Ilskebyttan

OK, det är klart att man vet att alla - precis ALLA - kan läsa vad man skriver i sin blogg. Den finns ju på det där internet, och det där internet kan ALLA läsa på. Och varför ska man skriva en blogg om man inte egentligen innerst inne VILL att alla ska kunna läsa? Det går ju att skriva i vanliga dagböcker annars. Med lås på. Nu skriver jag i en blogg och vet om allt det där - men ändå blir det så påtagligt när någon har läst det man skrivit. Som svärmor t ex. Hon hade ganska bra koll på vad som händer med min bil å sånt... För hon surfar! Till skillnad från vår infrastrukturminster... Kerstin hade t o m koll på den gamla hemsan. Med mina gamla foton. På nåt sätt känns det blandat när det blir så uppenbart att det man skriver är synligt för andra. Man blir stolt - och samtidigt surrar det i huvet av sånt där "undrar om jag har skrivit nåt som jag borde skämmas för" och "hmm...nu kanske människor som trodde att de kände mig får se en helt annan sida - är det bra eller dål

Hoppsan, nu var det redan slut på julen och nya året närmar sig. Julaftonen var lugn. Inget annat än lugn. Det var vårväder, lökarna trängde sig upp ur jorden, katterna hoppade efter flygfän och vi solade oss. På julafton... Strax innan jul ringde bilverkstadsmannen igen. Jag tyckte nästan synd om honom. Den beställda delen (topplocket?) skulle monteras och det visade sig vara trasigt. "Det känns inte alls bra. Allt har ju gått åt helvete", sa han. Med rätta iofs, men jag hörde hur jobbigt det var... Nu är ju jag en så förstående person, så jag står väl ut då'ra. Eller egentligen är det väl sambon som är förstående, för det är ju hans bil jag använder istället. Och grannan är också ganska snäll...eftersom jag får lifta med henne titt som tätt. Kanske ska bli mer skönt för dem än för mig när (om?) bilen äntligen kommer hem igen. Grannan ja. Hon har släpat runt mig i affärer. Klädaffärer. Och det måste vara en PINA. Jag står ju inte ut med mig själv ensam i affärerna ens...

Från 10 papp via 6 till 10 igen. Toppen alltså. Kommer att kosta det. Slutsatsen är väl att jag köpte en bil med nyinsatt skev topp... Men det kan jag ju aldrig bevisa, så det blir väl bara att hala fram de där tusingarna. Vilket år det nu blir som bilen blir klar. Bevisa förresten. Lönesamtalet blev aldrig ett skrivet avtal, utan överenskommelsen fastslogs med ett handslag. Hur kunde jag vara så dum...? Efter alla år i det här företaget med olika chefer, obefintliga anställningsrutiner, oförberedda lönesamtal, oskrivna papper etc etc i all oändlighet. Men den här chefen är ju inte sån...! Aldrig att jag skulle tro att hon gör en sån sak med flit. Sänker den överenskomna lönen med 500 spänn alltså. Men nu står det så på lönebeskedet. Suck. Förhoppningsvis (och troligen) har det bara blivit ett misstag. Hoppas jag. I morgon har jag semester!!! Tralala. Måste jobba lite in i det sista ikväll, men sedan ska jag vara ledig! Smygjobbar lite på fredag men är ledig ändå. Ska bli så skönt! I m

Yupp. Jag flöt upp till Stockholm. Inte flög. Kollade trafikinformationen vid 4.30-tiden och jagade upp F, precis som det var tänkt. Tåget blev nån halvtimma försenat, men det var helt OK. Det där jag skulle stanna för på kvällen blev inte av, men det gick att lura ut några nuvarande och dåvarande kollegor på lite bira i alla fall. Men gosh, var jag trött när jag kom hem, även denna gång lite försenat. Och F bestämde sig för att försöka hämta mig två ggr... Och bilen bor fortfarande på bilverkstan. Resten av veckan är jag fullständigt billös... Jobbigt men skönt samtidigt. Ibland är det bekvämt att vara offer för omständigheterna. (Heter det så? Det blir så fel när jag läser det högt. Offer efter? Nä. Offer pga? Nä. Offer för? Eh?)

Som mina omtänksamma grannar har insett för länge sen, slipper jag nog åksjukan på tåget den här gången. Om det inte (som min kollega i 08-land sa nyss) står en gubbe med pyjamas, mantel och S på magen och håller upp rälsen där i Alingsås-trakten förstås... Tänkte boka ett flyg, men det blev så illa dyrt och efter lite resonemang med kollegan kom vi fram till att ett telefonmöte är ett billigt surrogat. Men jag vet inte om jag ska ge mig riktigt än. Det går ju att kliva upp vid 4-snåret i morgon och kolla läget på SJ's driftstinformationssida. Det KAN ju gå ett tåg på ett av spåren...Och sen kan jag jaga upp F för körning till centralen. För nån bil har jag ju inte än... Sicken cliffhanger va?

Stångad av ett formbröd ...eller var det fångad av en stormvind...? Idag har jag inte varit utanför ytterdörren en enda gång. Nersjunken i soffan med bluetooth-headsetet i örat har jag bara solat mig i strålglansen från laptopskärmens sken. Och med det andra örat har jag lyssnat på vindens vinanden. På nåt sätt känns det att det inte kan vara nyttigt i längden. På nåt sätt känns det att det inte är särskilt svårt att gå in i nån form av "knäppression". Inte för att jag gör det efter en dag eller två, men ett helt liv instängd i ensamheten är inte vad människan är skapt för, tror jag. Jag har suttit här och känt frustrationen krypa i kroppen, både hos mig själv och andra. Det finns vissa beslut som måste tas på jobbet, och de som borde ta ansvaret kastar runt det jobbiga mellan sig som om de kastade gris med en nyfriterad vårrulle. Omöjlig att ta i. Het och hal. Blir så trött. Och nu är jag tillbaka i soffan. Tur att det bär till huvudstaden i morgon, så att jag kommer ut. En

Det kanske är rätt smart att inte blogga för ofta? När väntan på ett nytt inlägg blir för svår, kliver mina dolda läsare fram ur vrårna... Kul att du är där Magnus G, t ex! Hoppas att ni har det bra i 018-land! Och nej, inte singel här inte. Tänker inte bli det heller. Tänk att det kan bli så felförstått. Tänk att inte alla tänker precis som jag...! ;) Då är väl en liten resumé på sin plats antar jag. Sen sist har bilen stått på verkstan i princip hela tiden. 10 papp har ev sjunkit till 5-6000. Vet inte exakt varför men det KAN ha att göra med att F's bil har befunnit sig på samma verkstad ggr flera pga att de gjort en rad tabbar. Vet inte om det är så men det KAN vara så... Att bo här ute på vischan utan bil är lite speciellt. Visst, det går väl en buss nån gång i timman, men då hinner man väl knappt fram till kontoret innan dagen är slut. Sa en bekväm en. Så jag har mest suttit hemma i soffan och jobbat. Och ibland har F och Grannika fått agera chaufför. Nu är julen snart här oc

