2017-10-24

Mäneralisering

Jag har tidigare flera gånger uttryckt mitt motstånd mot att kategorisera och generalisera. Att gruppera och tro att ens egen definition av möjlig gemensam nämnare i en grupp (om det så är en stor näsa eller svart hår eller fräknar) ger en tillåtelse att behandla alla individer i den som vore de samma. Om det tycker jag INTE.

Men. Jag har hamnat i ett dilemma. Och diskussioner med bl a min man. Ang feminism, kvinnoförtryck, patriarkat. Där klumpar vi ihop män till en homogen grupp. Det är ju lika illa? Eller?

Well. Nu blir det svårt. För mig åtminstone. Det ÄR ju ett strukturellt mansproblem. Vi lever fortfarande i ett mansstyrt samhälle. Om än mindre än många andra länder. Men. Det handlar om män vs kvinnor. Den grupperingen kommer vi inte ifrån. Men det är ju inte alla män...

Jag spottar och fräser när nån nu använder "inte alla män"-repliken. Jag tycker att den är så tröttsam, uttjatad och meningslös. Och det där fräsandet leder ju inte direkt till en konstruktiv dialog. Jag måste reda ut detta för mig själv så att argumenten finns och håller.

Jag förstår ändå män som använder den där "inte alla män"-grejen. För de känner sig träffade. De känner ju att de blir ihopkopplade med alla andra män, och särskilt med de män som lever ut mansmakten på mer eller mindre avskyvärda sätt. Det är ju inte rättvist. Men. Fortfarande är det män mot kvinnor. Fortfarande är det kvinnor som blir utsatta för män. Där klumpar vi ihop kvinnorna också, för det handlar om en struktur.

JAG har inte blivit våldtagen. Men jag har blivit utsatt för sexuella påhopp, fysiska övertramp, lägre lön, "lilla gumman", osv osv osv, i all evighet. Jag tillhör gruppen kvinnor. Jag har också lärt mig samma normer som männen. Jag har lagt över skulden på mig. Jag har inte sagt ifrån ordentligt när en hand har tagit i min rumpa utan lov. Jag har känt skuld och skam när någon har dragit i mina bröst. Jag har fått lära mig att "killar är såna", "ta det som en komplimang", "det var väl inte så farligt". De, männen, har fått tillåtelse av alla, att ta för sig av oss kvinnor, i alla tider.

Det ÄR faktiskt grupp mot grupp - även om "inte alla män" och inte ens "alla kvinnor". För det handlar om vilka attityder män är tillåtna att ha, som inte kvinnor får.

NU handlar det om att säga ifrån när någon går över gränsen - och inte ryckas med i jargongen och beteendet. Fr o m nu är det markering och tillsägelse som gäller.

Jag VET att de bra männen (och de är många) inte utnyttjar sin mansmakt. Men bara det att den existerar, är underlag nog för att klumpa ihop dem. Männen.

2017-10-22

Jag också

"Metoo" har verkligen blivit ett begrepp. På oerhört kort tid har historia skapats över världen. Och ingen kan värja sig. "Inte alla män"-sägarna måste tänka efter lite extra. Vi som har använt hashtaggen, om så bara som en liten kommentar, måste tänka efter lite extra. Alla, måste tänka. Jag tror att detta kommer att förändra vårt beteende. Vi tvingas alla att börja fundera över vad som är OK och inte. För mig och för någon annan. 

Normen tillhör inte bara männen. Den tillhör oss alla. Vi var helt säkert många som avfärdade den första självrannsakan med ett "nä, jag har aldrig..."... för att ganska omgående få minnesbilder av diverse övertramp. Att det inte är självklart enkelt att hitta händelserna beror på att vi alla är utsatta för samma indoktrinering. "Äsch, killar gör ju sådär". "Jojo, men skyll dig själv". "Ta det som en komplimang". Vi är hjärntvättade med att män har tillgång till våra kroppar närhelst de vill, oavsett vad vi vill. 

Alla händer i skrev och på rumpor, alla kommentarer som större eller mindre bröst, allt som går ut på att vi är vackra, de är smarta. #metoo vänder upp och ner på allt. För oss allihop. Det går liksom inte att komma undan. Hade diskussioner om det på jobbet - och alla "jomen när man är ihop får man väl" och "det var ju bara menat som en komplimang" dör ganska fort, när vi hamnar i "visst - men hade du kollat att hon ville ha din hand på sin kropp, just då?" och "varför är ditt behov att "hantera" hennes kropp viktigare än hennes vilja och gränser?". 

