2017-10-18

Grupperna

Bloggsuget har ökat den senaste tiden. Igen. Det var väl 1,5 år sen senast. Kanske det kommer nu igen för att tankarna får utrymme mer än på länge. Att pendla ger möjlighet till att tänka hela tankar. De får ta slut och övergå i nya. Då börjar det klia i bloggfingrarna. Äntligen. 


Idag funderar jag på människor och grupper. Människor i grupper. Att människor har ett starkt behov av att gruppera. Att indela i delmängder. Att hitta gemensamma parametrar. Jag funderar ofta på just detta. Varför är det så? Varför måste vi klumpa ihop? Varför är det så mycket svårare att se individer, med varsin unik karaktär? Varför måste vi sätta epitet när det handlar om fler än en? Vi hittar nåt som förenar/liknar, och vips är det en klump utan ingående komponenter. Varför är det viktigt att säga "invandrare" om en grupp som ser ut att höra till samma etniska ursprung? Vafan är "invandrare"? Alla utom svenskar? Bara de från Mellanöstern? Bara de som beter sig?


Hade en diskussion på jobbet idag och jag fick inte fram vad som skavde i resonemanget och i mig. Jag blev tyst. Men sen kom jag på vad det var. Det var grupp-etiketten. Kategoriseringen. Inte rasism-grejen. Inte det. Jag tror inte att vederbörande är rasist eller knappt ens främlingsfientlig. Men varför behöver gruppen av stökiga ungdomar bli benämnda "invandrare". Det ger mig en bild som jag inte vill ha. Det är samma sak med "hen". Jag vill inte veta om den eller den var en han eller hon. Det räcker bra med hen. Eller den. Då slipper jag koppla på en ofrivillig extra stämpel. Ett stigma. Säg "ett gäng tonåringar" (det är gruppering nog). Ungar som inte kunde bete sig. Som blev utkörda. Det räcker. Jag vill inte ha resten. Jag förstår inte varför det är viktigt. 


Eller jo. Det förstår jag. Det är för att vi ska kunna prata om invandrarna och ha teorier om varför "dom" beter sig som "dom" gör. 


Men jag vill inte dit. Jag ser kulturkrockar. Jag ser olika värderingar. Jag ser olika bakgrund. Jag ser problem. Jag ser också att det inte måste vara problem. 


För bakom den där etiketten finns en och en. Och vi vet ingenting om nån. 

2016-02-08

Plötsligt bloggsugen

Ibland kommer behovet över mig. Behovet att skriva. Men det var länge sen (som vanligt de senaste åren) jag tog mig tid och ro att verkligen skriva. Jag vet inte exakt vad det är som gör att jag skriver mindre nuförtiden än för några år sen.

Men alltså. Livet. Jag tänker så mycket på livet. Och döden. Och vad jag gör med mitt liv. En helt vanlig och ordinär mittlivskris antagligen. Eller nja. Vet inte om jag krisar så värst. Min hjärna är ju aldrig tyst. Den babblar hela tiden. Om detta är en kris så har jag krisat hela livet. Så nä. Ingen kris.

Men igen då. Livet. Jag närmar mig faktiskt 50. Det ger mig ofta ångest. Ångest för att jag inte har levt ordentligt. För att jag bara har jobbat. Varit dålig på att göra saker för mig själv. Varit för trygghetssökande. Gjort mig för beroende av min ekonomiska situation.

Vadå. Vi som gör så mycket kul. Det ser man ju på Facebook. Ja. Tillsammans med H gör jag verkligen mycket kul. Men de där kul grejerna är ju bara mellan allt slit. Det är ju jobbandet som dominerar. Det styr hela livet. Och dagarna bara går. Dagarna som är livet. Vardagar passerar som helt vanliga. Visst engagerar jag mig i mitt arbete. Visst är det stundtals kul. Men innerst, innerst inne undrar jag vad jag håller på mig.

Jag läser om fantastiska människor som följer sitt hjärta. Människor som har fattat. Jag står bredvid och ser dem fatta och förverkliga. Hur lång tid ska det ta innan jag fattar? Innan jag vågar? Mina nära och kära blir gamla och sjuka. Deras liv närmar sig sitt slut på ett ändå relativt förutsägbart sätt. Mitt liv kan också närma sig sitt slut. Det vet ju ingen. Måste jag inte ta tag i mitt liv då? Nu?

