Ilskebyttan

Kom just hem från en galakväll. Utan galastass. Utan svinrygg. Utan den lilla kuvertväskan. Jag kom som jag var med ett glas vin i näven och slängde mig i grannarnas soffa. För att vinna på rikslotteriet. Det verkar inte som att vi vann ett endaste dyft. Men vinet var gott och sällskapet trevligt. Trots frånvaron av långklänning. Och nu återstår frågan. Svea eller Hanssons, V?

Hade grymt roligt hos J o J. Vi behöver inga spel eller andra externa stimuli när vi träffas. Vi satt i soffan och pratade (och drack vin, såklart) från kl 21 till 03.45...!!! Har ingen aning om vart de där timmarna mellan 23 och 03 tog vägen. Sen blev det lite spännande, eftersom de små barnen vaknade och testade alla sina röstresurser ca kl 06 och avlöste varandra framåt förmiddagen. Jag sov stötvis, kan man säga. Men vad gör det om hundra år? Vi sov en stund när vi kom hem och så var det inget mer med det. Hela familjen därute i skogen är så sköna. De där skratten och känslan av att umgås med bra vänner, överväger allt. Lätt.

För 12-13 år sen lyssnade jag mycket på P3. På Morgonpasset med Tomas Tengby. En av höjdpunkterna var när han ringde Mia Skäringer på fabriken i Kristinehamn. Jag har ingen aning om hur de hittade varann, men hon var alltid otroligt rolig. Hon pratade rått och brutalt och berättade skrönor på Kristinehamns-dialekt. Sen försvann hon (åtminstone för mig) i några år, tills hon dök upp i Roll-on i radion igen. Tillsammans med Klara Zimmergren. Just det programmet kunde jag inte riktigt ta till mig, men när de började dyka upp i TVn i Mia & Klara, var jag fast igen. Jag gillar henne. Idag fick jag nys om att hon bloggar . Läste alla hennes inlägg direkt och blev inspirerad. Ny favvo. Helt klart.

Under hösten har det på nåt sätt känts som att vardagslivet inte är värt att blogga om. Trots att det är just det jag gillar att läsa i andra bloggar. Tidigare kunde vad som helst utgöra ett blogg-underlag - stavgång, solsken, kattmagar, grannkalas, studsmattor, loppisfynd mm mm mm. Men den senaste tiden har det inte varit så. Känner nu att jag måste anstränga mig för att komma igång igen. Och kanske är det så det måste vara. Lite ansträngning ibland kanske inte skadar. Sitter kvar i min soffa - som jag har gjort de senaste dagarna - och kollar nu på Wallander som flirtar lite. I morgon bara måste jag ut i rea-hysterin. Inte för att jag brukar shoppa så väldans, men förra året hittade jag mina älsklingsstövlar på rea. Tänk om jag hittar något annat "älsklings" i morrn? På kvällen ska vi till J o J igen. Det var ett tag sen. Som tur är med dem, kan vi komma med ett halvårs mellanrum utan att det gör nåt. I alla fall märks det inte om det nu skulle vara så att det gör nåt. Jag

Idag var första dagen utan barn. Det tar en dag innan vi fattar hur vi ska bete oss när det är bara vi. Trots att vi har hållit på såhär i tiotalet år. Man vänjer sig aldrig. Det blir alltid tomt när barnen försvinner iväg till de andra föräldrarna. Särskilt när det inte är vanlig vardag och skoltransporter som länk mellan de olika hemmen. Funderar på när vi ska ha julgransplundringen. Jag var så dum (?) att jag kom på att vi skulle ha det för några år sedan, och det blev givetvis en självklar tradition, ur barnens perspektiv. Det går ut på att jag hänger diverse godis i granen och barnen får leta upp det. Vissa godisar går bra att hänga upp (nappar och ormar t ex) men vissa andra är ju helt hopplösa och bara ramlar av. Varje gång tänker jag att jag skulle ha gjort nån form av korgar eller påsar eller behållare - men det har jag ju inte gjort det här året heller, så det blir väl som vanligt. Snasket balanserar en stund på grenarna och sen ligger det mesta på golvet. Men sen kan vi släp

Uääh, sicket väder det är just nu. Verkligen julväder... Ösregn och storm. Myspys. Skönt att man har ett hus och en TV och en PC och en soffa och en filt. Och ett jobb som tillåter tillfälliga arbetsdagar hemifrån. Så det gör jag nu. Sitter i soffan under filten och kollar med ett öga på TVn och det andra på PCn. Telefonen är ganska tyst, så öronen behöver inte göra så mycket just nu. Har just druckit en stor mugg te av sorten som jag fick i julklapp av dottern. Ibland drömmer jag verkligen om att få sitta hemma och jobba jämt. Få jobba med nåt kreativt, styrd bara av mig själv. Men så är det inte. Så då låtsas jag lite, när jag sitter här under filten. Det kan man väl få göra när man jobbar mitt under "jullovet"?

Är det redan över? Det som vi väntat på så länge? Ja, jag väntade faktiskt på julen i år. Så är det inte alltid, men vetskapen om det var vår tur att ha barnen den här julen och tankarna på hur det var för ett par år sedan, gjorde att jag faktiskt längtade. De röda gardinerna har ju varit uppe ett tag. Några dukar också. I övrigt är det inte direkt överpyntat här, men julstämningen infann sig som den skulle. Dagen före själva aftonen kom grannarna över på "lill-julafton". Det blev kanske lite mycket mat, men det var väldigt gott och väldigt trevligt. Som tur var ville grannarna inte vara ensamma på kvällen. Istället stannade de kvar här och spelade spel med oss. Vanliga "analoga" spel. Ofantligt roligt. Vi asflabbade verkligen. Och som vid tidigare speltillfällen bestämde vi att vi måste göra det oftare... Julaftonen började med att vi vuxna väntade otåligt på att barnen skulle vakna. Man skulle ju kunna tro att de små (nåja) liven skulle hoppa ivrigt av förväntan v

Efter mamma-besöket har vardagen varit väldigt vardaglig igen - med undantag för lusse-firande i dotterns skola (späckat med människor i för liten lokal och många levande ljus - läskigt) och jobb-julfest. Jag var ju på ett julbord för ett tag sedan, men det här var med en annan avdelning. Det gäller ju att se om sitt hus... Festen var i fredags och den var jätterolig. Faktiskt. Jag ville inte åka hem. Men jag var lydig och fick skjuts hem kl 12, som värsta Askungen. Resten av helgen har varit ganska relaxad. Lite städ, lite handel, lite film, lite sova-länge, lite julduk och lite vin. Gött.