Satans vad svårt det är att skriva OM nåt som man tyckte att man fick ihop rätt OK. Det försvann naturligtvis när jag skulle publicera. Det har hänt förr, men jag har ändå inte fått in i skallen att jag ska markera och kopiera allt innan jag publicerar. Nå. Jag vill ha ett konto för oförutsedda inkomster! Där det då och då, oförutsett, hamnar lite pengar. Men nä. Det har jag aldrig hört talas om. Däremot dessa plötsliga utgifter som tycks hopas till stora pengastaplar. De är helt normala. Det är väl därför jag sitter här och känner mig nästan singel-deppig igen. TV, soffa, öl, chips och "synd-om-tyck". 10000! Kan billagningen kosta. Som alltid ska mina bilar läcka allt möjligt och detta kan alltså kosta 10 papp! Plus skorstensplåtslageri. Och julklappar. Och självrisken efter inbrotten. Och allt annat. Vad skulle det vara bra för? Gör mig rik, nån! Kan jag inte bli smal och snygg, så kan jag väl åtminstone bli rik?

...hette en bok som jag hade när jag var liten. Den var som en bok om Mamma Mu innan Mamma Mu fanns. Om en kossa som kunde göra vad som helst, bara hon ville. Nu känner jag mig som det där förstadiet till kossa. Jag kunde! Lilla jag tyckte att jag var värd mer och sa nej till lönebudet. Och det gav utdelning! Ha! Nu är vi överens, jag och chefen. Men inte för ett tag sedan... Har pratat engelska idag. Vadå? Inget märkvärdigt? Nä, kanske inte. Men om man inte pratat på ett par år och ska göra nåt slags reklam för avdelningen när högste chefan lyssnar, så är det märkvärdigt. Jag har ju inga ord! Som om ordförrådet liksom sinar, om man inte använder orden. Stod som ett fån flera ggr och fick inte ur mig ett dyft. Men kollegan sa att det var OK. Så det får det väl vara då. Ska ju sluta vara så stygg mot mig själv. Var tvungen att rådfråga grannarna om hur man ska göra i vissa lägen... Fick bra svar, tror jag. Så får det nog bli. Snart är det jul.

Strunt i moralen. Nu bloggar jag på jobbet. Telefonen är tyst och mailen kommer i långsam takt. Lugnet före stormen? I dessa lägen känner jag alltid att det är en massa saker jag säkert borde göra, som jag missar. Men jag orkar inte tänka på det. Festen i lördags var kanon. Vissa deltagare också. Men inga skandaler, vad jag vet. Superkul. Och kvällen/natten avslutades med en liten special. Också kul... Tror att jag snart åker hem och gottar mig åt allt som är kul. Tvättkorgen, kattbajset, toarengöringen och det... ;-)

Bloggtorka. Har inte retat upp mig över något särskilt. Har inte upplevt något extra. Förutom skottarna i Nordstan kanske. De stämde säckpiporna. Innan dess var det tur att jag inte tog min egen bil. Tyckte väl att ena hjulet krånglade när jag bytte till vintervarianten igår. När bilen lyfts upp en extra gång idag, visade det sig att sommarhjulet inte velat släppa taget riktigt...En grej satt kvar. - Som sagt. Tur att jag inte gav mig ut på en wobbel-tur. I morrn är det fredag. Gött.

Jamen jomen tjosan hur länge sen kan det vara...? Tur att det inte heter dagbok längre, detta egotrippskrivarfenomen. Sen sist har det varit Halloween, Skövde, fars dag och jobb, jobb, jobb. Halloween: den blodiga syrrans kläder färgade allt annat rosa. Klorin... Skövde var fantastiskt roligt. Jag som är en sån trögroad tråkmåns skrattade ordentligt. Från magen. Så tårarna rann. I 93 minuter. Åt Sauk och Bergqvist ensamma på en scen tillsammans med två rosa pinnstolar. Gubbsen iklädda klänning, peruk, sandaletter och knäskydd. Grymt roligt. Fars dag gick fort. Far fick öl. Och dagen innan kom överraskningen. Brorsan ska gifta sig. Minsann... I april. Och jag tog helt enkelt för givet att vi kommer att bli bjudna. Bröllop är kul. Undrar om jag ska hålla tal? Bara för sakens skull. Lillebror uppskattar INTE uppstyltade tillställningar enligt etikett- och traditionsboken... Och annars, som sagt, jobb. Förra veckan satt axlarna vid örsnibbarna och det mesta kändes övermäktigt. Den här veck

OK. Har jag trasslat in mig nu? Har jag levt tvärt emot det jag lär? Har jag öst ur mig åsikter som ingen har bett om? Har jag riskerat min vänskap med andra, och kanske andras vänskap sinsemellan? - Nä. Tycker inte det. Det finns en skillnad. Jag har en filosofisk (?) idé om ärlighet (som jag egentligen kan utvidga mer) som jag står för generellt. Det handlar väl mer om en ståndpunkt som jag har kommit fram till, än om att jag vill pracka på någon "sanningen". Det är MIN tanke om hur man bör förhålla sig till sanningen, men bara min. Det kanske är läge att flumma lite till? Kanske ska pracka på omgivningen fler oombedda predikningar? Det kanske är läge att dra fram min grundideologi, som jag formade i 12-årsåldern, och som jag faktiskt plockar fram ibland och vänder lite på. Och som alltid, fortfarande, visar sig stämma. Den är måhända cynisk. Men ofta är cynismen liktydig med realismen. I mina ögon. Och den tanken kanske gör mig ännu mer cynisk. Och så snurrar det på och se

Just det ja. Jag har alldeles glömt att skriva om Stefan. Stefan som är halt. Katten Stefan alltså. F har varit arg för oss båda och gjort oss till ovälkomna kunder hos veterinärföretaget som jag ska namedroppa strax. Men jag är också arg. Jag jobbar ju dessutom nästan i branschen! Jädra typer. Såhär var det alltså. Stefan kom hem efter att ha varit borta i ca 1,5 dygn (vilket inte är ovanligt) haltande. Han var lerig och hoppade på tre ben. Grannsonen V hade ringt på och påpekat detta för F (jag var väl på jobbet...). Detta var på F's födelsedag. Vi möttes i stan och åkte tillsammans till Smådjursakuten i Göteborg. De enda (förutom Blå Stjärnan, som jag inte gillar) som tar emot sådär akut och när som helst.. Verkade jättetrevligt. Fräscha lokaler, trevligt bemötande, snabbt omhändertagandet. Perfekt. Veterinären (som jag tror är själva chefen) gjorde en klinisk undersökning och konstaterade att Stefans ben inte var brutet men förlamat i de yttre delarna. Han ville att Stefan skul

Några vanliga foton för en gångs skull kanske? Behöver väl inte bara skriva om hur arg jag är och hur mycket jag jobbar. Familjen har ju fått tillökning i form av en ny kamera och idag fick den ett nytt objektiv. Det är ju kul...(men jag tyckte att det var ett onödigt inköp just idag). Det blir mest katter, men det är väl inte det sämsta. Längst ner några gröna tomater... Nu är det nog för sent för rodnad på dem ändå. De får väl bli stekta istället.

