Jag gillar personlighetstester. Förmodligen för att jag fortfarande vid 40 bast letar efter mig själv.
Får höra att jag är sur eller ser sur ut. Det är jag inte. Det ligger i betraktarens verklighetsuppfattning.
Men allvarlig och lågmäld. Ja, det kan jag gå med på. Ibland.
http://se.41q.com/typ.41q?p=23573655
Bild? Ja... jag har inte tagit nån. Men andra i min närhet har. Så här är lite snålskjutsåkning på andras fotografering:
Vi börjar med kontorskonferensen. På Styrsö Skäret. Väääldigt fint. Och gott. Och roligt. Lagom käcka lekar och lagom engagerande konferens. Vi pratade Lean. Kan ju verka rätt trökigt, men det är inte så dumt. Lite management by städning. Feng shui på kontoret. Bort med onödiga prylar på fel ställe, och bort med onödiga arbetsuppgifter för långt bort. Det ritas såklart upp med en massa svåra diagram och kurvor och allt på engelska, men om man tänker enkelt så kan det nog bli enkelt. Och kul. Vi spelade Lean-spel i två lag. Vi skulle effektivisera vår "produktion" av olikfärgade lego-konstellationer som flyttades från station till station. Själv hade jag hand om värmebehandlingen. Och sen sov jag i Fritjof Seglarns rum. Rätt bra, faktiskt.
Men vadå konferens och god mat. När jag åkte dit på onsdagen hade jag bara huvet fullt av nåt helt annat. En omvälvande nyhet. En ny kompis. En vovve. En jycke som följde med oss hem på måndagen och som idag alltså har varit hos oss i en hel vecka. Och tanken är ju att hon ska stanna så länge hon lever. Snacka om en ny fas i livet. Att få barn var ju en grej. Detta är en annan. Men lite åt samma håll, är det allt.
Hon heter Miranda. Hon är mjuk, glad och full av energi. Hon är ganska stor och ganska stark. Hon är rädd för hästar, inte van att gå i koppel, och jagar katterna. Vad har man satt igång...?
Förhoppningsvis blir det nåt bra. Hela familjen måste engagera sig i den här kraken. Hon ska motioneras, kissas, bajsas, öronrensas, kloklippas, lekas med och klappas på. Hon ska tränas. Vi ska tränas. Hur det än går, så är det roligt att tänka på. Det enda som kan ta bort den glada känslan, är om nån av katterna flyttar hemifrån. Men vi håller minst 8 tummar i familjen. Det SKA gå.
En bra helg. Äntligen kan jag känna på riktigt att livet är riktigt bra. Jag har ätit god mat (alt 2), druckit gott vin och promenerat i skön natur. Men framför allt har jag umgåtts med människor jag trivs med. Tänk att det är faktiskt det viktigaste. Utan dem är man ingenting.
Lördagen bestod av 8 timmar tågresa, 1 timma bilåkning och i det drygt 16 timmars umgänge med världens bästa tjejer. Eller hur var det nu? Är vi tanter? Eller kvinnor? Jag vet inte riktigt. Man kan skratta åt 70-åringar som vill kallas tjejer och 25-åringar som (enligt andra) redan blivit tanter, men vad är vi? Vad vill vi vara? Vi kom ju fram till - i dessa djuuupa samtal - att vi inte fattar att vi redan är så gamla när vi känner oss så unga. Alla epitet känns fel då.
Nå. Det var slappt, chose-fritt och ärligt. Precis som det brukar. Och att det ingick god mat och vin var självklart. Det ingår alltid. Och födelsedags"kvinnan" verkade må bra, så även sonen och mannen. De bor hur härligt som helst.
Söndagen ägnades åt vatten. Färd på havet i grannarnas båt, läckande SodaStream-vatten-flaskor i en kylväska och havs-skvätt 'en masse' på vägen hem. Och det mesta av skvättet hamnade på mig. Men det gjorde verkligen ingenting. I sittbrunnen, i solen, åkandes på havet/älven, med trevligt "grannt" umgänge, gör lite vattenstänk bara att man känner att man lever.
Det var en bra helg. Helt utan jobb. Bara liv. Gött.
Efter att ha jobbat några timmar (igen) höll jag löftet till dottern och körde henne till en plats nära havet för att titta på en för mig ganska ny underhållningstyp. Första gången F sa vad det hette, trodde jag att hon hade hittat på eller hört fel. Men nu vet jag att hon sa precis vad det heter. Gymkhana. Visst är det konstigt? Har försökt luska ut etymologin eller åtminstone få nån liten ledtråd till varför det heter så konstigt, men det enda som står att läsa är att det egentligen heter Mounted Games och kom till Sverige 1986. Det uppfanns av en engelsman i mitten av 1800-talet, och på svenska heter det gymkhana. Mounted Games... Gymkhana... Logiskt?