Är väl ingen idé att ens kommentera hur lång tid som förflyter mellan blogg-inläggen. Å andra sidan var det väl det jag nyss gjorde... Sist var det lusse-bak. Några dagar efter det kom min mamma på besök och vi hann göra ett par race under två dagar. Vi började lördagen med att köra dottern till stallet och sen ett stopp vid Stora Holm och lagerbutiken med saker från Nyblom & Kollén . Det var mest julgrejer - men mamsen fick ihop en hög. Och jag också. Sen fortsatte vi till IKEA (hon bor ju så långt från ett sånt). Travade runt där ett tag, kollade om dottern var klar i stallet, och intog en lätt lunch för att få tiden att stämma och magarna mätta. Med matta och diverse småsaker hämtade vi dottern och sen skulle det åkas till Liseberg. Lämnade övriga familjen hemma (!) och drog till stan. HA! Parkering? Lördag? Strax innan jul. Ett skämt. Man ska åka kollektivt såklart. Men efter en stund insåg vi att det inte hade hjälpt. Det var fler människor utanför Lisebergs-ingångarna än (oc

Stackars Grannika. Allt som var planerat - och så gick det helt åt pipan. Men jag hoppas verkligen att allt blir till det bättre nu. Vi tänker på dig, grannan! Idag har det bakats lussekatter! Precis som det var utlovat. Barnen hade verkligen bokat in den här onsdagen för just det. Katterna blev snygga som bara den. Och goda. Nu är det nästan jul...

Så var julstämningen här. Det krävs ett "Julegott" för att den ska komma. Lika mysigt som vanligt att äta julmat, leta julklappar och prata lite om vad som hänt senast. Alla var inte på plats, och det konstaterades att det är lättare att prata när alla är där. Som om vi inte är hela helheten när några delar fattas. Eller nåt. Men vi kom igång rätt bra ändå, och hann avhandla barn, graviditeter, kärleksrelationer, köksinredning, arbetssökning, julplaner m m, på bara tre timmar. Jag fick en tomteprydd slickepott och en julig diskhandduk i min julklapp. De andra fick skål och nötter, ljus och nack-massage-mojäng. Knäcken som skulle ingått i gårdagens arbetsschema, glömdes bort igår. Den fick jag göra i morse. Och den blev om möjligt ännu sämre än förra året. Mjuk som smet. Skandal! Jag brukade vara bra på att göra knäck. Hm.

Åsså var det lördag igen och späckat schema som vanligt. Och som vanligt när schemat är späckat får jag inte ändan ur vagnen riktigt, utan gör andra saker. Eller inget alls. Eller löser melodikrysset först... Men vi hann köpa ett par hyllor och lite annat jox, halvstäda, sätta upp hyllorna, laga mat, fixa lister, ställa olika grunkor på hyllorna, äta maten, stryka julgardiner, sätta upp julgardiner och slappa framför TVn. Det var väl ändå nåt? I morgon är det den traditionella julegott-dagen. En plikttrogen kamrat bjuder in oss till julmat och (viktigast) julklappsbyte. I rutinerna ingår att värdinnan föser in oss i ett rum medan hon gömmer klapparna på kluriga ställen i huset. Sen får vi leta. - Hur gamla vi är? Well. Vi närmar oss väl 40 allihop... I torsdags var jag på Älvsborgs fästning och intog julmat. Det var gott och trevligt och väldigt snapsigt, eftersom en av herrarna är väldigt begåvad på snapsvisor och höll ett högt tempo i sjungandet och skålandet. Najs.

Mörkt, mörkt, mörkt. Kallt, kallt, kallt. Men med långkalsonger under mjukisbyxorna, en extra tröja under tjocka jackan och pannlampan på plats - blev det en PROMENAD! Det är en stor tilldragelse! Vi har nog inte "powerwalkat" sen i våras, av olika anledningar. Men Grannika och jag knatade runt i raskt tempo i dryga timmen. Skvallrade en massa, avhandlade svåra relationer och upprepade kloka saker som vi brukar säga till varandra. Det luktade gödsel, bajs, skit från olika sorters djur - såsom kossor, grisar och kanske människor - men det var härligt ändå!

Förresten. Förra veckan innebar ju en köksförvandling i racer-fart. Tapeterna åkte ner på lördagen, nya tapeter åkte upp på måndagen, och nytt golv lades under onsdagen och torsdagen. Nu fattas lite målning där det inte finns tapeter. Som i taket, t ex... Å sicket äventyr det blev när golvet skulle införskaffas. Grannan, granndottern och jag åkte till det stora gul-blåa varuhuset och strosade runt lite. Vi hade ju god tid. Eller? Varuhuset är stort. Trots att vi gick mot kassorna (precis som de via högtalarsystemet uppmanade oss att göra) hela tiden, var klockan ganska nära stängningsdags när vi väl kom fram till golvpaketen. Köer ringlade sig liksom precis framför just den där gången med just det där facket, så vi klämde oss in där, redan svettiga, och började langa (nåja) tunga paket på vagnen. Tio stycken. Tog oss igenom en "snabb"-kassa (alla är snabbkassor nuförtiden) och gick mot utgången. Så fick jag en plötslig ingivelse. Var alla paket av samma sort? - Nä. Naturligtv

Är det dags kanske? Att blogga alltså. Från att ha varit en relativt flitig "plitare" gick det till total tystnad - och jag har ingen bra förklaring. Mörkret kanske? Eller att det är satans mycket på jobbet? Eller att den grå vardagen inte inspirerar till nåt större författande? Allt på en gång, måhända. Nåväl. Fick en alldeles rimlig påminnelse av Cornelia och det är ju smickrande att någon faktiskt på nåt sätt är sugen på att läsa mer. Det är det ju. Så nu gör jag en omstart. Sen senast har väl egentligen dagarna gått, helt enkelt. Mörkt när man åker, mörkt när man kommer. Tror att jag är bebodd av en ynka depp-tendens i oktober-november faktiskt. Inget ovanligt alls i det här landet. Jag är nog en av många som tappar lusten när man aldrig ser dagsljuset. Visst 17 kan man ta sig i kragen och släpa sig ut åtminstone på helgen, men det blir inte så mycket med det. Jag sitter inne och äter istället... Vi har börjat dricka glögg, trots att det inte påbjuds förrän i december. Me

