Ilskebyttan

De senaste dagarna har jag ett flertal gånger använt eller hört begreppet "social katastrof". Om människor som inte beter sig enligt normen, och därmed gör omgivningen förvirrad, sårad eller besviken. Det kan handla om att inte visa intresse för andra människor över huvud taget, att vara otacksam, att vara onödigt sur, att inte delta i konversationer, säga nedsättande saker och att vara nästan elak. Etc. Att inte möta medmänniskan, helt enkelt. När man är en social katastrof - är man medveten om det då? Givetvis är det individuellt och beror på orsaken till katastrofen, men jag tänker att vi uppfostrar varandra. Jämt. Vi speglar oss i varandra, möter blickar, signaler och reaktioner och formar oss därefter. I olika takt och omfattning, men visst gäller det de flesta? Då tänker jag också att man behöver hjälpa de där som inte gör det man förväntar sig i den sociala samvaron. Eller är det naivt? Är det så att de där människorna inte har förmågan att hantera eller ens se sig

GAD, HSP, DEPP... Jag är så himla ambivalent till diagnosticerandet. Hittade ju HSP-begreppet i början av sommaren och föll pladask. Kände mig hemma. Behövde förklaringen, acceptansen, erkännandet. Det är mycket som stämmer. Men. Också mycket som inte stämmer. Vad är det som klassificerar skillnaden mellan psykisk sjukdom/störning och normala variationer resp varianter? När handlar det egentligen bara om (mer eller mindre tillfälligt) låg självkänsla och osäkerhet? Det finns såklart markörer och kriterier för det där och det är säkert solklart i psykvårdsbranschen. Men jag undrar ändå. Behöver jag sätta ett namn på min känslighet? Highly Sensitive. "Vi" (i den omfattning jag är en sån) är hyperkänsliga för stämningar, känslolägen, tonfall, humör, "klimat". Allt det där kan jag skriva under på. Jag är allt det där - men har alltid sett det som ett fel, en defekt, eller bara ett tecken på dålig självkänsla och därmed hög självfokusering. Något som dämpas om jag bl

Har mått lite sämre i ett par dagar. Surkärringen jag har på ena axeln kraxar att det är för att jag skrev det där positiva inlägget för ett par dagar sen. Surkärringen upptäckte jag hos Alma. Hon är tjock, kort, skrynklig och gapig. Elak, och tycker aldrig att jag gör tillräckligt. Hon är aldrig nöjd med mig. Tycker alltid att jag ska jobba längre å mer, göra bättre, ha dåligt samvete för allt. Hon står å hötter med näven så snart jag vill ta en paus, gå hem, lata mig eller bara var nöjd med mig själv en stund. Hon är bitter och pessimistisk, och ser det mesta i svart. En del av jobbet hos Alma var att lära mig att hantera kärringen. Hon kommer alltid att sitta där, men jag tränar varje dag på att sluta att lyssna på henne. Hon får sitta där och gnata, men jag försöker lugnt bara säga till henne att jag tar hand om det. Jag har fått för mig att jag inte ska skriva här i detalj om hur jag mår när jag inte mår så jättebra. För att jag inte vill klaga, för att jag inte vill sprida

"Jag har inte betalt för att bry mig så mycket", sa en kollega nyss som svar på sin egen retoriska fråga "Hur mycket ska man bry sig egentligen?". Spontant blir jag upprörd en sekund och hinner tänka "HUR kan man tänka så?", "En sån dålig människa". Typ. Sen inser jag att det just är det som är nyckeln. Eller i alla fall en av dem. Jag gör slut på mig själv gång på gång på mina jobb, för att jag bryr mig för mycket. Jag bryr mig om vilken dagsform kollegorna har, om vilket tonfall kunden har, om nån annan kollegas uppförande i nåt ärende som jag inte alls har med att göra, om hela företagets ansvar, om säljarnas etik å moral, om VD'ns managementkunskaper, om hur jag uppfattas i sammanhanget, om ALLT... Jag borde inse att jag inte heller har betalt för att bry mig så mycket. För mig egen skull. Och förmodligen andras. Släpp sargen, ego-tant.

Fick oväntad push från syster. Syster Lisa, som har stor förståelse för psykiska tillstånd och känsliga själar. Jag har egentligen en stor inneboende lust att skriva, men i perioder trängs den undan. Annat är i vägen och tar plats. Så det blir inlägg ryckvis. Jag har varit min sista gång hos Alma. Det finns gamla inlägg om avsked hos terapeuter i den här bloggen. Senast hette hon Lena. Nu hette hon Alma. De gånger jag har gått i terapi, har jag alltid upplevt den sista gången på samma sätt. Båda vet att det verkligen är sista gången. Inte för att man har bestämt det innan, utan för att det ÄR det. Så var det även den här gången. Vi lutade oss tillbaka och samlade ihop mina 8 ggr (inte så många ju). Gjorde en sammanfattning av mitt psyke. Mitt nuvarande tillstånd/läge. Och vi kom fram till att jag hade gjort ett bra jobb. VI hade gjort ett bra jobb. Igen. Det gick relativt fort den här gången, men det kanske beror på att det inte var så länge sen förra gången och att allt det jag lä