Det blir ganska enkelt då, ändå. 

2017-10-18

Grupperna

Bloggsuget har ökat den senaste tiden. Igen. Det var väl 1,5 år sen senast. Kanske det kommer nu igen för att tankarna får utrymme mer än på länge. Att pendla ger möjlighet till att tänka hela tankar. De får ta slut och övergå i nya. Då börjar det klia i bloggfingrarna. Äntligen. 

Idag funderar jag på människor och grupper. Människor i grupper. Att människor har ett starkt behov av att gruppera. Att indela i delmängder. Att hitta gemensamma parametrar. Jag funderar ofta på just detta. Varför är det så? Varför måste vi klumpa ihop? Varför är det så mycket svårare att se individer, med varsin unik karaktär? Varför måste vi sätta epitet när det handlar om fler än en? Vi hittar nåt som förenar/liknar, och vips är det en klump utan ingående komponenter. Varför är det viktigt att säga "invandrare" om en grupp som ser ut att höra till samma etniska ursprung? Vafan är "invandrare"? Alla utom svenskar? Bara de från Mellanöstern? Bara de som beter sig?

Hade en diskussion på jobbet idag och jag fick inte fram vad som skavde i resonemanget och i mig. Jag blev tyst. Men sen kom jag på vad det var. Det var grupp-etiketten. Kategoriseringen. Inte rasism-grejen. Inte det. Jag tror inte att vederbörande är rasist eller knappt ens främlingsfientlig. Men varför behöver gruppen av stökiga ungdomar bli benämnda "invandrare". Det ger mig en bild som jag inte vill ha. Det är samma sak med "hen". Jag vill inte veta om den eller den var en han eller hon. Det räcker bra med hen. Eller den. Då slipper jag koppla på en ofrivillig extra stämpel. Ett stigma. Säg "ett gäng tonåringar" (det är gruppering nog). Ungar som inte kunde bete sig. Som blev utkörda. Det räcker. Jag vill inte ha resten. Jag förstår inte varför det är viktigt. 

Eller jo. Det förstår jag. Det är för att vi ska kunna prata om invandrarna och ha teorier om varför "dom" beter sig som "dom" gör. 

Men jag vill inte dit. Jag ser kulturkrockar. Jag ser olika värderingar. Jag ser olika bakgrund. Jag ser problem. Jag ser också att det inte måste vara problem. 

För bakom den där etiketten finns en och en. Och vi vet ingenting om nån. 

2016-02-08

Plötsligt bloggsugen

Ibland kommer behovet över mig. Behovet att skriva. Men det var länge sen (som vanligt de senaste åren) jag tog mig tid och ro att verkligen skriva. Jag vet inte exakt vad det är som gör att jag skriver mindre nuförtiden än för några år sen.

Men alltså. Livet. Jag tänker så mycket på livet. Och döden. Och vad jag gör med mitt liv. En helt vanlig och ordinär mittlivskris antagligen. Eller nja. Vet inte om jag krisar så värst. Min hjärna är ju aldrig tyst. Den babblar hela tiden. Om detta är en kris så har jag krisat hela livet. Så nä. Ingen kris.

Men igen då. Livet. Jag närmar mig faktiskt 50. Det ger mig ofta ångest. Ångest för att jag inte har levt ordentligt. För att jag bara har jobbat. Varit dålig på att göra saker för mig själv. Varit för trygghetssökande. Gjort mig för beroende av min ekonomiska situation.

Vadå. Vi som gör så mycket kul. Det ser man ju på Facebook. Ja. Tillsammans med H gör jag verkligen mycket kul. Men de där kul grejerna är ju bara mellan allt slit. Det är ju jobbandet som dominerar. Det styr hela livet. Och dagarna bara går. Dagarna som är livet. Vardagar passerar som helt vanliga. Visst engagerar jag mig i mitt arbete. Visst är det stundtals kul. Men innerst, innerst inne undrar jag vad jag håller på mig.

Jag läser om fantastiska människor som följer sitt hjärta. Människor som har fattat. Jag står bredvid och ser dem fatta och förverkliga. Hur lång tid ska det ta innan jag fattar? Innan jag vågar? Mina nära och kära blir gamla och sjuka. Deras liv närmar sig sitt slut på ett ändå relativt förutsägbart sätt. Mitt liv kan också närma sig sitt slut. Det vet ju ingen. Måste jag inte ta tag i mitt liv då? Nu?

Idag åkte min enda dotter till Asien. Till andra sidan jorden. Själv. Tänk om nåt händer henne?

Ja. En del katastroftankar är det ju. Det brukar det vara, men de senaste veckorna har de varit flera. Och oftare. Omvärderar livet. Funderar på vad jag vill. Vad jag drömmer om. Alla dagar då jag vaknar och önskar att jag skulle syssla med något för mig egen skull. Nåt som inte är nödvändigt för att ha en inkomst utan något jag brinner för. Och få ha en hund. Se havet varje dag. Läsa böcker. Skriva. Få lugn i sinnet. Tänka hela tankar. Röra på mig på mitt sätt. Vara ute. Känna berg och skog och vatten.

Hur viktigt är det att göra det jag gör idag? Det är som att jag håller en sköld framför mig. En sköld med prestige. Jag som ideligen hävdar att jag vill vara och ha det prestigelöst. Som inte bryr mig om status. Hur är det med det egentligen? Vad skulle hända om jag hoppade av hela cirkusen? Vad skulle hända med mina prestationskrav? Min syn på mig själv?

Sån't funderar jag på. Och det blir mer och mer intensivt. Som att jag väntar på svar. På att jag ska få ett budskap en dag och att jag gör mig redo för det.

Jag kanske aldrig kommer loss och kanske inte ska klaga på det. Men det går inte att kontrollera flödet i skallen. Det är som att nå't håller på att springa ikapp mig.

Eller nå'n. Jag själv, kanske...

2015-01-24

Yin och Yang

Fortsätter på introvert-spåret. Begreppet har ju onekligen blivit lite hajpat den senaste tiden. Var och varannan snackar om introversion. Men det som är bra med det är att stämpeln verkar bli utbytt. Från negativ, till helt OK och nästan positiv. Det kanske är lite trendigt att vara introvert?

Vet att vi behandlade introversion och extraversion på psykolog-kursen jag tog på universitetet. Det var rätt uppenbart då också att jag själv tillhörde den ensamhetssökande skaran. Men att jag, som sagt, har försökt mota bort dessa egenskaper genom åren just pga den negativa stämpeln. Man skulle inte vara sån. Man skulle vara en minglande, småpratande, umgängestörstande människa. Det var bra. Så jag försökte bli bra.

Nu kan jag ju lätt se kopplingar mellan mina perioder av utmattningsdepression och min introversion. Om man hela tiden kämpar emot sin natur och försöker vara alla till lags och ställa upp för alla överallt (ffa i arbetslivet) och missar att säga nej när det är dags, så är det ju inte helt svårt att förstå att all ork tar slut till slut. Om man är en person som hämtar kraft i ensamheten och lugnet och tappar kraft i ständigt sociala sammanhang, är det ju inte ett dugg konstigt att panikångesten och förlamningen tar över.

Så det där snacket om att återhämtning är så viktigt och att man måste vila. Det snacket har jag inte riktigt kunnat ta in förrän nu. Förrän jag har accepterat själv hur jag är. Det är inte BARA latmasken som kryper i mig när jag vill hålla tyst och göra ingenting eller läsa en bok. Det är min kropp som behöver återhämta sig. Om jag bara lyssnar till den där kroppen ibland utan att klaga på att den inte GÖR nå't, så orkar jag nog med vilka sociala sammanhang som helst däremellan.

Det jag funderat på lite extra den senaste tiden är min nuvarande relation. Han är verkligen inte introvert. Han vill prata med folk om allt och ingenting överallt och alltid. Han kan inte sitta still och glo. Han måste göra nåt. I mina värsta stunder blir det såklart ett problem. HUR ska vi stå ut med varann i längden (ffa han med mig) när vi är så olika? Men i de bästa (och flesta) stunderna är det bara bra. Vi kompletterar varann, som det klyschigt heter. Vi gasar och bromsar varandra helt lagom. Vi måste såklart kompromissa ibland, båda två, för varann. Men det funkar hur bra som helst, så länge vi pratar med varann om det. Så länge våra sidor är OK från båda håll är det inga problem.

Inga som helst problem, som någon i min närmaste närhet gärna säger. Ofta.