Hmm. Jag vet inte jag. Den sista tiden har inte bloggeriet känts så viktigt. Det har inte kliat i fingrarna som det brukar. F har varit mycket mer flitig än jag. Kanske jag kommer igång igen. Kanske inte. Jag berättade tidigare om min brorsdotter som ville ha en ponny med färgat hår och vingar (yepp!). Hon fick en. Den hade inte horn i pannan och den var inte tillräckligt "mellanstor" för henne att sitta på, men hon blev lycklig. Kände mig som en bra faster. Strax innan brorsdotterns kalas, spelade jag kass biljard och åt på knepig thai-krog. Och vi har haft den traditionella halloween-festen. Dagen efter festen skulle vi - som F berättat - gå i nån skog. Vi bor ju nästan mitt i en skog, så varför gå i den? Nänä. Måste åka bil för att gå i skog. Men iofs. Hade vi inte åkt en sväng, hade vi ju missat dagens roliga. Ett släp kanske? Eller hästkärra? Eller traktor? (Riktigt traktor - inte bara Volvo). - Inte det? - Nä. Vi skjuter fram sätena så vi kan klia hakan med knäskålarn

Well. Sen C-M-dagen har en del av tiden ägnats åt att räkna ut diverse omkostnader för samma dag. Inga astronomiska summor, men astronomiskt svårt att plutta ut rätt summa på var och en... På jobbet är det finfint, men börjar bli wow-mycket grejer på en gång. Efter några år på samma företag är det ingen nyhet, men varje gång en ny överraskning landar tungt i knät på en blir man ändå lite flämtig och - konstigt nog - förvånad. Hur mycket kan man hitta på att hur få ska fixa på hur kort tid egentligen? Varje gång slås rekord. Men ändå. Det är kul med utmaningarna och att få använda den grå massan bakom pannbenet lite extra. I lördags gjordes slag i saken vad gäller umgänget med svägerskan. Tack vare svägerskan själv, som tog initiativet till en middag. Det var väldigt trevligt och väldigt "vinigt". Söndagen skulle ha bestått av lökplantering och en massa nyttigt, men det var mest F som fixade till det i (återigen) omgjorda "lekrummet". Själv upplevde jag mest ett star

I lördags hade vi en heldag på stan. Firade C-M i efterhand med glasblåsning (bara hon fick blåsa), smarrig lunch, bowling, middag på stan och liten barrunda som avslutning. Det var väldigt "najs". Blir alltid uppfylld och upplyft efter att vi har träffats - helst alla 6 (i lördags fattades oss H). Det är nåt med de här starka och stadiga tjejerna som ger kraft - samtidigt som man brutalt kan få veta sanningar som skakar om lite, om sig själv och andra. Ett privilegium att få ingå i en sådan liten sammanslutning - helt klart. Det verkar som C-M var nöjd med dagen!

Wouw. Om det ska gå så här lång tid mellan inläggen kan man snart inte längre kalla detta blogg. Skärpning... Dagarna smetar ihop sig såhär i efterhand - men vissa saker sticker ut. T ex när jag var på Tjörn tillsammans med fem damer. I Pilane finns en skulpturutställning på ett fält. Vi och fåren promenerade runt bland fårbajs och stenar. Det var en fantastisk dag.

Idag har det varit en riktigt bra dag på jobbet. Jag har fått saker ur händerna och verkligen GJORT. La upp ett projekt och skrev en projektplan. Fixade fram ett gammalt "program" som behövdes i verksamheten och gjorde det snyggare. Började dokumentera lite efter gårdagens Swedac-insyn. Känns riktigt verksamt. Just nu är det riktigt kul på jobbet.

Häpp, så långt det kan bli mellan inläggen. Detta var väl nästan rekord. Man kan nästan tro att det där loppet tog helt kål på mig. Sen sist har F kommit hem från det stora landet i väster och han börjar först nu komma tillbaka till vår tideräkning. Vi har varit i Småland igen. Nu kanske det var sista gången för i år - men det blev allt lite glasblåsning och -shopping en gång till. Bodde i Bergdala och fick specialtillträde till bruket tillsammans med en massa släktingar till F. Det blåstes och dracks kaffe och åts morotskakor och togs kort i tre timmar. Vissa blev av med ögonbrynen. Andra fick krulligare hår på armarna. Det är lite varmt där inne, se. Själva födelsedagsfiraren (svärfar) lyckades nästan sabotera en hel degel genom att råka tappa blått glas i klarglas-ugnen... Spännande värre. På kvällen var det party med italiensk buffé, mycket gott vin och underhållning i form av gitarrspelande F-kusin. Tyvärr fick vi inte vara kvar så länge som vi ville, men festen fortsatte i vårt r

Öööhhh...sicken dålig kondition jag är i. Idag gick Säveloppet. Ett publikfyllt jättejippo med kändis-speaker och många sponsorer. Eller? Njae. Inte riktigt. Vi var väl ett 50-tal som sprang och gick runt en 5,4-kilometers-bana i skog och mark. Vissa klenisar sprang 2,2 km också, men jag! Jag som är så vältränad och som ofta syns löpande och stavgående (jaså, var det förra året?) skulle ju fixa den långa rundan på en hyfsad tid. Not. Efter 200 m hade jag andnöd och höll på att ge upp. Satan, så dåligt. Jag som har kunnat springa 8-9 km utan att stanna. Vad var detta...? Insåg att jag behövde sänka ribban lite och började gå fort istället. Hamnade bakom den som var bakom den springande klungan. Och före stavgångarna... Jag höll distansen till tjejen framför hela loppet - ibland lunkandes, men oftast gåendes. Käcka funktionärer dök upp bakom kurvor och kullar och hejade på friskt. "TYST!" hade jag lust att säga, men så ouppfostrad är jag inte. Kom i mål som sist av de "spr

Insåg när jag var på väg hem från jobbet i fredags, att jag skulle tillbringa fredagkvällen ensam framför TV'n. Inte för att jag lider så mycket av ensamma kvällar hemma, men det fanns ju alternativ. Jag ringde hem till mamsen och kollade om de var hemma. Svängde in om mitt eget hemma, släppte in alla katterna, fyllde på kattmat och vatten, packade några nödvändiga attiraljer och fortsatte sedan färden norrut. 1,5 timme senare klev jag in i barndomshemmet, kliade ett par glada hundar, och blev sedan bjuden på färska räkor och vitt vin. Sämre kan man ha det. Idag klämde jag in ett besök hos lillebror med familj. Fick veta att min brorsdotter (snart 4 år) önskar sig en ponny i födelsedagspresent. Kände mig tvungen att intervjua henne lite extra om just den önskan. Vi kom fram till (efter några "Är det en stor ponny?"- "Mellanstor", "Har den vingar?" - "Jepp", "Kan den flyga?" - "Jepp", och några andra liknande frågor) att ho

Och nu är han tillbaka igen. Tätt, tätt, tätt intill mig.

