Ilskebyttan

Fortsätter på introvert-spåret. Begreppet har ju onekligen blivit lite hajpat den senaste tiden. Var och varannan snackar om introversion. Men det som är bra med det är att stämpeln verkar bli utbytt. Från negativ, till helt OK och nästan positiv. Det kanske är lite trendigt att vara introvert? Vet att vi behandlade introversion och extraversion på psykolog-kursen jag tog på universitetet. Det var rätt uppenbart då också att jag själv tillhörde den ensamhetssökande skaran. Men att jag, som sagt, har försökt mota bort dessa egenskaper genom åren just pga den negativa stämpeln. Man skulle inte vara sån. Man skulle vara en minglande, småpratande, umgängestörstande människa. Det var bra. Så jag försökte bli bra. Nu kan jag ju lätt se kopplingar mellan mina perioder av utmattningsdepression och min introversion. Om man hela tiden kämpar emot sin natur och försöker vara alla till lags och ställa upp för alla överallt (ffa i arbetslivet) och missar att säga nej när det är dags, så är det

De senaste dagarna har jag funderat lite mer på offerrollen. Det har lite med lättkränkthet att göra. Det har lite med eget ansvar att göra. Och det har en del med det bekväma (?) i att ta på sig en fluffig offerkofta och vara helt beroende av andras agerande, att göra. Jag tycker att människor har ett eget ansvar. Ett ansvar att ta hand om sig själva och sitt eget liv. Också ett ansvar att ta hand om sina egna aktioner och reaktioner. Jag ser offerkoftismen som någon form av narcissism. För att vara ett offer för omständigheterna runt omkring behöver man på nåt sätt tro att man är i centrum. Den som andra är runt och på grund av. En tro att folk i ens omgivning är så upptagna av en själv att allt de gör och säger - både positivt och negativt - är till för just mig. Nä. Människor har fullt upp med sig själva. De kan vara omtänksamma, avoga, empatiska, avståndstagande, nära, främmande. Men de är sällan fokuserade på att fundera på hur just jag uppfattar omvärlden. De flesta har vanligt

Funderar otroligt mycket på rädslor nuförtiden. Ffa människors inneboende, primitiva rädsla för det främmande. Vi är så djupt programmerade att värna om gruppen och att mota bort de som står utanför vår egen grupp. Allt vi inte är vana vid, blir vi rädda för. Och rädslan uttrycks i fördomar, kanske mobbing, och ibland rent av hat. Vi kan bilda grupper av vad som helst. Alla i Sverige. Alla på en ort. Alla på en arbetsplats. Alla som är hetero. Alla som följer normen som gruppen har skapat. Vad som än binder ihop oss skapar en grupp som kan hålla på vårt och stänga ute de andra. De andra är de som är annorlunda än vi. De som klär sig annorlunda. De som rör sig annorlunda. De som attraheras annorlunda sexuellt. De som tror annorlunda. De som inte är i Sverige. De som är i Sverige men inte följer Sverige-gruppens normer och regler. Allt utanför gruppen är ett hot mot vår egen grupp. Eller? Den där grejen förstår jag inte. Varför skulle de utanför gruppen vara ett hot mot oss inom vår

Sen ca 1,5 år tillbaka experimenterar jag också med hårtvätt. Mitt torra, trötta, sträva, tagelliknande hår var helt bedrövligt sommaren förra året. Det kvittade hur jag gjorde så var det risigt, frizzigt, slitet och omöjligt att få ordning på. Som alltid är det bra att yppa problem ibland för nån nånstans. "Har du läst om no poo-metoden?" var det en kollega som sa när jag beklagade mig. Nope. Det hade jag inte. Men nu har jag. Kunskapstörstande läste jag allt jag kunde komma över och hittade min variant av no poo, eller balsammetoden. Sen den dagen kan jag räkna gångerna jag använt vanligt schampo på en hand. Principen är att man inte använda balsam/oljor/produkter med silikoner. Silikonerna lägger en hinna på håret som skenbart gör det lenare. Men det måste tvättas bort med sulfater, som därför finns i nästan alla vanliga schampon. Sulfater torkar ut håret etter värre. Och så är man silikon-sulfat-cirkeln. Den ville jag ur. Nuförtiden tvättar jag håret i balsam och

"Men du är väl inte introvert? Du är ju trevlig!". Den frasen inledde en liten konversation jag hade med min kollega idag. Han syftade på mig och mina senaste inlägg lite här och där om att jag faktiskt har en introvert läggning och alltid har haft - men först nu börjat fundera på hur jag ska hantera den sidan av mig själv. Just det där är den vanliga uppfattningen. Introvert = inåtvänd, inbunden, tyst och asocial. Tråkig och svår. Synd om. Sur. Det stämmer inte. Introvert är helt enkelt människor som får energi av att vara ensamma, till skillnad från extraverta personer som får energi av att umgås med andra. Introverta personer är inte asociala. Men de (vi) har inte samma behov av att vara sociala som de icke introverta. Men jag har alltid haft den bilden själv. Man ska inte vara tyst och reserverad. Man ska inte sitta för sig själv i egna tankar. Det är inte normen. Det gör omgivningen obekväm. Så jag har jobbat mig ifrån det beteendet så mycket som möjligt. För det ä

Mitt intresse för barfotalöpning väcktes för drygt två år sen. Jag hade då försökt jogga i vanliga löpardojjor i flera år, med olika bra framgång. Sprang en del lopp men det var ett lotteri inför varje runda. Skulle ryggen hålla eller inte? Skulle knäna braka ihop efteråt? Jag gick till sjukgymnast. Värdelöst. Han babblade bara om ergonomi och konstaterade bara att jag hade ont på ett ovanligt sätt. Och fortsatte prata ergonomi och svankstöd. Ingen hjälp där. Försökte själv att töja å greja och stretcha och springa ändå. Ont, ont, ont. Ryggen stelnade till och knäna blev så illa att jag knappt kunde gå i trappor alls under en sommar. Gick till en naprapat. Han var BRA. Lindrade mina besvär otroligt mycket. Men jag vågade inte nämna min nya vurm för platta skor. Och han varnade mig nästan för att över huvud taget springa mer. Och efter ett tag började ryggen krångla igen. Jag köpte ett löpband på Blocket för att få igång mig. Tog ju ett tag innan det hände. Igångkommandet alltså

De senaste åren har jag fått nya idoler. En av dem är Martina Johansson. Hon känner inte mig, jag känner henne, men så är det ju med bloggare. Man lär känna vissa av dem på ett plan ändå. Martina driver bloggen martinas.nu - tidigare highfatfitness. Givetvis hittade jag henne via LCHF och diverse nätverkstrådar därifrån, men det är inte pga LCHF jag stannar kvar hos henne. Det är hela Martinas inställning och driv som fascinerar mig. Hon är civilingenjör och alltså utbildad i att tänka och analysera vetenskapligt. Men istället för att fastna i källhänvisningar till vetenskapliga rapporter, kör hon sina empiriska tester på sig själv. Hon är ett fan av N=1. Studier med en enda deltagare. Och i hennes fall är deltagaren hon själv. Hon kallar sig biohacker och jag själv skulle aldrig kunna gå så långt eftersom kunskaperna saknas, men jag gillar starkt hennes tanke om att prova själv. Se vad som händer. Vad mår jag bra av? Vad mår jag sämre av? Sen jag upptäckte LCHF 2007 har jag s