05.10 låste jag ytterdörren i morse och satte mig i bilen. När jag kom in till garaget vid jobbet trodde jag att jag blivit inlåst i garaget. "Jahapp. Ska man sitta här tills någon kollega kommer då...?" Testade bilutfartsdosan istället för dörren och se - den funkade. Tog sats och kutade upp för backen och hann ut genom garageporten innan den ramlade ner. Sen var det Sthlm tur och retur. Lite mosig i skallen blir man. Whatever. Blev så förbannad förut igen. Å en nära väns vägnar. Vissa människor har missförstått det där med ärlighet. De tror att de kan hävda sin rätt till självupphöjande genom att hänvisa till sin ärlighet. De tycker en massa saker om personer och företeelser som ingen har bett dem tycka nåt om ö h t. Och dessutom måste de - högt och tydligt och gärna med en större eller mindre supporterskara - TALA OM DET FÖR ALLA! Om man ska köra med "jamen-jag-är-ju-bara-ärlig", måste man kunna hantera ärligheten åt andra hållet också. Och om man är en person so

Men tjossan. Satt och funderade på hur bråttom eller inte-bråttom jag har till jobbet i morgon och att jag skulle fixa "knoddans" gympapåse i morgon och att jag borde jobbat hemma idag och det och det och ditt och datt...när jag vips kommer underfund med att jag ska till Stockholm! Uååååh hej! Sicken fart! Och sicken gräslig tid jag måste kliva ur sängen i morrn. Och ska barnet klara sig med gympagrejer och att hinna i tid? Ja, såklart. Men jag är inte bara matte till diverse katter och gnagare, jag är hönsmamma också. Jobbigt med såna där plötsliga mentala omkast. Det där vredet jag har i skallen är tröghanterat. Först ska jag inse fakta. Sen ska jag släppa den första inställningen. Därefter ställer jag sakta in mig mot den nya inriktningen. Och sen måste det ageras. Är det det där som kallas "omtanke"?

Det är mycket djur här. En halt katt, en kattmamma, en grå kattunge, en svart kattunge, en trött katt, en kanin, ett marsvin...och såklart en och annan fluga, spindel och vissa andra former av kryp. Vi pratar mer om och med djuren än om och med varann. Det är sandlådor som ska tömmas, burar som ska rensas, klor som ska klippas och kattnackar som ska nosas på. Hela tiden. Har vi alla de här djuren för att ha nån att fokusera på istället för varandra? Eller är det en "livsstil"? Jag vill ju gärna tro det senare. Och jag skulle egentligen vilja göra livsstilen tydligare. Mer liv nära livet. Mer "äkta" liv. Mmm, visst, jag ser att det handlar om en helt ordinär "midlife crisis" men det betyder ju bara att jag är som många andra. Jag vill också hinna få ut det mesta av det som är kvar. Jag vill också att vardagen ska vara meningsfull och viktig. Jag vill inte heller tänka tanken att jag skulle ångra allt jag inte gjort när det är för sent. Men det är inte göran

Visst ja. Tåget. Det tar fyra timmar att åka tåg utan byte, mellan Göteborg och Köpenhamn. Långtråkigt, stannar överallt, ingen bistro. Det tar lika lång tid att åka åt andra hållet, men idag kunde vi lägga till tyst avdelning. Alltså. Inte en såndär lite tröttsam mobilfri avdelning utan en TYST! En kinkig tant kom fram (bak) till oss efter 5 minuter och berättade (med tydlig pantomim) att detta var en TYST avdelning. Här får man inte PRATA...! - VA? Vi satt fem stycken i en liten klump och bubblade av intryck (och en aning trötthet) men vi fick inte prata... Stolarna gick inte att justera. Min stora väska fick inte plats - det kändes som att de straffade mig för att jag hade en stor väska. Ursäkta - men jag har varit borta i fem dagar. Är det jobbigt och onödigt att man har packning med sig på tåg? När vi kom till Varberg annonserade högtalarrösten att det fanns en servering. I bakre tågsetet... Vi satt nån meter bakom lokföraren (som nu satt i andra ändan av tåget). Och han brukar in

Återkommen från grannlandet. Det heter incitamentsresa, men frågan är vems incitament vi pratar om. Visst - självklart är jag fantastiskt tacksam och nöjd över en gratis resa och tonvis med god mat - men vi har suttit i konferensrum och "kursat" varenda dag. Kanske var det egentligen ledningens incitament att få korvstoppa oss med företagskultur och service-kunskap. Totalt har vi väl haft ca 6 timmar ledig tid för shopping och sightseeing. På fem dagar... Lite grann kändes det som att vi lika gärna kunde ha suttit på huvudkontoret i Gbg. Eller t o m i Skövde...! Men nu var vi alltså i Köpenhamn. Och visst - vi drack ju öl såklart. Och dansade t o m. En av killarna blev anklagad för att knarka när han hade varit för länge på dass. Det är man inte riktigt van vid som godtrogen svensk lantis. I fredags fick vi förresten världens godaste mat. Om man inte är vegetarian. Fasan till förrätt, vildsvin till huvudrätt och lakrits-brylé till efterrätt. Och perfekt anpassade viner (bl a

Nu for nog blyballongen. Och herr anti-klimax kom istället. Det känns oerhört lättande att jag har kommit över och genom det här, men det känns liksom inte lika lätt som det kändes tungt tidigare. Men ändå. Jag stolt över vad jag åstadkom. Insåg idag att jag tydligen inte kan prata. En ny kille på jobbet förstår inte vad jag säger. Jag sa samma sak många ggr, men det måste ha låtit väldigt otydligt. Om det var i min mun det geggade ihop sig eller i hans öron, vet man inte. Men AH så frustrerande! Jag såg för min inre syn att våra "prat" liksom aldrig möttes. Jobbigt. Slutade som vanligt med att jag gjorde allt själv. Och sa "skit i det...!". Kvällen var förlorad fotbollsmatch för tjejerna, rask promenad till kryddparty och sedvanligt (för det är det faktiskt) kryddsmakande och fika. Vi vet vad hon ska säga och vi vet vad vi ska köpa, så vi skulle lika gärna kunna ringa och beställa. Men det är ju lite roligt att träffas och höra samma sak om och om igen. Och känna s

Japp, bort med henne. Skugge-tiden är slut. Är så LESS på att läsa om hur man liggande i sängen (bara den inte är för mjuk) ammar bebisen från båda tuttarna utan att vända sig. Och det är så tjatigt med alla mammatips, barnmatstips och "hur självklart det är att vara den perfekta urmodern" och hur man är när man INTE är den perfekta urmodern. Finns det inga läsvärda texter om styvmammor som närmar sig 40 med 11-åriga döttrar? Finns det ingen som skriver om skolval, hästar, medelålderskriser och dammråttsbekämpning? Va?