Det blev för varmt i min famn. Nu sover han i den andra soffan. Djupt...

Sedan jag kom hem i måndags kväll har jag letat efter Kasper, när jag inte har varit på jobbet. Jag har frågat grannarna. Och deras grannar. Jag har lockat och pockat. Ropat. Hört hans mjau i huvudet. Drömt om honom. Idag när jag kom hem tog jag på mig gummistövlar och regnjacka och gick ut i skogen. Gick i en vid cirkel runt vårt lilla område i en timme. Över stock och sten. Genom vått gräs och taggiga buskar. Lockade, ropade, spanade. Knackade på hos ännu fler grannar, med förhoppningen att de hade sett honom eller kanske stängt in honom av misstag. Inte ett spår av Kasper. Kom hem. Pratade med F där borta i Kalifornien. Lagade mat. Utfodrade de övriga fyra katterna. Funderade på dödsrunan jag skulle blogga ikväll. Så släppte jag ut Vera. Ropade och lockade som vanligt. Och där kommer han. Kl 18.55. Från sitt vanliga ställe under altanen. Han rusade in till matskålen och jag efter. Principen är att vi aldrig ska klappa katterna när de äter, men det gick inte att låta bli. Han fick li

Börjar bli sömnig, men måste ju bara nämna att jag varit här hela helgen och det var fantastiskt. Rekommenderas! Hann med ganska många tvagningar, rätt mycket bad i 40-gradiga pooler utomhus, zen-meditation och väldigt god mat. En Yukata följde med hem. Ev kommer foton senare. Tack grannar för kattvakteri som vanligt! Ett slags preventiv sorg börjar byggas upp inuti dock. Jag har sett alla katter utom Kasper, sedan jag kom hem vid 18.30-tiden. Känns verkligen inte bra, men jag orkar inte tänka tanken ut. Än.

Ibland skrivs det tätt. Ibland skrivs det glest. Nu blev det visst glest. Och det lär bli det de närmaste dagarna också. Berättar sedan. Igår åkte jag tåg i 6 timmar för att vara i Stockholm och agera guide för ett par stackars färö-bor i 4 timmar... En ren social vistelse nästan. Hann väl göra lite nytta men det mesta gjorde jag sen på kvällen. Mellan snörvel och snor. För på tåget hem, när jag nästan läste ut denna: ...blev jag så snorig. Och det fortsatte. Och idag när jag vaknade var jag riktigt virusangripen. Stannade hemma och jobbade framför TVn. Inte supereffektivt, men minst lika bra som att sitta på kontoret och längta hem. Har alltså tyckt synd om mig idag. Somnade i soffan med Kasper på magen och jag tror att vi sov i nästan två timmar. Han hade nog gärna fortsatt, men det var liksom nödvändigt att laga lite mat. Förresten. Boken. Jag har tidigare pratat mig varm för författarparet Roslund & Hellström, efter att jag läst Edward Finnigans upprättelse. Det var den senaste

Det är inte klokt så bra vi bor egentligen. Idag gick jag upp och ut, plockade en tomat till frukosten, släppte in och ut några katter och lät dörrarna stå öppna. Framåt lunch tog jag på mig lättare träningskläder, pratade lite med grannarna, låste dörren och började promenera ut i höstsolen. Vandrade den långa rundan till fotbollsplanen, där dottern spelade match. Eller nja. När jag kom fram satt hon bredvid planen med svanskotsmärtor pga en dramatisk historia innehållande en oljigt garagegolv och en hoppstylta... Hur som helst var det ganska mysigt att slå sig ner i gräset bland de andra, babbla lite hit och dit, och sen promenera hem igen i rask takt. På den lilla rundan hinner man se flera hästar, ängar, ibland får, ibland hundar och ofta en och annan katt. Idag luktade det hästbajs och griskiss och solen sken. Mötte en liten jänta som nog var ute med sin (kanske) mormor och morfar och plockade hallon. Hon kupade sina händer, mormor la en hög hallon i den lilla handskålen, och tjej

Igår lördag gjorde jag verkligen inte många knop. De som läser här ibland, vet att det ändå är det som är min natur. Jag sitter gärna stilla. Det funkar fint med en bok i händerna eller t o m framför dumburken. Men det går lika bra att sitta på altanen och glo ut över ängarna eller om det inte finns något annat -rakt in i väggen. Allra allra helst sitter jag iofs vid havet. Då går jag in ett meditativt sinnesläge och kan sitta stilla i timmar... När jag var tonåring satt jag vid havet i timtal, bara för att jag ville eller behövde. Nu när jag förväntas vara nåt slags vuxen, gör jag inte det. Jag gör det inte därför att jag "bör" göra en massa andra aktiva saker. Städa. Tvätta. Hålla ordning på barn. Planera. Hålla ordning på katter. Handla mat. Motionera. Mitt mål är att jag ska kunna banka in i skallen att det där havsstirrandet också är ett "bör", men jag är inte där än. Alltså hade jag som vanligt dåligt samvete för att jag inte gjorde nåt särskilt nyttigt igår.

Tänk att den där lilla simpla MC-turen gjorde mig så nöjd att det överskuggar allt. Vad säger det om vilka äventyr jag ser till att vara med om till vardags... :) Nå. Det var ju fredag sen, och det var ju trevligt. Hälsade på hos en kollega efter jobbet. Hon fyller 50 idag, och hade "öppen lägenhet" i fredags. Lägenhetens beskaffning är inte så öppen i vanliga fall - det är en helt ordinär 50-kvadrats tvårummare (eller om det var tre) - men i fredags var den verkligen öppen. I den bemärkelsen att det DRÄLLDE in människor. Gamla kollegor, nya kollegor, en katt och en son, fyllde varenda liten gnutta golvyta. Väldigt roligt för henne! Att så många ville visa henne att hon betyder något för så många. Hon blev liiite besviken dock, eftersom ingen av oss nuvarande kollegor hade med oss nåt mer än blommor... Men presentuppvaktningen kommer på tisdag. På riktigt.