Idag åkte min enda dotter till Asien. Till andra sidan jorden. Själv. Tänk om nåt händer henne?

Ja. En del katastroftankar är det ju. Det brukar det vara, men de senaste veckorna har de varit flera. Och oftare. Omvärderar livet. Funderar på vad jag vill. Vad jag drömmer om. Alla dagar då jag vaknar och önskar att jag skulle syssla med något för mig egen skull. Nåt som inte är nödvändigt för att ha en inkomst utan något jag brinner för. Och få ha en hund. Se havet varje dag. Läsa böcker. Skriva. Få lugn i sinnet. Tänka hela tankar. Röra på mig på mitt sätt. Vara ute. Känna berg och skog och vatten.

Hur viktigt är det att göra det jag gör idag? Det är som att jag håller en sköld framför mig. En sköld med prestige. Jag som ideligen hävdar att jag vill vara och ha det prestigelöst. Som inte bryr mig om status. Hur är det med det egentligen? Vad skulle hända om jag hoppade av hela cirkusen? Vad skulle hända med mina prestationskrav? Min syn på mig själv?

Sån't funderar jag på. Och det blir mer och mer intensivt. Som att jag väntar på svar. På att jag ska få ett budskap en dag och att jag gör mig redo för det.

Jag kanske aldrig kommer loss och kanske inte ska klaga på det. Men det går inte att kontrollera flödet i skallen. Det är som att nå't håller på att springa ikapp mig.

Eller nå'n. Jag själv, kanske...

2015-01-24

Yin och Yang

Fortsätter på introvert-spåret. Begreppet har ju onekligen blivit lite hajpat den senaste tiden. Var och varannan snackar om introversion. Men det som är bra med det är att stämpeln verkar bli utbytt. Från negativ, till helt OK och nästan positiv. Det kanske är lite trendigt att vara introvert?

Vet att vi behandlade introversion och extraversion på psykolog-kursen jag tog på universitetet. Det var rätt uppenbart då också att jag själv tillhörde den ensamhetssökande skaran. Men att jag, som sagt, har försökt mota bort dessa egenskaper genom åren just pga den negativa stämpeln. Man skulle inte vara sån. Man skulle vara en minglande, småpratande, umgängestörstande människa. Det var bra. Så jag försökte bli bra.

Nu kan jag ju lätt se kopplingar mellan mina perioder av utmattningsdepression och min introversion. Om man hela tiden kämpar emot sin natur och försöker vara alla till lags och ställa upp för alla överallt (ffa i arbetslivet) och missar att säga nej när det är dags, så är det ju inte helt svårt att förstå att all ork tar slut till slut. Om man är en person som hämtar kraft i ensamheten och lugnet och tappar kraft i ständigt sociala sammanhang, är det ju inte ett dugg konstigt att panikångesten och förlamningen tar över.

Så det där snacket om att återhämtning är så viktigt och att man måste vila. Det snacket har jag inte riktigt kunnat ta in förrän nu. Förrän jag har accepterat själv hur jag är. Det är inte BARA latmasken som kryper i mig när jag vill hålla tyst och göra ingenting eller läsa en bok. Det är min kropp som behöver återhämta sig. Om jag bara lyssnar till den där kroppen ibland utan att klaga på att den inte GÖR nå't, så orkar jag nog med vilka sociala sammanhang som helst däremellan.

Det jag funderat på lite extra den senaste tiden är min nuvarande relation. Han är verkligen inte introvert. Han vill prata med folk om allt och ingenting överallt och alltid. Han kan inte sitta still och glo. Han måste göra nåt. I mina värsta stunder blir det såklart ett problem. HUR ska vi stå ut med varann i längden (ffa han med mig) när vi är så olika? Men i de bästa (och flesta) stunderna är det bara bra. Vi kompletterar varann, som det klyschigt heter. Vi gasar och bromsar varandra helt lagom. Vi måste såklart kompromissa ibland, båda två, för varann. Men det funkar hur bra som helst, så länge vi pratar med varann om det. Så länge våra sidor är OK från båda håll är det inga problem.

Inga som helst problem, som någon i min närmaste närhet gärna säger. Ofta.

2015-01-19

Offerkoftan

De senaste dagarna har jag funderat lite mer på offerrollen. Det har lite med lättkränkthet att göra. Det har lite med eget ansvar att göra. Och det har en del med det bekväma (?) i att ta på sig en fluffig offerkofta och vara helt beroende av andras agerande, att göra.