Nå, det är hur som helst ganska roligt att titta på. Det är en stafettsport där smidiga ryttare ska utföra vissa uppdrag från hästryggen (mest) i full galopp. Ringar plockas på svärd, muggar hämtas från upp-och-ner-vända tunnor och placeras på stolpar, strumpor tas direkt från marken och ska landa i en liten låda, kakburkar ska flyttas från en tunna till en annan i tornformation etc etc etc. Det verkar finnas hur många varianter som helst på grenar som ingår i tävlingarna. Hästarna springer så in i hundan fort och ser ut att tycka att det är lajbans, och ryttarna hänger fast så gott de kan, hoppar av och på (!) i farten. Ska man kolla på en sorts ridsport, så ska man kolla på Mounted Games. Där händer det grejer.
Dottern tog kort som jag tänkte låna, men de är fortfarande i kameran, så jag snor en film från nätet där man får lite känsla - även om just denna visa yngre förmågor på ponnysar som inte har riktigt samma racer-fart som landslags-seniorerna.
Och en till som bara är en länk:
http://www.youtube.com/watch?v=JKaKV7GfR8U
Har tänkt några dagar att jag måste nämna konserten. The konsert. Den försvann liksom på nåt konstigt sätt i det vanliga bruset. Det har aldrig hänt förut - och borde verkligen inte ha hänt när det gäller just den här artisten/idolen/hjälten. En konsert på en tisdag, mitt i jobbveckan. Flänga runt, trycka i sig burgare, hämta L, parkera, träffa F, handla vatten och sen sitta på liten trång plastsits högt, högt upp i Scandinavium. Dessutom med lite kvarvarande "ångest-i-stora-folksamlingar"-känslor som förtog lite av det underbara. Det var lite svårt att slappna av och helt gå in i stämningen - som är det enda man vill när den där mannen (som sällsynt är) förärar oss ett besök i gamla schweden.
Men självklart var det fantastiskt. Han körde alla gamla säkra kort. Ljus-showen var helt otrolig, såklart. Han spelade på theremin och laser-strängar. Man fick allt man kunde förvänta sig.
Utom en sak. Har alltid haft en bild av honom som lite svår. Lite upphöjd. Distans. Integritet. Mäktig. Hemlig. Lite löjligt men det passade in i bilden. Bilden - som kanske aldrig egentligen har funnits mer än i mitt huvud...
För här var ingen distans. Det var en hoppande, skuttande, sprallig, ganska kort liten man med lite för långt hår med lite för mycket flint mitt på skallen (det såg vi ganska bra från den höjden). Han tycktes verkligen ha roligt. Man kunde missta honom för att vara Magnus Uggla.
Väldigt otippat. Han heter ju Jean Michel Jarre. Och han är störst ändå.
Dagfångningsövning:
Idag har jag gjort en massa bra saker på jobbet.
Idag har jag ätit en god lunch.
Idag har jag varit stressad fysiskt men hanterat det ganska bra.
Idag har jag hittat på, för maken, populär middagsmat.
Idag har jag gjort världens godaste blomkålspuré.
Idag har jag mått ganska bra.
Duktigt!
Jag tror att jag har tappat bloggförmågan. Eller åtminstone lusten. Eller så är det bara lite mycket i vägen just nu.
För att blogga måste det ju finnas tankar, upplevelser, känslor, betraktelser.
Livet bara drar iväg ibland, så allt som betraktas är insidan av bilen, insidan av jobbgaraget, insidan av kontoret, insidan av garaget igen, insidan av bilen och sen insidan av huset. Inte mycket som händer där... Närå, jag tittar inte bara på bilens insida när jag kör, men utsidan är ju samma, samma varje dag. Vägen är samma. Hastigheten samma. Kanske att färgerna på bilarna som trängs med mig i stadstrafiken är lite olika, men chansen är rätt stor att t o m de är samma. De kör säkert samtidigt som jag, i samma filer som jag och vid samma rödljus som jag. Jag kanske ser samma bilar varje dag. Vid samma tid.
Hörde jag nån säga "Carpe diem"?
Nu gäller det minsann att lägga in dagfångarväxeln. Annars har man ju slösat på livet. Igen.
Det är ju så dumt...
Hur gör man för att inte slösa?
Har en kissemisse som ligger tätt, tätt, tätt intill min högerarm och väntar på att vi ska gå till sängen istället för att sitta här och glo. Hon är svart, varm, mjuk, trött och mysig, och heter Vera. En katt med stark integritet, kaninmjuk päls och dallrig buk.
Själv är jag inte så kaninmjuk (även om F kallar mig för "mjuk"), och hur det är med integriteten vet jag inte alltid, men att buken dallrar är ett som är säkert... Så vi sitter här och är dallriga tillsammans, jag och Vera.
I morgon bär det av till Ullared. Yippeee.... Eller? Det är dottern som bara MÅSTE dit, så det är bara att ge sig av. Och hur lite jag än tycker att jag köper, brukar det ändå alltid hamna på ett par-tre lakan. Könstigt.
Inlägg
Alla kommentarer