Jag fick åka Harley till föräldramötet i dotterns nya skola! Det gjorde min dag. Har inte åkt på minst tretton år - och det var så härligt!

Det var ju inte bara skafferi-lådan som blev utsatt för feng shui igår. F tyckte att det var värt att blogga om sladdkorgen också. Bakom den bärbara köksdatorn, kryllar det av sladdar. Tjocka, smala, stela, mjuka, korta, långa. Alla krullar sig och trasslar sig och samlar större och mindre dammråttor. Det är strömsladd, mussladd, antennsladd, USB-hub-sladd, USB-sladd och tja...det känns som minst fem till, men det är det kanske inte. Först låg de i ett ormbo-liknande trassel. Sen hamnade de i en prydlig plåtburk à la IKEA. Men det blev ju snart lika "härvigt" eftersom locket till burken hela tiden legat på sné ovanpå smågrunkorna med tillhörande sladdar. Så igår gick jag runt i mitt andra hem - COOP. Korgrea, hade de. Så nu ligger sladderiet med tillhörande grejer i en korg, och utvalda sladdar sticker ut genom "handtagen". Det ser inte mindre rörigt ut nu, men röran väller liksom inte ut på bänken utan stannar i ormkorgen. Får väl se vad det blir för behållare näst

Fick ett ryck när jag kom hem och skulle ställa ner det nyinköpta kaffet i världens rörigaste skafferi-låda (vi har inget skafferi - men vi har lådor...). Ut med allt. En massa lösviktste från dackefejden och smulor 'en masse', kom sig ut och upp på bänken. Teet fanns i sisådär tio plåtburkar. Sådana tar ju ingen plats, ähum. Speciellt när man inte använder det som finns i dem. Hu. Det åkte ut. Alltihop. När jag hade fått ner det som var kvar att sätta ner, blev det liksom tomma ytor. Skulle jag ropa ner i lådan skulle det eka. Men jag tror inte att jag gör det. Skulle kännas så konstigt att sätta sig på huk i köket och hojta nåt käckt mellan bulguren och den rostade löken...

Sicken slapparkväll detta blev. Soffa, TV, soffa, serranoskinka, TV, soffa... Men det känns helt OK. Synd att det är inte är så mycket roligt på TV'n, när man nu sitter där. Det var ju dessutom fint väder - så egentligen borde jag gått en promenad. I morgon skulle det ju regna. Och där kom det dåliga samvetet och det där "borde" igen... Tröttsamt.

Nyss hemkomna efter ett sällsynt bio-besök. Vi såg den här: Vi säger bara "njae". Den var inte så himla bra. Jack Sparrow var som väntat lite lustig på sitt eget sätt, men inte lika mycket och ofta som i den första filmen. När han inte var det där lilla roliga, var det mest slagsmål, krig, sjöslag, you name it. Tre timmar svärd, tentakler och hav, helt enkelt. Inget som ska inhandlas på DVD.

Regn, regn och regn. Har varit lite nyttig på jobbet (avverkat smågrejer som väntat lääänge) och det känns bra. Sitter i telefonmöte nu och tror minsann att jag åker hem sen. Ska hämta dottern och byta (!) västen som jag shoppade igår, givetvis på öppet köp. Det KAN ju hända att vi hittar något annat till unga damen, som t o m passar... Och sen KAN det ju hända att vi går på bio alla fyra, men det är inte riktigt beslutat i familjerådet.

På tal om inrutad vardag och att inte ta hand om livet. Igår fick jag veta att en kollega har cancer. Alltså. Va f-n. Prognosen är tydligen god och det ska nog gå bra, men det blir strålning, sondmatning, viktnedgång, och en massa skit som inte hade behövts alls. Tid i livet som kunde ägnats åt annat. Och en stor osäkerhet och ovisshet. En av de piggaste, roligaste, och mest kompetente man känner. Såklart. Vad annars...

Men stånk vad fort jag trillade dit igen. Alltså in i vardagen. Det där semester-flummet jag kände förra veckan, har avtagit drastiskt. Nu börjar allt kännas som vanligt igen. Som om DETTA är det riktiga livet. Vid skärmen, i telefonen, vid skrivbordet. Nä. Nu gäller det att skärpa sig. Att se till att GÖRA saker även i höst. Vara ute så mycket det går. Koppla av. Låta ledigheten smyga sin in i jobbet istället för tvärtom. Idag t ex, ska jag nog smita iväg en stund på stan efter jobbet. Kolla efter en jacka till dottern. Och kanske till mig. Titta på människorna. Andas in lite avgaser. SEN kan jag jag åka hem och sätta mig och vänta på nästa arbetsdag...

Har tyvärr inga kort (eftersom jag inte höll i kameran), men vi hade kräftskiva under det nya taket i lördags och det blev ju himla bra. Vi kunde sitta ute hela festen och slabba med de rosa djuren. Även de (inte så rosa) lurviga djuren ville vara med på fest. Det luktade så gott i nosen... När folket hade gått hem till sitt försökte jag lära min - något onyktre - man att dansa vals. Det gick inte alls. Vi lekte följa John. Jag marscherade. Jag stampade med fötterna på taktslagen. Jag förde. Jag sjöng. Men nä. En gammal trummis, som gör syntmusik, och inte kan känna taktslagen i kroppen... Konstigt. Var nånstans mellan armarna och benen slutar rytmen? Trumma med händerna går ju. Men inte stampa i samma takt. Undrar hur det skulle gå om valsen dansades gåendes på händer...?

Min bil började bete sig skumt för ett tag sedan. Insåg relativt snart att det var ett hjul som var lite pruttigt. Kunde inte behålla luften. Pyste. Eller pös. Jag tjoffade i lite luft (konstigt att de där kompressorerna på mackarna aldrig har tillräckligt förresten) och efter några dagar började ratten "ha sig" igen. Och så pumpade jag i mer mackluft och körde tills det började vingla igen. Och så har det hållit på i ett par veckor. Så i morse tog jag ett stadigt tag i kragen och svängde in till Gummigubben. Vips var jag inne i hallen med bilen och en grabb plockade av hjulet. Jag försökte förklara symptomen lite extra, eftersom jag förutsatte att detta var ett svårt fall. "HUR skulle han kunna hitta det där lilla hålet?" "Och tänk om ventilerna kan krångla på samma sätt som på cyklar". Han glodde bara på mig lite och fortsatte greja. Så snurrade han runt hjulet ett varv, pekade på däcket och frågade: - Varför har du en skruv där? Hmm... Tja. Well. Tänkte

Trappan är full. De mognar i sakta mak, undan för undan, precis lagom att plocka en handfull varje dag.