Jag tycker att människor har ett eget ansvar. Ett ansvar att ta hand om sig själva och sitt eget liv. Också ett ansvar att ta hand om sina egna aktioner och reaktioner.

Jag ser offerkoftismen som någon form av narcissism. För att vara ett offer för omständigheterna runt omkring behöver man på nåt sätt tro att man är i centrum. Den som andra är runt och på grund av. En tro att folk i ens omgivning är så upptagna av en själv att allt de gör och säger - både positivt och negativt - är till för just mig.

Nä. Människor har fullt upp med sig själva. De kan vara omtänksamma, avoga, empatiska, avståndstagande, nära, främmande. Men de är sällan fokuserade på att fundera på hur just jag uppfattar omvärlden. De flesta har vanligt hyfs och beter sig som sociala varelser, men jag tror sällan att det som sägs människor emellan är strategiskt uttänkta fraser till för dig eller mig. De flesta utgår från sitt eget bagage och sina egna känslor. De har varken ork eller intresse av att påverka dig eller mig särskilt åt nåt håll.

Så ta av offerkoftan och kränktkappan. Räta på ryggen och bete dig så bra du kan mot medmänniskorna. Och ta ansvar för dig själv.


- Posted using BlogPress from my iPad

2015-01-12

Främmande

Funderar otroligt mycket på rädslor nuförtiden. Ffa människors inneboende, primitiva rädsla för det främmande. Vi är så djupt programmerade att värna om gruppen och att mota bort de som står utanför vår egen grupp. Allt vi inte är vana vid, blir vi rädda för. Och rädslan uttrycks i fördomar, kanske mobbing, och ibland rent av hat.

Vi kan bilda grupper av vad som helst. Alla i Sverige. Alla på en ort. Alla på en arbetsplats. Alla som är hetero. Alla som följer normen som gruppen har skapat. Vad som än binder ihop oss skapar en grupp som kan hålla på vårt och stänga ute de andra. De andra är de som är annorlunda än vi. De som klär sig annorlunda. De som rör sig annorlunda. De som attraheras annorlunda sexuellt. De som tror annorlunda. De som inte är i Sverige. De som är i Sverige men inte följer Sverige-gruppens normer och regler.

Allt utanför gruppen är ett hot mot vår egen grupp. Eller? Den där grejen förstår jag inte. Varför skulle de utanför gruppen vara ett hot mot oss inom vår egen grupp? Kan de splittra vår grupp? Kan de förändra vår grupp? Kan de påverka vår grupp? Om de kan det - vari ligger det farliga?

För mig ligger det farliga i att vi inte ser individerna som bildar den andra gruppen. Inom vår egen grupp vill vi vara enskilda individer som tillsammans blir starkare. Men de andra grupperna, utanför oss, ser vi som en klump. En homogen massa. Vi lägger egenskaper på gruppen och bestämmer oss för att gruppen är sån och beter sig så. Det räcker att vi ser en individ i den yttre gruppen bete sig på ett sätt som vi ogillar, så lägger vi den ogillade egenskapen på hela gruppen. Gör en så, gör alla så.

Jag har i halva mitt liv varit göteborgare. Göteborgare har en stämpel. Eller flera stämplar kanske. Göteborgare är käcka, vitsiga, trevliga... eller nåt sånt. Men är jag sån bara för att jag ingår i gruppen? Vill jag få göteborgar-epitetet? Nu var detta exempel på positiva etiketter - men om man hade sagt att göteborgare är otrevliga. Hade jag velat bli bedömd som otrevlig utan att någon ens lärt känna mig - bara för att jag är göteborgare?

Om någon i en grupp beter sig illa, så läggs genast skulden på hela gruppen. Ut med dem. Bort med dem. Men tänk om gruppen innehåller några rötägg? Och resten helt OK figurer? Precis som vår egen grupp?

Jag vill inte få skit för att nån annan göteborgare är en idiot.

Kanske naiva funderingar, men så tänker jag. Vi är små människor allihop. Både lika och olika. Varför är vi så jävla rädda? Vari ligger hotet?

2015-01-10

Hårexperiment

Sen ca 1,5 år tillbaka experimenterar jag också med hårtvätt. Mitt torra, trötta, sträva, tagelliknande håer var helt bedrövligt sommaren förra året. Det kvittade hur jag gjorde så var det risigt, frizzigt, slitet och omöjligt att få ordning på.

