte inte att jag skulle behöva offra mig på den stora dagen, eller hur jag nu tänkte. Men efter en stund kom vettet ikapp, och vi gick en sväng ändå. Och framåt kvällningen bjöd vi hem grannarna på liten fika - som jag (!) hade bakat. Tur att jag gjorde dubbel sats. Det gjorde att det ändå fanns tillräckligt med ätbart kvar efter alla svartbrända övningsexemplar...

Bildkvaliteten kunde varit bättre, men inte utsikten. Den här vyn är en av anledningarna till att det inte känns så tungt att jobba på semestern.

Funderar lite idag (har ju tid med det eftersom det inte kommer några potentiella strålningsoffer idag heller). Idag ska jag åka tillbaka till det som numera är mitt "hemma". Jag har alltid sett mitt barndomshem som det enda riktiga hemma, och alla andra hem som just andra hem. Men igår, när jag vandrade "hem" i mörkret (förresten, jag såg bättre i mörkret förr - tur att man har stigarna inpräntade i kroppen) kändes det som att jag faktiskt måste inse att det är där jag har skapat mitt "vuxenliv" som är mitt hem nuförtiden. Jag känner ofta att jag förväntas komma ihåg var alla bor och bott på min barndomsö. Omgivningen blir lite besviken när jag inte känner igen folk, eller ser vems barn den och den är, eller inte minns i vilka hus som vilka bor eller bodde. Jag känner mig som en dålig människa med ännu sämre minne än jag trodde. Men när jag gick där i mörkret igår kväll tänkte jag på det där. Jag har inte bott på den där ön någon längre tid än en vecka i

En av mammas galna hundar... På bilden den minst lilla (kan inte kalla henne stor även om hon är större än gosehunden). Den utan lapp i rumpan. Emma.

Just nu är det pretty boring här, eftersom ingen vill bli bestrålad just idag. De är nere på stan och skalar räkor istället för att hoppa snett på klipporna, antar jag... Hur som helst har jag det oförskämt bra när jag är här i barndomstrakterna. Hos mamma är det nämligen helpension. Det finns alltid mat och säng och jag har inte ens behövt räkna ut vad luncherna ska bestå av. Det har mamma gjort. Lyx! Igår kväll satt man som vanligt bänkad på altanen och vips kommer ett par kilo kräftor (OK, jag är numera ganska fäst vid Småland, men vid kräftorna går gränsen. När jag pratar goda, äkta kräftor, pratar jag om dem från havet) fram på bordet. Bara att äta tills man inte orkade mer. Lyx alltså... Och inte nog med det. I onsdags ägnade modern sig åt sin stora hobby. Den som hon delar med Bert Karlsson. Inte bokstavligt - de går inte ut tillsammans - men nästan. Han befinner sig ibland i dessa trakter och kan nog snart ses som ett hot... Men jag undrar om han brukar komma hem med 11 kg (?)

Det har blivit typiskt snålt med blogginlägg de senaste dagarna eftersom jag f n ägnar mig åt min hobby. Att jobba på semestern. Eftersom jag är dubbelbottnad (=schizofren?) på många sätt har jag ju också flera yrken. Så nu ägnar jag mig åt ursprungsyrket. Det jag trodde att jag skulle bli när jag blev stor. Jag har dock fortfarande inte riktigt blivit det. Varken stor eller färdig med tanken på att det är det jag ska vara och göra tills håret blir vitt. Jag har börjat och hoppat av, börjat om och bytt bana, börjat en gång till och glidit över till andra spår. Men det kanske är så att jag alltid kommer att halka tillbaka in i den blå sköterskepyjamasen lite då och då. Och inte ens riktig syrra är jag. Bara en sån som skickar röntgen genom folk. Strålande...

Har varit på jakt efter ett "nytt" köksbord ett tag nu. Har inte vetat exakt vad jag egentligen ville ha, förutom att det skulle passa i en lantlig miljö, vara ganska stort, väldigt billigt och såklart snyggast i stan. Sicken tur att jag inte sprang iväg och köpte ett på nån större möbelfirma. Nu har jag fått ett. Så billigt att det är gratis. Det kommer att passa fint, det är nog lagom stort och såklart snyggt! Det stod i mammas garage. Finfint. Letandet är bordlagt...