Nu har jag jobbat i två och en halv dag och hjärnan går fortfarande på lågvarv. Som att halva jag är på semester fortfarande. Som att jag står mitt emellan jobblivet och det andra livet och liksom ser mer av det andra livet. Det är så skönt. Jobbet är inte allt. Det jag gör är tillräckligt och jag måste inte ta allt personligt - för det finns ju ett riktigt liv "där ute". Hoppas att jag kan behålla den här flummiga inställningen. Det blir mycket roligare då...

Asså. Jag sitter på jobbet, men det händer inte så värst mycket och skrivlustan slog till - så varför inte blogga tills nästa telefonsamtal kommer, tänkte jag. Det har ju hänt mer än Glasrike och livsomställning. Den tidigare så snopet inställda kräftskivan blev av ändå, men i ganska starkt modifierad version. Originalscenariot är följande: Vi åker till stugan i Småland på lördag morgon/förmiddag och när vi kommer fram efter de obligatoriska felkörningarna står P & A och väntar med köttfärssås och spaghetti. Vi lassar in öl, läsk och havskräftor i kylen, bänken är full av tinande röda icke-havs-kräftor, solen skiner på gräsmattan, änderna vill ha bröd vid altanen, barnen springer ner till sjön och tar sina första plumsande dopp och vi bara slappnar av. Under eftermiddagen brukar vi spela kubb, fotografera galna barn, ta en öl eller två, och sedan duka för kräftor och inta dem. Snapsvisor ska sjungas, mina rosa kräftor ska hånas, och uppätna röda djur ska räknas. Sen nattar vi oss o

Mitt nya intresse, som slog till hastigt förra helgen, har en tendens att te sig fanatiskt och ganska tröttsamt för dem som inte är frälsta. Så istället för att missionera i mina vanliga betraktelser och funderingar, väljer jag att plocka ut mina matrelaterade inlägg och lägga dem här istället. Så får var och en välja själv.

Och för en gångs skull kanske jag ska bli lite kontroversiell. För vissa. Och kanske skulle jag ha hållit detta för mig själv, men det är svårt. Jag har ju blivit frälst. Då vill man ju missionera sina nyvunna insikter. Alltså. Jag har alltid bantat. Inte alltid utan framgång, men över tiden har storlekarna ökat mer än minskat. Jag har alltid dåligt samvete för vad jag äter, att jag äter, när jag äter. Bah. Jobbigt. Dumt. Idiotiskt. Jag har sprungit. Gått på gym. Ätit bönor. Slopat smöret. Druckit vatten. Och när jag fortfarande har varit hungrig och sugen och inget hänt på kroppen, har jag alltid gett upp. Proppat i mig skräp igen. Chips. Ostbågar. Men hällt mjölk i potatisgratängen istället för grädde. Och ständigt denna matångest och totalkomplex för hela kroppen. Och jag har nog trott att det är så det är. Vi människor ska ha matnojor. Vi gör aldrig tillräckligt. Vi rör oss aldrig nog mycket. Det ska vara så. Eller ska det inte det? Visst har GI-trenden faktiskt fått fäste och det

Eller snarare brorsbarn. Är min man. Därför fick vi special treatment i Glasriket. Våra barn fick blåsa, snurra och bära vinglande glaskonst i närmare två timmar med privatlärare. I Bergdala glasbruk. Det var fantastiskt underhållande att titta på. Visst - jag kunde också fått blåsa. Men jag hade ju fått mitt dagen innan, när vi (jag och barnen - F tyckte tydligen att hans 22 år gamla diplom var nånting värt) gjorde varsin skål (nå, G gjorde två). Såhär blev min: Det var strax innan vi gick på älgsafari... Men åter till privatblåsningen. Helt skön stämning där i bruket. Vi och alla andra turister stod i vägen för deglar och pipor och kylar och allt annat vad-det-nu-hette. Hela tiden. Ändå såg vi inte en enda sur min eller hörde ens den minsta lilla grymtning. Måste vara ett bra ställe att jobba på, det där. Om man blir så snäll och tolerant, menar jag . Nå. Vissa av ungarnas glasgrejer blev superfina, andra otroligt snygga och några helt fantastiska... OK - inte bästa fotografierna man

Jag har massor att skriva om men nu har vardagen börjat och jobb ska skötas, så jag återkommer. Ville bara "visa" mig.

Stieg Larsson lade ribban lite högt tycker jag. Hur skulle jag nu hitta något lika bra...? Det gick faktiskt! När jag hade öppnat munnen om detta på jobbet (bra att öppna munnen ibland) fick jag tips om grabbarna Roslund & Hellström. Läser helt bakvänt nu, men jag började med Edward Finnigans upprättelse. Skitbra. Det blir att skaffa/låna Box 21 och Odjuret också. Om de är i samma division, är R & H mina nya idoler.

Såå mysigt! Att få åka med grannarna på "vuxentur" med båten. Packade ihop oss och lite proviant i båten och kapten R tog befälet. Åkte ut (efter bara lite pip, en vad som fender och en tillfällig tvärtomplaning - inga fler konstigheter) till en holme, klev iland och efter en perfekt till-läggning satte vi oss på kllipporna och mumsade räkor. Kan man ha det bättre? Åskan dundrade över våra stackars hemmavarande barn medan vi satt i solen och åt skaldjur. En av oss badade (och det var som vanligt inte undertecknad): Tack hörni!