Asså, hur ska man hinna detta? Skriva kan man väl hinna, men inspirationen då? Skulle ju blogga varje dag, gärna flera ggr per dag. Men det är ju tvärtom istället. Det går flera dagar på varje blogg... Nåväl. Mest består livet som vanligt av jobb, jobb, jobb. Just nu har jag suttit ganska ensam på kontoret i några dagar och grubblat. Kanske lika bra. Tycker ju ändå inte att kollegorna är så mycket att luta sig mot. Men nu såg det ut som att jag bara grubblat. Det har jag inte! Jäsikens vad jag har fått gjort mycket. Ett steg fram och två bak men nu går snart blyballongen till väders. Snart snart snart...! Men när den puckeln är överkliven, dyker nya upp. Högre... Läste City-blaskan idag på lunchen. Och blev förbannad. Det moderata kommunalrådet i Öckerö kommun tycker att han tjänar för lite. Bara 48000/mån. Han borde tjäna minst lika mycket som kommunchefen på dryga 72 papp. Han får frågan: Vad motiverar att din lön ska öka 6,5 gånger mer än undersköterskornas? Hans svar: "Ska ja

Det blir så långt mellan bloggandet nu för tiden. Vet inte vad det beror på. Kanske är det en kombination av mindervärdeskomplex och idétorka. Med komplexet menar jag att när man läser alla andras underfundiga bloggar och andra texter, framstår man som completely värdelös. Men det är ju dåligt att tänka så egentligen. Jag har inga författarambitioner, umgås inte med kultureliten, är inte journalist, bor inte vid Stureplan eller ens nära Stockholm. Men ändå skriver jag. Det måste få duga. Så bort med det där. Igår var en stor dag. Träffade min faster för första gången på två decennier eller nåt. Hon hade aldrig sett min dotter... Hmm... Faster V försökte själv under eftermiddagen släta över den långa tiden med saker som att "vi i vår släkt inte måste vara med varann hela tiden och att vi inte är såna som umgås så tajt" etc. Jag kände egentligen inte att det fanns någon anledning att fundera över det mer, men hon tyckte nog att det borde varit annorlunda. När jag hade lämnat gä

Uäääh vad det är jobbigt med en blyballong. Det sägs att det är det jag har fått. På jobbet alltså. När den går till väders ska jag fira. Men det känns som en omöjlig evighet tills dess. Kollade in Medmänniskans dag (eller vad det heter) i förmiddags. Alla stadsdelens barn upp t o m åk 5 showade för oss mitt på torget. Mer eller mindre falskt och dåligt uppmickat var alltihop men mitt barn var med i den bästa showen såklart. Yellow Submarine på ucke och en vandrande gul ubåt. Jätteduktiga filurer!!! Granntösen och hennes klassisar gjorde också bra ifrån sig förstås. Gammal rocklåt, också på ucke, och några tjejer som buggade framför ensemblen. Fint. Nu längtar jag efter att få lägga jobbet i nån helgvrå nånstans och inte hitta det förrän ev söndag kväll. Helst först på måndag. Jag vill åka och handla, hämta barn och planera morgondagens middag. Så det så. Bara vara i den vanliga vardagen som jag brukar oja mig så över annars. Allt är relativt...

Nu blir det ackumulerad blogging igen. Fredagen var helt flippad på jobbet. Det där med att hålla många bollar i luften, det är ju bara blaha blaha när man jämför med min jonglering i fredags. Men chefen har lärt mig att jag ska tänka på de bra sakerna jag gör istället för det som inte blir gjorda, så jag bör vara nöjd med arbetsveckans sista dag. Fantasibristen när det kommer till matlagning på fredagskvällen är ju total, så det blev räkor. Hemma stod F nyutskälld när jag kom hem. Den minsta medlemmen i grannfamiljen tyckte att han var ganska fräck som inte var hemma när hon hade glömt sina nycklar... Haha. Han bara SKA vara hemma, liksom. Så han stod där och såg lite förvånad ut. Erbjöd det stackars barnet och hennes kompis en macka, men "mamma kommer ju snart", så det blev varsin banan. Och när mamma kom hem tyckte hon att ungarna skulle gå in och ta en macka så länge... Medan mamma själv drack vin med oss på vår veranda! Finfint! Dessutom visade det sig att den där matlag

Idag gjorde jag äntligen rätt. Trots världens hysteri på jobbet gick jag därifrån för att ha lite kvalitetstid med min dotter. Det kändes bra, bra, bra att göra det valet. Hämtade henne i skolan och åkte till stan. Köpte lite "stoppa-den-värsta-hungern"-choklad och gick till frissan. Frida fick som hon ville och jag också. Sen fick hon välja vad vi skulle äta - och hon valde Sushi...! Hur bra får det bli? Vi mumsade oss proppmätta, satte oss i bilen och fortsatte proppa oss med chokladen. Körde hem henne till hennes pappa. Snacka om quality time. De timmarna nu på eftermiddagen var värda mer än flera veckors arbete och vardag. Och som om inte det var nog, accepterade jag inte lönebudet idag. Chefen får tänka lite till... Ha! Undrar vad som ska paja, krångla, hända, vara emot mig nu. Det brukar nämligen alltid vara nåt. Har aldrig varit med om en dag med flyt rakt igenom.

Regn. Vill inte springa i regn. Vill inte springa i regnkläder, rättare sagt. Måste ha en spring-grej hemma. Inne. Men det är ju dyrt. Och fult. Får inte stå inne. Måste stå i garaget men helst inte stå alls, någon annanstans än i affären. Men jag köpte en ändå. Och någon straffade mig genast. Först välta ner den i kundvagnen så jag inte såg vart jag styrde kundvagnskosan. Och sen välta ur den ur samma vagn och in i bilen. Kundvagnen välte och den där himla gardinen som finns där bak (i bilen) var ju en centimeter för låg, så paketet gick inte in. Försökte trixa in det från sidan in i baksätet, men då körde jag dörren i sidan på grannbilen och gissa vem som kom då. Jo, grannbilens ägare. Jättesur. Och jag kände mig jättedum. Han åkte trots allt efter min lama ursäkt och ja! en hel plats att baxa på. Tänkte jag. Och då kom en annan bil. Bah! Vandrade bak med det lilla paketet igen och nu skulle det in. Hävde upp det över bagagetröskeln och tog sats. PLOPP! Så lossade gardinen och pakete