2015-01-19

Offerkoftan

De senaste dagarna har jag funderat lite mer på offerrollen. Det har lite med lättkränkthet att göra. Det har lite med eget ansvar att göra. Och det har en del med det bekväma (?) i att ta på sig en fluffig offerkofta och vara helt beroende av andras agerande, att göra.

Jag tycker att människor har ett eget ansvar. Ett ansvar att ta hand om sig själva och sitt eget liv. Också ett ansvar att ta hand om sina egna aktioner och reaktioner.

Jag ser offerkoftismen som någon form av narcissism. För att vara ett offer för omständigheterna runt omkring behöver man på nåt sätt tro att man är i centrum. Den som andra är runt och på grund av. En tro att folk i ens omgivning är så upptagna av en själv att allt de gör och säger - både positivt och negativt - är till för just mig.

Nä. Människor har fullt upp med sig själva. De kan vara omtänksamma, avoga, empatiska, avståndstagande, nära, främmande. Men de är sällan fokuserade på att fundera på hur just jag uppfattar omvärlden. De flesta har vanligt hyfs och beter sig som sociala varelser, men jag tror sällan att det som sägs människor emellan är strategiskt uttänkta fraser till för dig eller mig. De flesta utgår från sitt eget bagage och sina egna känslor. De har varken ork eller intresse av att påverka dig eller mig särskilt åt nåt håll.

Så ta av offerkoftan och kränktkappan. Räta på ryggen och bete dig så bra du kan mot medmänniskorna. Och ta ansvar för dig själv.


- Posted using BlogPress from my iPad

2015-01-12

Främmande

Funderar otroligt mycket på rädslor nuförtiden. Ffa människors inneboende, primitiva rädsla för det främmande. Vi är så djupt programmerade att värna om gruppen och att mota bort de som står utanför vår egen grupp. Allt vi inte är vana vid, blir vi rädda för. Och rädslan uttrycks i fördomar, kanske mobbing, och ibland rent av hat.

Vi kan bilda grupper av vad som helst. Alla i Sverige. Alla på en ort. Alla på en arbetsplats. Alla som är hetero. Alla som följer normen som gruppen har skapat. Vad som än binder ihop oss skapar en grupp som kan hålla på vårt och stänga ute de andra. De andra är de som är annorlunda än vi. De som klär sig annorlunda. De som rör sig annorlunda. De som attraheras annorlunda sexuellt. De som tror annorlunda. De som inte är i Sverige. De som är i Sverige men inte följer Sverige-gruppens normer och regler.

Allt utanför gruppen är ett hot mot vår egen grupp. Eller? Den där grejen förstår jag inte. Varför skulle de utanför gruppen vara ett hot mot oss inom vår egen grupp? Kan de splittra vår grupp? Kan de förändra vår grupp? Kan de påverka vår grupp? Om de kan det - vari ligger det farliga?

För mig ligger det farliga i att vi inte ser individerna som bildar den andra gruppen. Inom vår egen grupp vill vi vara enskilda individer som tillsammans blir starkare. Men de andra grupperna, utanför oss, ser vi som en klump. En homogen massa. Vi lägger egenskaper på gruppen och bestämmer oss för att gruppen är sån och beter sig så. Det räcker att vi ser en individ i den yttre gruppen bete sig på ett sätt som vi ogillar, så lägger vi den ogillade egenskapen på hela gruppen. Gör en så, gör alla så.

Jag har i halva mitt liv varit göteborgare. Göteborgare har en stämpel. Eller flera stämplar kanske. Göteborgare är käcka, vitsiga, trevliga... eller nåt sånt. Men är jag sån bara för att jag ingår i gruppen? Vill jag få göteborgar-epitetet? Nu var detta exempel på positiva etiketter - men om man hade sagt att göteborgare är otrevliga. Hade jag velat bli bedömd som otrevlig utan att någon ens lärt känna mig - bara för att jag är göteborgare?

Om någon i en grupp beter sig illa, så läggs genast skulden på hela gruppen. Ut med dem. Bort med dem. Men tänk om gruppen innehåller några rötägg? Och resten helt OK figurer? Precis som vår egen grupp?

Jag vill inte få skit för att nån annan göteborgare är en idiot.

Kanske naiva funderingar, men så tänker jag. Vi är små människor allihop. Både lika och olika. Varför är vi så jävla rädda? Vari ligger hotet?