Måste få visa några foton som dottern tagit på Kasper. Jag har inte ens bett henne om lov, men jag hoppas att det är OK. Tycker att de är så fina, och de visar verkligen Kaspers äkta jag: Foto: F.M

Semester = bloggtorka. Eller nåt. Jag har nog fullt upp med att vara semesterfirare utomhus, så det där med blogg händer lika lite som jogg den här sommaren. Förra året skröt jag ständigt om mina springturer. Ha! Trodde att jag bytt livsstil. Att jag fått in springandet som en naturlig del av vardagen. Ja, tjena. Dock. Det händer en del här hemma. Målandet är i princip klart. F bygger tak så det snöar spån. Dottern rider och fyller år om vartannat. Det dricks en del vin. Äts en del grillat. Äts en del ostbågar och annat kroppsbyggande också. Men det är gott. Kräftskivan som vi skulle åkt på förra veckan (ja, till Småland) blev ju snopet inställd och det tog en bra stund för oss att tänka i nya banor. Lite Liseberg och egen liten kräft- och räktillställning hemma i köket funkade ganska bra, trots allt. Har varit vid vattnet ett par ggr för att de stackars barnen ska få doppa sina kroppar. Känner att jag är en ganska OK mamma de gångerna...som uppoffrar mig så. Tog ett kort utan att lyft

Det tog lite tid men nu så. Köksmålningsprojektet som påbörjades förra sommaren och som mina närstående hel klart trott skulle stanna där, halvfärdigt, har nu fortsatt. Två grundmålningar är avklarade. Två lager antikvitt ska på. Sen ska det duttas lite här och där och sen är det klart! Haha! Och ett par blommor är omplanterade och vattnade på och det ska dammsugas och duschas och handlas och... Men det gör inget! Jag har ju semester! Alla grejerna kan göras när man vill. Härligt. Men jag kan fortfarande inte surfa till Cornelias Country Corner, vilket gör mig nedstämd.

Sa F. Nyss. "Det kändes lite klunsigt i tån!" sa han sen. Och kom in och visade sina äckliga flipflopsandaltofflor. Längst fram satt en brun snigel ihopkurad till en boll. Hahahaha!!! Sa jag. Tills han berättade att han tittat på när en snigel kröp ner i min gummistövel häromdan... Huääuuäähuäää...!

Så kom den dagen. Dagen då det sista marsvinet drog sin sista suck. För något halvår sedan fick hennes bästa vän (syster?) sluta sina dagar efter en kraftig lunginflammation. Fanny var lite extra ensam och skrajsen ett tag, men nu den senaste tiden har hon varit piggast någonsin. Så kom dottern igår och bad mig komma och känna på henne. Då hade hon en enorm bula/kula/knöl under hakan. Den var äcklig att ta i, men den lilla titten jag fick, gav mig bilden av blodkärlsrik tumör, stor som en större avokadokärna. Då bestämde jag mig för att det var slut. Ringde veterinären i morse. Fick en återbudstid idag. Åkte dit, helt ur balans. Jag har nog intalat mig att den där lilla råttan inte betydde så mycket - men när det var på riktigt blev det jobbigt. Riktigt jobbigt. Veterinären - samma som avlivade Fannys kompis Fiffi - tyckte att den där tumören satt så bra så det skulle säkert gå finfint att operera. Skit. Tänkte jag. Om hon ändå sagt att det inte fanns något att göra. Nu satt jag där oc

Jag shoppade på Öland. Såklart. Priset kanske inte framkallar känslan av fynd, men att jag hittade dem mitt i ingenting (när vi skulle kolla kartan för att grannarnas GPS slutade att funka) kändes ändå som ett fynd. Den ena är för blank och ser för ny ut, men det går väl att ordna. Den stora har redan invigts. Fylld med grillattiraljer bars den över gräsmattan i söndags. Den lilla är en "flaskkorg" - ifall det inte riktigt framgår av bilden. Men detta var inte det enda. Jag är fånigt förtjust i Yrjö Edelmanns tavlor - och se. Där fanns ju en utställning på självaste Strand. Den stora tavlan kostade 168000 - och den köpte jag inte. Men efter lite väntan och försök att telepatiskt få fram "har-du-inte-något-billigare-och-mindre-äkta" till försäljerskan, kom en affisch fram som kostade 200 kr. Bra början på min kommande Edelmann-samling, tänkte jag, och slog till. Har inget kort på just mitt exemplar, men den ser ju ut ungefär såhär:

Så har man varit på Öland. Det var första gången för mig. Det är nog lite unikt. Att vara svensk och vuxen och inte ha varit på Öland, alltså. Vi bodde ballt på Strand i Borgholm - värsta partystället. Melody Club spelade på lördagsnatten och vi fick med oss ett par av de små barnen ner på deras första klubbspelning. Måtte det dröja länge till nästa för då är vi nog inte med själva. Vi stannade inte så länge, eftersom småtjejerna har friska öron som gjorde ont när grabbarna öste på med för många decibel. Vi (jag och Grannika) hade inga problem med volymen. Hmm. Annars tillbringades lördagen i djur- och nöjesparken. Mååånga fina djur och mååånga mindre fina åkattraktioner. Självklart regnade det på oss också, men tjejerna badade i poolerna och vattenrutschbanan i alla fall... Medan vi stod och satt under det som gick att hitta som skydd mot vätan från himlen. Det togs såklart en del kort under helgen, men det var maken som höll i kameran för det mesta. Det är väl bäst att han får blogga

Igår köpte vi pinnar och körde dem försiktigt hem på en kärra. Hystade in dem i garaget och körde kärran till svärmor. Åt vaniljlängd, drack kaffe, handlade Yes Power till grillgallret, vin till helgen och astilbe (svärmammans tips) till rabatten. Eller det som kommer att BLI en prunkande färgglad rabatt. När vi har konkurrerat ut gräset med blommor. Just nu är det en rörig gräsplätt med några mer eller mindre levande perenner lite här och där...

Plötsligt får jag inte läsa Cornelias blogg från det lantliga hörnet. Jag är inte inbjuden.... :( Har jag sagt något dumt?

Igår tappade jag luften och lusten helt. När eftermiddagen kom, regnet öste, jobbet höll mig fjättrad (fast inte finns ngt att göra) och vi skulle planera mat och handla och laga mat och... Så blev jag en apatisk vuxen en stund. Kände mig helt ledsen, deprimerad, likgiltig, grå, ful, fet och fel och ville absolut ingenting. Livet for förbi på utsidan och där satt jag och bara satt. OK, jag är en för grubblande person i vanliga fall också, men nu gick det nog runt så mycket däruppe mellan öroren, att det bara blev en surrig, susig storm. Men så drog jag mig upp ur soffan. Och så åkte vi till en thai-restaurang och åt ute. Satt där och glodde i gamla tidningar (innan maten kom) och ut genom fönstret när maten hade kommit och maten var så himla god! Redan då började hjärnbarkstormen bedarra. Och sen handlade vi några nödiga och några onödiga grejer och åkte hem. Och idag har vi (Grannika och jag) promenerat och solen skiner och vi såg ett rådjur och en gullig svart tjur och en tant bland

Så var man en ännu äldre tant. Fortfarande "in my thirties" men ytterligare ett steg mot nästa decennium (om man kan räkna sådana i ens liv) har tagits med stort kliv. Gårdagen började bra med frukost, en nyplockad blomma och present på sängen - ingen sång dock. Egentligen jobbar vi ju båda två, men med så lite aktivitet gick det bra att åka iväg en sväng. Handlade en liten present till mig själv och under dagen duggade SMS'en tätt. Grannan kom och undrade om vi skulle gå - och jag sa (fånigt) nej först. Tyckte inte att jag skulle behöva offra mig på den stora dagen, eller hur jag nu tänkte. Men efter en stund kom vettet ikapp, och vi gick en sväng ändå. Och framåt kvällningen bjöd vi hem grannarna på liten fika - som jag (!) hade bakat. Tur att jag gjorde dubbel sats. Det gjorde att det ändå fanns tillräckligt med ätbart kvar efter alla svartbrända övningsexemplar...

Bildkvaliteten kunde varit bättre, men inte utsikten. Den här vyn är en av anledningarna till att det inte känns så tungt att jobba på semestern.

Funderar lite idag (har ju tid med det eftersom det inte kommer några potentiella strålningsoffer idag heller). Idag ska jag åka tillbaka till det som numera är mitt "hemma". Jag har alltid sett mitt barndomshem som det enda riktiga hemma, och alla andra hem som just andra hem. Men igår, när jag vandrade "hem" i mörkret (förresten, jag såg bättre i mörkret förr - tur att man har stigarna inpräntade i kroppen) kändes det som att jag faktiskt måste inse att det är där jag har skapat mitt "vuxenliv" som är mitt hem nuförtiden. Jag känner ofta att jag förväntas komma ihåg var alla bor och bott på min barndomsö. Omgivningen blir lite besviken när jag inte känner igen folk, eller ser vems barn den och den är, eller inte minns i vilka hus som vilka bor eller bodde. Jag känner mig som en dålig människa med ännu sämre minne än jag trodde. Men när jag gick där i mörkret igår kväll tänkte jag på det där. Jag har inte bott på den där ön någon längre tid än en vecka i

En av mammas galna hundar... På bilden den minst lilla (kan inte kalla henne stor även om hon är större än gosehunden). Den utan lapp i rumpan. Emma.

Just nu är det pretty boring här, eftersom ingen vill bli bestrålad just idag. De är nere på stan och skalar räkor istället för att hoppa snett på klipporna, antar jag... Hur som helst har jag det oförskämt bra när jag är här i barndomstrakterna. Hos mamma är det nämligen helpension. Det finns alltid mat och säng och jag har inte ens behövt räkna ut vad luncherna ska bestå av. Det har mamma gjort. Lyx! Igår kväll satt man som vanligt bänkad på altanen och vips kommer ett par kilo kräftor (OK, jag är numera ganska fäst vid Småland, men vid kräftorna går gränsen. När jag pratar goda, äkta kräftor, pratar jag om dem från havet) fram på bordet. Bara att äta tills man inte orkade mer. Lyx alltså... Och inte nog med det. I onsdags ägnade modern sig åt sin stora hobby. Den som hon delar med Bert Karlsson. Inte bokstavligt - de går inte ut tillsammans - men nästan. Han befinner sig ibland i dessa trakter och kan nog snart ses som ett hot... Men jag undrar om han brukar komma hem med 11 kg (?)

Det har blivit typiskt snålt med blogginlägg de senaste dagarna eftersom jag f n ägnar mig åt min hobby. Att jobba på semestern. Eftersom jag är dubbelbottnad (=schizofren?) på många sätt har jag ju också flera yrken. Så nu ägnar jag mig åt ursprungsyrket. Det jag trodde att jag skulle bli när jag blev stor. Jag har dock fortfarande inte riktigt blivit det. Varken stor eller färdig med tanken på att det är det jag ska vara och göra tills håret blir vitt. Jag har börjat och hoppat av, börjat om och bytt bana, börjat en gång till och glidit över till andra spår. Men det kanske är så att jag alltid kommer att halka tillbaka in i den blå sköterskepyjamasen lite då och då. Och inte ens riktig syrra är jag. Bara en sån som skickar röntgen genom folk. Strålande...

Har varit på jakt efter ett "nytt" köksbord ett tag nu. Har inte vetat exakt vad jag egentligen ville ha, förutom att det skulle passa i en lantlig miljö, vara ganska stort, väldigt billigt och såklart snyggast i stan. Sicken tur att jag inte sprang iväg och köpte ett på nån större möbelfirma. Nu har jag fått ett. Så billigt att det är gratis. Det kommer att passa fint, det är nog lagom stort och såklart snyggt! Det stod i mammas garage. Finfint. Letandet är bordlagt...

För några dagar sedan skrev jag om idioter som blev spetsade av ilskna tjurar. Jag vet inte exakt hur tjurrusningar går till, men jag får en känsla av att tjurarna inte lider där lika mycket som när det handlar om fäktning. Nu har en matador (- bara det - en disney-figur i helkroppsstrumpa som sprätter omkring bland blodiga, spjutstuckna tjurar) blivit nerstucken ordentligt. Säger bara: rätt åt honom! Förbannade dumhuvud. Dock var artikeln lite underhållande. Citat: "Luis Francisco Esplá träffades på fyra ställen och fick svåra skador. Bland annat fick han ett allvarligt sår i bröstkorgen när ett horn trängde in mellan två revben. Enligt uppgift ska hornet dock inte ha träffat några vitala organ.". Nähä, så bra. Nästa stycke: "En urolog fick kallas in för att rekonstruera matadorens pung och nu uppges han må bättre." Hehe... Inga vitala organ...?

Söndagen var lite seg, lite mer IKEA (hade köpt fel grejer på lördagen) och sen pizza. Städade lite också. Och plötsligt stod dottern på tröskeln. Hon semestrar f n med sin far, och eftersom semestern hittills tillbringats på en Harley Davidson, har vissa av mina närstående varit en smula oroliga. Så även jag. Men det gick alldeles över när jag såg henne. Synd att jag inte tog kort. Iklädd sin pappas gamla skinnställ (uppvikta skinnbrallor), mina boots och öppen hjälm över hästsvansen, såg hon väldans tuff ut. Blev riktigt avundsjuk. På hojen hade hon ryggstöd bakom sig och pappa framför sig och jag vet att han kör sansat och "cruisar" mest. