Ilskebyttan

Jag är en sån som inte kan se på Mr Bean för att jag skäms. Jag vrider mig av obehag när jag hör busringningar på radion. Jag bara väntar på att de ska berätta för den stackars lurade att det är på skoj. Antar att det är min överdrivna empati som spökar. Jag skäms å de bortgjordas vägnar och mår dåligt å de lurades. Så det här är ju lite på gränsen för min del. Jag klarar bara lite i taget. Men det är ju ändå Mike och det är otroligt roligt skrivet. Men gaaahh...! Det är lite jobbigt. Det är det.

Jag gillar verkligen mitt jobb. Trots att jag bara varit anställd i några månader. Det har aldrig hänt förut att det har känts så bra så fort. Men man blir ju snurrig. JAG blir snurrig. Tänk att man såhär - medelålders å allt - fortsätter att lära sig nya saker varje dag. Och varje ny grej snurrar till det lite i min skalle tills jag har gjort samma grej en gång till och den inte är ny längre. Men gah! vad trött och matt jag blir efter såna här dagar när allt kan gå fel och jag kan behöva stå till svars lite här och där. Inte så att jag bär hela ansvaret - såpass mycket längre har jag kommit i min syn på mitt jobb och liv - men vissa kunder kan få hela dagen förstörd om jag inte tänker i rätt ordning och sen gör saker lika kronologiskt. Då är det så skönt att man har kollegor som man kan be om hjälp. Och som tar hand om en och ger hjälp när man ber. Bra ställe det här. Jag ber och jag får. Nästan som vore jag religiös.

Ja. Ja. Ja. Jag SKA. Jag börjar väl på gym. Jag poängterar att jag inte vill, men jag gör det väl ändå då.

Samlade vuxenpoäng igår. Föräldramöte på dotterns gymnasie-(ja, är det inte ofattbart!?)-skola. Powerpointpresentation med projektor i taket. Regler om att man måste stänga datorn när läraren pratar. Eller nä. Mentorn heter det ju. Föräldrarna får inloggning till sjukanmälan online. Ungarna ska åka på skidresa. Och ha nerd-dag. Och mobiltelefonerna måste vara tysta och helst inte ha Wifi enablat eftersom det suger bandbredd. Vad hände med svarta tavlan, tuggummiförbud, friluftsdag med höjdhopp och suddgummikastning? Vi var lika gamla allihop därinne. Och mattelärarn var bara knapert äldre än våra barn. Vik hädan, åldersnoja.

Prestige. Är det nåt ord som retar mina kräkreflexer så är det just det. Prestige. Jag förknippar det (kanske felaktigt) med osäkerhet, tuppfäktning, revirpinkeri och konflikträdsla. Jag har nog fortfarande inte träffat nån som agerar färgad av prestige, utan att också visa något av de där extra tillbehören. Det tar ett tag innan man ser mönstren, hör tonläget och ser gesterna. Anar fulspelet. Spelet som pågår trots snack om kollegialitet, lojalitet och takhöjd. Nu börjar jag skönja något. Absolut mycket mindre än jag har varit med om förut, men konturerna blir skarpare på vissa, lite för varje dag. Det är intressant att observera människor i samspel. SÅ intressant. Nu ska jag bara se till att hantera mig själv i samma samspel.

Är så fascinerad över dem som måste tala om vad de INTE tycker om. Har kommit till en punkt i livet där jag uppskattar det glada och positiva. Det ska inte blandas ihop med glättighet, ytlighet eller rädsla för att prata om det som är dåligt. Men när något är bra, trevligt eller roligt, ger det bra energi och det är lätt att sprida den bra energin till andra genom att hinta om det som är bra. Det som JAG tycker är bra, märk väl. De flesta tar tacksamt emot presenten, öppnar den och bedömer sen om de ska använda den, eller låta den ligga kvar och kanske ge den vidare till någon annan som kan uppskatta den bättre. Det intressanta är att det då ALLTID finns människor runt mig som verkar ha ett starkt behov av att berätta att de inte håller med, att de tycker tvärtom, att de tycker att det är dåligt. I de lägena blir jag ibland (onödigt nog - men det är ju så det funkar) smittad av surheten och fräser lite. Och då tolkas det ALLTID som att jag inte tillåter andras åsikter. Oavsett vad ja

Han Mats han blev ju frisk dåra. Och jag kom dit. Och han intervjuade mig och sen fick jag klä nästan av mig och sen skulle jag sprattla omkring på britsen. Han tryckte på fötterna och bände i mina ben och undrade hur långt jag kunde böja här och där och hit och dit. Efter de värsta böjningarna pratade vi mest och det tog en bra stund innan han frågade om det var OK att fortsätta prata utan kläder. Det var det ju, för det var ju liksom redan kört och gjort och inget att tänka på längre. Han tyckte nog såhär: Jag ska tänka på hur jag lyfter saker. Och hur jag sitter. Och på att jag ska gå rakt. Och att jag ska ha svankstöd. Och att jag behöver hjälp av en ergonom. Och att jag ska röra på mig varje dag. Och att det är bra med promenader. Och simning. Och så ville han att jag skulle gå på gym också. Och göra de fyra ryggövningarna hemma också då. Och det är osmart att springa. Och just då kändes det väl som att det var det jag kunde förvänta mig. Men nu känns det mer som stress. Sk

Efter det lilla krogbesöket på den helt normala AW'n igår köpte jag för en gångs skull nattamat på vägen hem. Det är väldigt ovanligt. Till skillnad från alla andra brukar jag inte alls vara sugen på nåt mitt i natten efter lite alkoholintag. Men nu hamnade jag hos Lasse på Heden och svamlade lite i luckan för jag visste bara ATT jag ville ha nåt. Inte vad. Så råkade det ju stå en så himla gullig tjej i luckan som förstod mig precis. Hon brukade minsann inte heller vilja ha korv och hamburgare å sånt, men mozzarellasticks kanske? ÅÅÅH vad gott och perfekt det var. Tre friterade oststänger och lite vitlökssås att doppa i. Och så slog jag till med en Dajmstrut efteråt. Satan i gatan vad smaskigt och onyttigt och onödigt och dyrt och supert. Nu gäller det bara att inte trilla i ost- och glassfällan VARJE natt på stan... Det blev extra roligt när vännen B blev påmind om gamla tider när hon såg min anrättning. Vår gemensamma vän A blev omtalad av många anledningar, men just det

Kollade in Howie igår. Den gamle (ja!) synth-hjälten från min ungdoms åttital. Det var jag och några till... Man kan säga att jag har sett större publik framför Lisebergs stora scen. Så kan man säga. Man kan också säga att jag har varit med om större konsertupplevelser helt klart, men det var ju grymt roligt att få vara med. Blir en del "allra sista konserten med den här artisten i mitt liv" det här året tydligen. Jag lär ju aldrig se Howard Jones igen... Jag förstår inte de medlyssnare som tyckte att detta var WOW. Det förstår jag inte. Han är en smårund, tunnhårig gubbe nu. Som försöker te sig som en yngre version av sig själv. Men lite gullig. Och trygg. Han spelade alla låtar så som de lät på skivorna. Det var bara vinylknastret som saknades. Scenshowen var väl...typ knappt en show. Det var en trummis, en "data"-spelare och Howard själv som stod på en torftigt upplyst scen med en bakgrundsfilm, som inte var i mitten och som mest visade nån typ av gammal sk