Som alltid är det bra att yppa problem ibland för nån nånstans. "Har du läst om no poo-metoden?" var det en kollega som sa när jag beklagade mig.

Nope. Det hade jag inte. Men nu har jag. Kunskapstörstande läste jag allt jag kunde komma över och hittade min variant av no poo, eller balsammetoden. Sen den dagen kan jag räkna gångerna jag använt vanligt schampo på en hand.

Principen är att man inte använda balsam/oljor/produkter med silikoner. Silikonerna lägger en hinna på håret som skenbart gör det lenare. Men det måste tvättas bort med sulfater, som därför finns i nästan alla vanliga schampon. Sulfater torkar ut håret etter värre. Och så är man silikon-sulfat-cirkeln. Den ville jag ur.

Nuförtiden tvättar jag håret i balsam och har inpackning som balsam efter balsamet. Håret har blivit så mycket bättre.

Det är ungefär som med LCHF. Man blir nörd på innehållsdeklarationer. Det är askrångligt att hålla reda på alla kemikalier som man inte vill ha i håret. Som tur är finns det bra människor som tar reda på vilka produkter som funkar för en, så det är bara att kolla diverse listor på nätet. Men ibland har man inte listorna med sig och då står man där i butiken och försöker lista ut vad det står (det är så litet) och om det finns nåt som är "förbjudet". Till slut hittade jag mina favoritgrejer i helt OK prisklass.

Man kan gå ännu längre och sluta använda kemikalier över huvud taget, men så långt har jag inte kommit än.

I samband med detta slutade jag att borsta håret också. Lika bra att göra allt på en gång. Det hade mitt hår längtat efter länge.

2015-01-05

Intro

"Men du är väl inte introvert? Du är ju trevlig!". Den frasen inledde en liten konversation jag hade med min kollega idag. Han syftade på mig och mina senaste inlägg lite här och där om att jag faktiskt har en introvert läggning och alltid har haft - men först nu börjat fundera på hur jag ska hantera den sidan av mig själv.

Just det där är den vanliga uppfattningen. Introvert = inåtvänd, inbunden, tyst och asocial. Tråkig och svår. Synd om. Sur.

Det stämmer inte. Introvert är helt enkelt människor som får energi av att vara ensamma, till skillnad från extraverta personer som får energi av att umgås med andra. Introverta personer är inte asociala. Men de (vi) har inte samma behov av att vara sociala som de icke introverta.

Men jag har alltid haft den bilden själv. Man ska inte vara tyst och reserverad. Man ska inte sitta för sig själv i egna tankar. Det är inte normen. Det gör omgivningen obekväm. Så jag har jobbat mig ifrån det beteendet så mycket som möjligt. För det är det öppna som har premierats. Det är när man blir en trevlig och glad vuxen som kan umgås, som man räknas. Då är man bra.

Jag börjar fatta att min aversion mot kontorslandskap, att bli avbruten exakt hela tiden, kommer sig av att jag faktiskt alltid har behövt något annat. Det är rätt skönt att få luta sig emot den insikten.

För egentligen är det självklart. Jag var ensam som liten. Oftast självvalt ensam. Både hemma och i skolan gick jag i egna tankar. Jag sågs som sur. För jag babblade inte. Var stängd. Tyst. Ja - sur...

Efter tonåren kom jag ut och lärde mig att umgås med människor som människor vill. Då blev allt lättare för omgivningen.

Och där klämmer skon. För när vi runt omkring har svårt att förstå oss på barn som vill vara ifred, så vill vi ändra på dem. "Ska hen alltid vara sådär?". "Duger vi inte?". Istället för att låta dem vara som de är, låter vi våra egna behov av återkoppling och socialt umgänge bedöma om barnet är konstigt eller normalt. Dåligt eller bra.

Jag är numera stolt över min introversion. Jag tycker om människor. Jag kan umgås. Jag kan vara trevlig. Men jag tycker också mycket, mycket bra om att vara helt ensam. Jag kan över huvud taget inte kallprata. Jag är inte förtjust i att prata i telefon om mer än just det jag har att säga. Så har det alltid varit. Men jag är inte sur. Jag har bara inget behov av att prata för pratandets skull eller att ha många människor runt mig jämt för att må bra.