Det var ju det här med positivismen... Tänkte verkligen på det idag. Att vi har det ganska bra egentligen. En solig söndag på landet. Dagen började med att vi rensade köket efter gårdagens baluns och sen var det söndagsfrukost med äggröra. Sen har vi rensat rabatter, tvättat, röstat, bloggat och sånt. Fick ogräsrensarryck i den röriga rabatten. Dottern bakade kaka. Vi cyklade till fotbollsträningen på den vanliga springvägen, mellan hästar och grisbajs. När dottern tränade sprang jag till den lilla lanthandeln (eller vad man ska kalla det) och köpte kakao. Sprang tillbaka med den i näven och blev sen sittandes bredvid planen. Det är mycket skratt när tjejerna tränar. Visst, det kunde ju vara mer koncentration i laget, men de är grymt underhållande och har en störtskön stämning i gänget. De känner varandra så väl, och alla är fullproppade med humor. De har en "skön stajl" helt enkelt och det är härligt att se och höra fnittermajorna busa med varann och tränarna mellan passning

Måste ju babbla lite om grillkalaset också, som lite oplanerat hamnade hos oss och blev hur bra som helst. Förmodligen sista altansittarkvällen i år. Häftigt att sitta ute i mitten av september. När det ändå till slut blev lite i ovarmaste laget, samlades alla i vardagsrummet och R1 agerade vinyl-DJ. En hel drös gamla maxi-singlar spelades upp med skönt gung i DJ-kroppen. Kul. Lite väl kul, tyckte skivspelaren. Skulle bara ändra hastighet på en alldeles för snabb Max Headroom (alla hörde att det gick för snabbt utom jag...) och då gick det till slut så långsamt så tallriken slutade att snurra. Remmen hade halkat av. Men det var nog ganska lägligt. Festen var över.

Ja, jag bestämde mig äntligen. Är en av de där som bestämmer sig på valdagen. Trodde aldrig att jag skulle vara det. Har närt den rebelliska tonårsideologin utan tvekan alla gånger jag har fått rösta. Men i år velar jag. Pinsamt veligt faktiskt. Avslöjar verkligen att jag inte står för vad jag tycker. Eller snarare att jag inte vet vad jag tycker. Eller att jag inte tycker så mycket över huvud taget. Tidigare har jag ofta röstat efter ideologi och för att det behövs motvikter. I år röstar jag för att få nåt nytt. Är det rimligt? Ja, kanske. I alla fall om man läser Linda Skugges senaste krönika. Rött eller blått - same shit. Oavsett om vi byter regering kommer några av de folkvalda att göra bort sig. Någon kommer att köra full. Någon kommer att tappa bort kvitton. Någon kommer att gå före i bostadskön. Många av vallöftena kommer aldrig att bli infriade, skit samma om det är röda rosor eller blåa M som syns mest. Cyniskt? Ointresserat? Kanske. Men precis som Linda vill jag se nåt nytt.

Det blir intervju! Konstigt iofs att de verkade vänta på att jag skulle ringa. Först när jag kontaktade dem, blev det fart. Nå. Vi får väl se. Det har blivit en del intervjuer genom åren. Och inte så många (åtminstone inte på senare år) har förändrat något alls, förutom att min intervjuobjektserfarenhet ar växt lite för varje gång. Blev igår påmind av min förra chef att jag hänger i luften. För min nya chef har missat en månad... Men det blev fart på henne också när jag påpekade det. Tänk om man inte gjorde nåt själv. Hur mycket hade hänt då...? Just nu är jag inne i en sån där "tänker-på-jobbet-dygnet-runt"-period. Det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar är jobbet och jag resonerar med mig själv hela tiden om jobbrelationer, uppgifter, problem etc etc. Tidigare sådana perioder har haft med ångest att göra. Nu är det nåt annat. Men jag undrar om det verkligen är nyttigt. Behöver nog träna på att verkligen koppla bort det när jag är

Jag var himla onödig i morse. Grymtade (när jag vaknade av att F rumsterade runt i rummet - och jag hade inte ännu insett att rumsterandet bestod av helt ordinär påklädning) "tänk om du kunde packa dagen innan du åker!" eller nåt sånt supertrevligt som bara jag kan kläcka ur mig när jag blivit orättvist behandlad. Alltså väckt för tidigt. Han blev givetvis stött (med rätta) men svarade "jag kanske ska klä på mig innan jag lägger mig också?!". Jädrigt kvicktänkt faktiskt! Och jag (som egentligen inte var så sur som jag lät) låg och smålog åt det tills jag klev upp ur sängen. Och det dåliga samvetet morrade inuti. - Sorry F!

Fick reda på idag av självaste överchefen att jag ska vara med i en film. Eller nja. Jag kanske inte ska vara med i själva filmen men jag ska bidra som nåt slags expert åt filmteamet. Hur fanken jag nu ska ha tid med det. Jag har ju fullt upp med att få fart på det som filmen ska visa att vi har i full drift och störtkoll på... Lite skakigt... Chefen har ju tydligen har fått en idé igen. Hon får ofta det och då ska den nya idén upp på första plats på priolistan, där den ska trängas med alla andra idéer som nyss hamnat på samma plats. För allt har ju prio 1. Så är det ju. Det är ju helt rimligt att allt är lika viktigt och ska vara klart samtidigt... Så hej å hå. Vi får väl se hur mycket film det blir. Det är tydligen så oerhört mycket billigare än att skicka ut information och marknadsmaterial. Fattar jag inte - men jag fattar nog inte så mycket. Jag är ju bara en enkel filmstjärna...! Förresten. Var synnerligen effektiv idag. Under dotterns teoripass på ridskolan utnyttjade jag tiden

Lever lite farligt idag och bloggar på arbetstid (!). Inte för att jag har nåt särskilt sensationellt att skriva om, men behöver skingra tankarna lite. I samma rum som jag sitter, sitter till och från en patolog. Hon är himla rolig. Och allt blir ännu mer himla roligt när hon packar upp sina små försändelser som ska undersökas i mikroskop och sättas diagnos på. De små glasen och proverna har nämligen badat i lösningsmedel. Så framåt eftermiddagen får sig alla som inträder i rummet en billig fylla. Trots att jag suttit här så lite, har jag redan vant mig. De som kommer in utifrån brukar stanna som om de gick in i en vägg strax innanför dörröppningen, medan jag sitter längre in i ångorna utan att känna nåt. Där kanske vi har förklaringen till lördagens dåliga omdöme? Jag är liksom avdomnad... Eller "avomdömnad"? Har äntligen tagit tag i några små puckar som lurpassat på mig ett tag - vilket känns skönt. Skrev lite i ett par dokument och skickade över det till någon annans knä..

Så var jag där igen. Skäms, skäms, skäms. Hur går det till? Hur kan jag inte fatta att det inte går att hälla i sig det ena efter det andra. - En öl? - Ja tack! - En till? - Ja tack! - Drink? - Ja! - Vin? - Japp. - Konjak? - JA! - Två glas till, samtidigt? - Mmm, ja! - Drink igen kanske? - Jajamen! KONSTIGT att jag blev "trött...?!? KONSTIGT att det som en gång åkt ner ville åka upp igen?!? Förlåt, kära grannar! Jag lär mig aldrig. Det var hur som helst himla trevligt och gott innan jag blev sådär trött...! Så var det det positiva då: 1. Tur att jag har så bra grannar som orkade se mig i morse igen. 2. Skönt att jag gick med på stavgångsturen. Huvudvärken släppte t ex. 3. Härligt väder!

Idag ska det bli en POSITIV liten skrift. Har insett hårt den senaste tiden att jag aldrig är positiv. Känner mig inte positiv. Känner mig arg, uttråkad och negativ. Hela tiden. Va mysigt det måste vara att umgås med mig...Jag står ju inte ens ut själv... Så nu ska det bli positivism här (kan inte ens skriva ordet - det blir post... och psot... och pot...lite signifikativt kanske?). Minst en positiv sak om dagen ska jag väl kunna klämma ur mig. Eller? Sak 1: Himla kul att Grannika kom hem igen. Har saknat henne. Klart att resten av Kobsianerna varit hemma - och det är ju kul i sig - men det blir liksom inte fullkomligt förrän alla är där. Kul att höra henne berätta om strapatserna i halvryssland också. Sak 2: Det är superväder idag! Och jag fick en så kontroversiell idé. Vi tar bort grönsakslandet! Ja! Och så sitter nån trädgårds-Luther där på axeln och viskar "nä, SÅ kan man inte göra sådär bara! Man ska HA ett trädgårdsland!". Men nä! Viskade jag tillbaka. För ingen i famil

Hade skrivit en massa som bara försvann igår kväll och jag blev (för) arg som vanligt och gick och lade mig istället. Men jag ville ju skriva... Jo, grannherrn, jag såg dig igår. Men det är jädrans svårt att springa framåt och vinka bakåt. Samtidigt. På en väg med många bilar. Förstår att det såg ut som min vanliga "vifta-bort-Fredrik"-gest... ;-) Och nej, jag såg varken *.* eller *-*. Såg en hel del annat (förutom en silvrig tut-Audi förstås). Som en död groda, ett gäng tappra armhävare på fotbollsplan, två potentiella svampplockare, en liten häst och två stora, en död mus, geggamoja, några flygplan, två cyklar, en vilsen hund, en grispissbil och ett nytt blått hus. Bland annat. Och SOM det luktade vid grisfarmen! Vitlöksdoft å sånt brukar liksom pysa inifrån och ut genom porerna, men här trodde jag att det skulle bli tvärtom. Att lukten skulle tränga IN genom mina porer så att jag för all evighet skulle gå och lukta som en "grisoar". Men jag tror att jag vädrade u

Nä, såhär var det. "Gå upp gå till jobbet jobba jobba äta lunch (samma sak händer i morron) jobba åka trick"... - och sen minns jag inte mer. Borde faktiskt komma ihåg dem bättre. Texterna. Imorgon ska vi ha telefonmöte kl 07.00. Dessa nya arbetstider tar kål på mig...

Det händer inte så mycket. Gå upp gå till jobbet jobba jobba hela dan, eller hur nu Ebba sjöng. Ebba Grön alltså. Jobbet är liksom det som händer. Så borde det inte vara väl? Man ska ta vara på dagen. Carpe diem. Leva nu. Ha en värdefull fritid. Och allt det där. Men här finns en tendens att bara jobba. Hur ska man ändra på det? Borde ha åtminstone en grej per vecka att se fram emot. Inte bara tvätten, soffan, TV'n och maten. Sprang lite i morse och kom sent till jobbet. Men det kändes helt OK. Områdeschefen hade mött mig på vägen 06.47. Fint med vittnen när man är så där imponerande duktig... Sprang i trekvart och det får väl vara godkänt. Eller. Klart att det är. Inte väl och inte bara godkänt utan riktigt bra. När jag kom hem för en stund sedan satt granntjejen på studsmattan tillsammans med en kompis. "Får vi spela?" frågade hon ganska snart. Kändes som att hon väntat på att nån skulle komma hem så de fick gå in i spelhålan. Tänk att det kan vara så kul att sitta i vå

Är jag en springare? Löpare? Joggare? Jag har ALLTID sett mig själv som en oformlig, fet, klumpeduns. Fullständigt ovig, stel och med obefintlig kondition. Jag har vetat (åtminstone förutsatt) att alla i min omgivning ser mig på samma sätt. Men vad är det som har hänt nu? Har alla andra fattat men inte jag? Vad ska man annars tro när en av fotbollsmammorna helt självklart frågar om jag ska "jogga eller?" när jag sitter kvar i bilen ett par minuter när jag lämnat dottern vid fotbollsträningen. Mamman i fråga hade inte ens sett mina joggingskor. Och ändå frågar hon! Utan ett endaste uns ironi i rösten. Däremot lite avundsjuka och beundran kanske. Fattar ingenting. Skulle jag? Vara en som tränar? Nänä. Aldrig. Visst, jag springer 2-3 ggr i veckan sen midsommar, men tränar? Nix. Inte jag. Det är bara en tillfällig nyck. Elefanten som dundrar runt i skogen lååångsamt, i tron att det nog banne mig är bättre att röra på sig än att inte göra det. Och sen när vintern kommer lägger sig

Fick ett ryck igår. De där rycken ska man förvalta väl. Om man inte gör det, kanske det inte händer nånting nångång. Rycket igår handlade om "spelhålan". Gick det ö h t att flytta garderoberna? Var golvet lagt under? Ja, och ja. Det blev att tömma och fylla garderober flera ggr. Och däremellan fylla, tömma och nermontera en våningssäng. Sen får jag inte göra mer förrän jag har målat klart i köket. Men nu hände nåt i alla fall. Numera står också den blå fåtöljen i spelhålan. På garderobernas fd golvyta. Småkatterna försvann ju inne i den där stolen. Hällde ut dem ur ryggstödet igår och sen bars den snabbt bort. Kan ju inte ha smådjur i sittmöblerna. Räcker med småbarn och dammråttor. På kvällen var vi ju där igen. Alltså i nostalgiträsket. Gammal italo disco, raspiga vinyler och töntiga frisyrer. Och gamla minnen. Och ingen låt var hel. Alltså. När det ska frossas i 80-tal får man inte höra hela låtar. Det hinns liksom inte med eftersom man ska lyssna på så många. Kvantitet mo

OK. Om kolan var seg igår, så är den nästan orörlig idag. Det var ju bara nån timme kvar tills jag skulle göra mina grejer och få åka till hotellet. Och när nån timme hade gått så var det nog bara nån timme kvar. Och när den också hade gått plus lite till, så insåg jag att företaget skulle få betala för dagens dyraste förvaringsbox - mitt hotellrum. Där var mina grejer (fint uppackade eftersom jag skulle vara så trött när jag gick och la mig...) men inte jag. Kl 02.45 hittade jag en blå tvåsits-soffa i "sängväntrummet". Korvade ihop mig på den med en sjukhusfilt som kudde och en som täcke. Grabbarna satt kvar och försökte komma nån vart med dumma datorer. Somnade inte direkt och vaknade några ggr men kl 05.25 gick jag upp. Då hade ännu ingen försökt att väcka mig, vilket var ett dåligt tecken. Vid 7-tiden kunde jag börja med det som skulle gjorts runt midnatt och kl 8 var det kaos. Telefonen glödde, folk var arga och hjärnan försökte desperat skicka rätt signaler till rätt st

OK. Man kan ju lika gärna blogga lite då'ra. Sitter här som enda tanten bland ett helt gäng grabbar. Just nu är det lugnt före min storm. Jag ska tydligen vara den som avgör att allt är klart när det är klart. Känner mig lite mosig i skallen men ska vara skärpt om en timme eller så. Hårda pix. Dessutom ska jag vara här kl 7 i morgon bitti igen... "Här" är alltså på jobbet fast i Sthlm. Det ska göras stora grejer på stora servrar och många klienter och patienterna får helst vänta med att röntga sig. Lite nervöst men ändå uppsluppet är det ändå i gänget här. Vissa jobbar koncentrerat, andra flamsar och surfar. Det surrar av fläktarna och korridorerna ligger mörka. Lite speciellt. Men det ska bli SÅ skönt när detta är klart. I morse sprang jag lite. Skulle blivit mer, men plötsligt kände jag regndroppar i solskenet och det var som att jag sprang från solen rakt in i regnväggen. Eftersom jag är gjord av socker vände jag (och fick sällskap av en knasig, brun, skuttande, skälla

Snabb resumé: Åkte tåg hem, träffade nästan Annika Lantz, fick ett bord, pratade allvar, AW, städade, shoppade och hade tant-träff. Ungefär så har det varit sedan sist. Förklaringar: Tåg från Sthlm till Gbg på torsdagen. Bredvid mig satt en man som plockade fram ett kassettband (!) och ett par bauta-hörlurar. Sneglade lite på honom och tänkte att det var rediga doningar, jämfört med min lilla musikmaskin med små öronpluppar. Efter bandet och kupolerna för öronen halade han fram en vit iBook. Sedan hörde jag röster. Och den ena var absolut Annika Lantz's röst. Det KAN ha varit så att jag (nästan) hörde en opublicerad intervju med Annika Lantz. Och som bakgrundsljud hennes barn. Har jag nästan träffat en kändis då eller...? Snett framför mig satt en kille som läste sportbilagan. Han är nog den första jag har sett någonsin som verkligen LÄSTE sporten från början till slut. Hmm, stånk, tänkte jag. Då ringde hans telefon. Ingen töntig Ericsson-trudelutt där inte. Nä, radiosportens signa

Var mitt i Aftonbladet när de gratisa 20 minutrarna tog slut utan förvarning. Och det var 24 timmar 512 kbps för 80 svenska spänn. Rätt ska vara rätt.

Waouw, nu måste det gå fort. Upptäckte just att mitt favvohotell har slutat servera internet sådär rakt ut i sladden. Nu ska man välja mellan 20 minuters gratis 128 kbps, eller flera timmar (minns inte hur många) 256 kbps för 80 svenska spänn. Här går det alltså långsamt och gratis. Jobbet har väl börjat på riktigt nu, antar jag. Har ju inte varit så pigg på att jobba sedan flera veckor innan semestern. Kunde ju trott att det skulle bli bättre efter att ha "ojobbat" i några veckor, men jag tror fanken det blev värre. Är grinigare än någonsin och har ett evigt pågående mantra i huvet - "Jag är trött på det här, jag gillar inte detta, jag vill inte". Har läst en del om affirmationer. Det är väl det jag håller på med, även om det inte brukar stå en massa "inte" i de där böckerna. Gissa om jag tycker att det är piss och pest när jag hela tiden intalar mig att det ÄR det. Am I a pucko or what? Fick en liten tillsägelse idag också, vilket som vanligt tog HÅRT. J

Japp, nu är vi hemma och i morgon börjar det vanliga. Och här hade jag skrivit saker som inte alla andra behöver läsa. Så nu är det borta. Japp, jag är martyr. Och trött. Så ta inte i mig just nu. God natt. Jag är gladare och tolerantare (om man kan vara det) i morgon. Promise.

Men hej å hallå. Här sitter man å funderar på om man verkligen har nåt att blogga om eller om man ska skita i det (ibland är det som att man vill leva livet så att man har nåt att blogga om - sjukt...). Så skriver F om att han ska sätta luvan på grillen! Då kan banne mig jag skriva om vad som helst. Om han kan skriva ett helt stycke om hur han har tänkt på och glömt att han ska sätta luvan på grillen och nu har han kommit på det igen. Tänk. Vad vi är konstiga. Och vart ska det här egotrippade bloggandet ta vägen? Hur intressanta tror vi egentligen att vi är...? Stånk. Godnatt.

Nästan lika breda som långa. Om fyra dagar är de tre veckor unga. De har inte fått namn än.

Tog vi fel kanske? Var det en bajamaja vi bodde i...? Efter diskmedelsattacken i hörnet fick hinken stå kvar som Wunderbaum-surrogat:

Nu har jag läst stackars R1's blogg. Säger bara HA INTE ÅNGEST!!! Ni kunde inte veta!!! Barnen har badat. Det gillar de. Resten gick att döva med vin och chips och "jajamensan vi har semester"... Lova. Ha inte ångest. You are the best neighbours in the world.

Så. NU är vi hemma igen. Det är alltid skönt att komma hem, hur bra eller dåligt hemifrån-varandet än har varit. Men den här gången gick det extra lätt att få barnen att säga adjö till badstället och ffa stugan. Nu verkar det som att det var det ÄCKLIGASTE vi varit med om. Och det var det. Nä. Inte riktigt. Vi har nog sett värre. Och hade det varit helt outhärdligt borde vi ju ha klagat, reklamerat, gapat och skällt. Eller? Åtminstone bett om att få byta stuga. Men på nåt sätt kändes det som att en likadan rad av stugor inte kan innehålla så himla många olika. Man fick liksom intrycket av att alla var av samma sort. Och då är det ju lönlöst att krångla med ett byte. Det var ju bara två nätter och den mesta tiden spenderades faktiskt i vattnet. I "badecentret". Vi har ätit gott (och för mycket) mest hela tiden. Måndagkvällen gick i temat asiatisk bbq. Då mycket barbecue var väl inte vi med om, men hederlig kinamat var helt OK. Och barnen var vänner. De åt bra och tramsade en a

Äntligen!!! Den här PC'n har varit upptagen HELA tiden. Men nu jädrar. Lite stressigt eftersom maten väntar nere på restaurangen. F har redan bloggat men jag har inte läst vad han har skrivit. Det får bli sen. Alltså. Vad ska man säga...? Vi är i Danmark. I Løgstør. Eller egentligen nånstans utanför. Det ska badas. Och bos. Men hur bor man i Danmark? I fuktskadade pissoarer? Det verkar onekligen så... Vi bor i en liten "fiskestuga". Pittoreskt? Ja, det kunde det ha varit. Mer "pissoreskt" skulle jag väl kalla det. Det luktar nämligen gammalt piss vid kylskåpet. Och mögel på toa. Och när vi vaknade i morse var det vatten under madrasserna. Vi sov nämligen på golvet eftersom ribborna i de tänkta säng-sofforna inte var alla, liksom. Det finns hål. Så vi tog det säkra före det osäkra och släpade ner dem på golvet. Efter att ha lekt 15-spel med borden och stolarna. Hej, så mysigt det kan bli... ;-) Det fanns inget diskmedel, så efter shopping idag, dränkte jag väggen

Jag vill också ha en träningsmaskin! Skulle ju promenixat med grannen idag, men det regnade. Och nu har jag lite sån slapparångest. BORDE göra något. Men det blir inte gjort. Har liksom överskottsenergi samtidigt som jag är sugen på chips. Kan det vara den taskiga kombinationen som byggde denna mjuka kropp...? Tror att jag har kommit på nåt där... Well, jag har åtminstone packat ner jogga-grejerna i väskan inför Danmarkstrippen i morgon. Kanske jag kan springa två dagar där istället, så har jag kompenserat lite. Å andra sidan känner jag på mig att kompensationen snart blir bortkompenserad. Det finns vin i mataffärerna där... Lätt åtkomligt och säkert lättdrucket. Nu har familjen packat och det är alltid lite särskilt. Det packas mer eller mindre märkligt. Men det gör nog inte så mycket. Det viktigaste är baddräkterna och mycket plats i bilen till det som ska skaffas på vägen hem.

- Det är MIN dyna! - Nä! Det är MIN dyna! - MIN! - Nähäpp! MIN!

Blev en stavpromenad med "grannan" idag i alla fall. Närmare en mil (eller åtminstone 9,5 km, typ). Ska nog satsa på en i morgon också. Man känner sig jämrans duktig efteråt. En kompis till F kom förbi med sin hund (eller...?) En krullig, brun liten (ja, mindre än katterna) varelse som sprang som en tok. Hur knäpp som helst. Och heter Bruno. Visste ju redan i förväg vad barnen skulle säga... "En sån vill vi HAAAA!!!". Nä, det blir ingen Bruno här inte. Men han var söt. Och hade handtag på ryggen. Och en rosa boll.

Japp. Så var kvällen slut. Barnen har varit utan vuxet sällskap hela kvällen, medan vi har åkt buss med tidernas grinigaste busschaufför, druckit goda belgiska öl, hört Jim Kerr sjunga falskt, druckit mer öl, ätit gamla jordnötter och till sist kollat in en wonderful Eric Gadd med band. OK för Simple Minds. Det är ju stort. Mycket nostalgi och gamla bra låtar (även om, som sagt, Jimmy-mannen inte verkade ha medhörning alls idag) men jag säger bara: svenska musiker! Ett sånt j-la gung det var på Gadd-konserten!!! Och så fick han bara spela i en timme. Sorgligt. Men den timmen var kanon. Han har SOUL. Och är kompis med sveriges musikerelit, verkar det som. Det kan bara bli bra. Härligt. Skön avslutning på kvällen. När vi väl kommit hem började barnen krångla om att sova över hos varann, på varann, runt varann, blä. Och katten hade flyttat på ungarna igen. Kan inte familjemedlemmarna sova där det är tänkt att de ska sova - både katter och barn? Varför ska det knölas och hållas på? Nå. Nu

Semester igen efter korvstoppningen igår. Var på HK och fick (nåja, det kostade företaget några lappar) privatutbildning. Som vanligt var jag hur alert som helst i början och antecknade flitigt mellan alla smarta frågor. Alertheten avtog sedan stadigt. Efter lunch var jag helt trög. Orkade knappt skriva och nickade hmm-ande bara istället för att ställa intelligenta spörsmål. Hur som helst var det bra. Jag har ju kravet på mig att leverera en massa efter den lilla kursen - och det känns rätt OK nu. Idag är det Simple Minds som gäller, följt av (inte mindre viktigt) Eric Gadd. Innan detta ska vi ha tagit oss med kollektivtrafiken till staden, mött Annika och traskat till belgisk-öl-paradiset (säger de som har varit där) Delirium. Barnen ska vara ensamma hemma ikväll. Undrar hur det ska gå. De måste nog lägga sig själva också, vilket är det värsta. Kan tänka mig att det ligger sovande, påklädda barn i olika soffor när vi kommer hem i natt. Sprang lite igår morse. Inte så långt som jag bru

Som vanligt har F redan skrivit om det som jag ska skriva om...Men... Så var födelsedagen färdig för i år. Dotterns alltså. Det är slut på de regelrätta barnkalasen fr o m i år (11 bast) och eftersom födelsedagsbarnet inte orkat ta tag i planeringen och inbjudningarna, så blev det inte så många barn på kalaset. Ett, typ. Plus grannen och styvsyster förstås. Ganska skönt. Så kom en farmor och farfar och en mormor och en fuskmorfar. Lite kaffe (i för små koppar tydligen, enligt min socialt kompetente sambo) och några plättar special (ffa eftersom mina första skapelser blev några ihopkrympta sotklumpar) som mamma hjälpte till att fixa till när hon kom. Det har regnat och åskat mucho och kvällen avslutades med belgiskt öl på verandan efter en smarrig krusbärspaj. Allt från ristorante de la granne. Gott. I morgon ska jag jobba. Konstigt. Borde inte få förekomma mitt i semestern, men det är mitt eget val.

Nyss hemkomna efter ett dygn i mörkaste Småland. Men för en gångs skull var det inte så mörkt ändå (brukar ösregna mest hela tiden). Solen sken! Barnen badade och pysslade i sin "hamn": Andmamman kom förbi med sina små barn. Kubbmatcherna gick vår väg och kubbresterna fick stå kvar för revanschen idag (då vi slutade som totalsegrare): Kräftorna var goda (såklart, jag hade ju med mig mina egna RIKTIGA rosa kräftor från havet). Snapsarna var ganska få. Nubbevisorna gick i ganska falska tonarter. Vi tuggade vårt vanliga tugg, latade oss och drack några öl. Och ja. Jag sprang en liten vända i morse. Hurra vad jag är bra. Träffade inte så många människor, förutom två naturister som diskret hade placerat sig mitt på en stor gräsmatta vid en offentlig badplats strax intill en hustomt. De såg väldigt störda ut när jag lufsade förbi på 30 meters håll (på vägen!) och virade hetsigt in sig i sina stora badlakan. Exhibitionister eller bara dumma? Det är klart. De hade ju kunnat satt sig