För några dagar sedan skrev jag om idioter som blev spetsade av ilskna tjurar. Jag vet inte exakt hur tjurrusningar går till, men jag får en känsla av att tjurarna inte lider där lika mycket som när det handlar om fäktning. Nu har en matador (- bara det - en disney-figur i helkroppsstrumpa som sprätter omkring bland blodiga, spjutstuckna tjurar) blivit nerstucken ordentligt. Säger bara: rätt åt honom! Förbannade dumhuvud. Dock var artikeln lite underhållande. Citat: "Luis Francisco Esplá träffades på fyra ställen och fick svåra skador. Bland annat fick han ett allvarligt sår i bröstkorgen när ett horn trängde in mellan två revben. Enligt uppgift ska hornet dock inte ha träffat några vitala organ.". Nähä, så bra. Nästa stycke: "En urolog fick kallas in för att rekonstruera matadorens pung och nu uppges han må bättre." Hehe... Inga vitala organ...?

Söndagen var lite seg, lite mer IKEA (hade köpt fel grejer på lördagen) och sen pizza. Städade lite också. Och plötsligt stod dottern på tröskeln. Hon semestrar f n med sin far, och eftersom semestern hittills tillbringats på en Harley Davidson, har vissa av mina närstående varit en smula oroliga. Så även jag. Men det gick alldeles över när jag såg henne. Synd att jag inte tog kort. Iklädd sin pappas gamla skinnställ (uppvikta skinnbrallor), mina boots och öppen hjälm över hästsvansen, såg hon väldans tuff ut. Blev riktigt avundsjuk. På hojen hade hon ryggstöd bakom sig och pappa framför sig och jag vet att han kör sansat och "cruisar" mest. Visst, det är klart att andra idioter kan se till att det händer hemska saker, men han är ingen 20-årig yngling på en projektil i 250 knyck. Det minskar åtminstone riskerna avsevärt. Och det är faktiskt HÄRLIGT att åka MC. Om några dagar ska de åka till Småland, och jag inser att det handlar löjligt mycket om Småland just nu. Det är jätte

Lördagen var också trevlig! Vi stavade oss runt på morgonen. Väl hemma bjöd Grannika in oss att umgås med hennes familj med vänner på kvällen, efter deras grill. Senare blev inbjudan konverterad till en grillinbjudan. Dagen tillbringades på IKEA och kvällen på deras altan tillsammans med en massa sköna människor. Väldigt roligt faktiskt. Själv uppskattade jag framför allt den för kvällen nyktre chauffören som blev påtvingad en whiskyprovning medelst spottkopp modell rosaröd plastbunke. Hans miner var ofantligt roliga. Vi garvade, åt, drack och garvade igen, till sena natten. På morgonen samma dag hade vi fått en mystisk avbokning av en större fest som skulle gått av stapeln i augusti. Under eftermiddagen blev vi inbjudna till en kräftskiva i Småland istället just den dagen, och senare kom de första festfixarna med en inbjudan till grillfest istället för den inställda festen. Så står man där och måste välja bland inbjudningarna. Känns ju rätt fint. Men det blir kräftorna.

Som om jag inte visste det. Jag kunde inte hålla min ambition. Det är grymmesvårt att skriva något positivt varje dag, om man är som jag. Senast skrev jag om hinkarna. Om jag tänker riktigt hårt kan jag faktiskt komma på en hel hög händelser som gjort mig glad efter hinkarna. På fredagen var det fint väder och min semester skulle börja. Mannen tog fram lite bubbel och vi satte oss på trappan i solen. Jag hade glömt att det - förutom semesterbörjan - också var halvårsjubileum. 6 månader sedan vi stod i kön i rådhuset och avverkade den långa versionen av bröllopssceremonin, alltså. Typiskt mig att glömma. När vi hade tagit den första klunken kom grannan hem. (Nu kan vi berätta sanningen, R1). Hon stannade bilen, öppnade dörren och galopperade över gräsmattan mot oss och bubblet. Vet inte om det är bra eller dåligt att hon hade tänkt ut scenariot redan i bilen. Är vi så förutsägbara...? ;-) Hon fick ett glas med bubbel samtidigt med det dåliga samvetet för att hon inte riktigt uppfyllde s

Alltså. Det kanske inte finns något sätt som är värre än något annat. Förr stoppade man dem i en säck och kastade dem i bäcken med en sten som tyngd. Lika illa kanske. Men ändå känns detta värre. Någon har verkligen tänkt ut en metod. Placerat i låda på bandet. Planerat att plåga. Undrar igen - hur är vissa människor funtade? Ligger hjärnsubstansen i en enda röra bakom pannbenet på somliga?

Jag har gjort det igen. Köpt fyndsaker som jag vill ha bara för att jag vill ha dem. Inget särskilt användningsområde utan bara stilmässigt bra och prismässigt kanon. Det var svärmor och mamma som på Östregårds-loppisen var rörande överens - helt oberoende av varandra - om att zinkhinkarna som såldes där var för dyra. Båda sa (när jag frågade om det var OK med 85 kr): "Nä, det tycker jag är för dyrt!". Och svärmor la till: "Såna har jag köpt på ÖB för 29 kr!". Så då lydde jag proffsen, helt enkelt. Jag slank in om överskottsbolaget och shoppade stort igen. Tre zinkhinkar, à 29 resp 25 kronor. Man måste fråga proffsen. Så är det bara.

Som man kanske läst i makens blogg var det målning igår och i förrgår som gällde. ÄNTLIGEN är det inte ett litet rörigt lax-korall-aprikos-rosa rum med ett mint-grönt-vitt hörn (förra ägaren hade målat RUNT garderoberna) utan ett litet rörigt antikvitt rum istället. Ommöblering ska göras och det ska bli så bra. Igår kämpade vi (Grannika och jag) oss runt med stavarna igen. Eftersom vi inte värmde inte upp (det brukar vi inte göra) och säkert pga att det var ett tag sen sist, fick jag helt värsta krampen i höfter och lår, men det gick bra. Vi kom runt ändå. Man ska härdas. Nyss kom mästerkatten hem med en näbbmus som presenterades på hallmattan. Näbbmöss är tydligen inte goda, utan ska bara bitas ihjäl och sedan förevisas stolt för matte och husse. Idag är sista dagen inför början på min semester. Känns helt OK. Ska mjukstarta med en veckas frånvaro för att återkomma en vecka och sedan ha mer ledigt.

Maken brukar prata om det naturliga urvalet och survival of the fittest och Darwin och ja...man fattar. Han går inte och pratar om just det jämt, men det brukar komma upp när någon har gjort dumma grejer. Någon har avslöjat sitt svaga intellekt och hoppat från en bro eller riskerat livet på nåt annat dumdristigt sätt. Jag brukar tycka att han är lite hård, men idag är jag helt på hans linje. Det här är något av det mest idiotiska jag vet, och jag kan INTE tycka synd om vare sig norrmän eller spanjorer.

Jag fyndade ju på "jätteloppisen". Små saker förvisso, men ändå. Naggande goda. Jag måste ju (igen) till mitt försvar säga att jag är ganska ovan. Jag har aldrig ägnat mig åt att köpa saker för att de är fina. Jag har alltid haft en liten typ på ena axeln som viskat "visst, den var ju fin, men vad ska vi med den till?". Den här gången lyssnade jag på den där typen under första varvet, men inför nästa varv stängde jag av den där censuren. Alltså är sakerna bara små onödiga grejer, men ändå sådana som jag tycker om. Och man fattar ju att jag hamnat i flaskträsket... Visst, alla har väl tröttnat på såna här Höganäs-liknande byttor, men av alla som fanns var det här en av de verkligen få som hade stämpel i botten. Och det har jag hört, att det är bra att veta ursprunget. Om man nu ska välja, kan man välja en sån. Gick på hela 15 riksdaler, tror jag. Letade egentligen efter smide eller luffarslöjd, och hittade dessa för tre kr styck. Fastnade för dem och har ganska f

Igår misslyckades jag nog med vad jag hade föresatt mig. Jag tror inte att jag gjorde något för min egen skull. Eller jo kanske. Jag ägnade lite onödigt tid till att åka spårvagn för ett ärende som jag kunde ha väntat med men bestämde mig för att göra ändå. Och sen läste jag ut Busters öron. Det var ju också för mig själv. Så OK då. Idag har jag hittills "jobbat" hemifrån. Men asså... Tre telefonsamtal och två mail på hela dagen. Det är vad jag brukar få i kvarten annars. Men jag har sett många fina kökssoffor på Blocket och läst lite bloggar. Inte så dumt kanske. Och nu tror jag faktiskt att jag slutar jobba. Tror att jag ska ha sympatisemester med min man. Förmodligen innefattar det ett glas vin. Vin är gott.

Så. Nu kommer stövelutmaningen . Visst. Jag har härmat Sofia . Och visst. Det är liiiite arrangerat. Men ändå. Gamla stövlar blir inte roligare än såhär...

OK. Varje dag var det ju. Det får vara godkänt om jag bloggar OM varje dag, om än inte skapar inlägg lika regelbundet. Förresten. Cornelias stövel-utmaning är antagen men inte publicerbar än. Även om jag mest travar omkring i svart svensk trätoffel... Lördagen då. Fredagkvällen blev ju som vanligt tillbringad i goda grannars lag, inkl vin och film (ännu ett moment att minnas och hylla), så lördagmorgonen var lite trög. Men jag kom mig upp och ut med grannan och stavarna. Vi gnällde oss genom hela promenaden, och den blev inte lika lång som den borde, men vi känner oss ändå ganska duktiga när vi övervinner kroppens motvilja och går ändå. Bara det är en seger. Sen var det städ, slänga på återvinning och läsa. Att få ta en timme och bara läsa. Det är najs. Just nu (på Camilla Läckbergs rekommendation) Busters öron. Bra bok. Framåt kvällen kom mamsen och då blev det mat och vin. Mums. Och tidig nattning. För i morse bar det av till Moheda. Ja. Moheda. Alla som antingen känner mig eller lä

Med tanke på förra inlägget lägger jag nu upp en plan (åtminstone ambition). Varje dag ska jag blogga om något jag gjort för att jag var sugen, hade lust, kände för det. De gånger jag släppte hämningarna och bara levde, alltså. Det kommer nog att bli det svåraste uppdraget jag själv har gett mig. Så. Igår. Supertrött när jag vaknade, men då kom Kasper. Han var SÅ kelsjuk. Sämre kan man faktiskt ha det. En mjuk, spinnig, klumpig, kelig kissemiss som bara öser kärlek över en. Såna stunder får inte nonchaleras. Var kanontrött när jag åkte hem efter ännu en intensiv dag sittandes framför den där datorskärmen. Men istället för att lägga mig i soffan igen, fick jag med mig grannan ut på en "luftning". Vi struntade i stavarna och gick inte så långt, MEN vad skönt det var att röra på benen och andas in en massa lantluft. Syret anföll både inuti och utanpå och ögonen öppnades. Sen blev jag inbjuden till grannhuset och satt och småpratade och drack ett par öl. Det var också en sån där

Jamen skärpning på mig nu. Man kan ju få för sig att jag bara låter dagarna gå. Att jag slösar bort mitt liv. Att jag inte lever nu. Att jag kommer att ligga där på dödsbädden och ångra allt jag inte gjorde. Ångra att jag inte fångade dagen. Men just nu är det så. Eller kanske alltid. Jag är dålig på att fånga dagen. Dålig på att njuta. Dålig på att göra saker för att det är roligt, bra och livskvalitetshöjande. Och jag tänker jämt på att jag är så dålig på det. Och under tiden jag tänker, går dagarna...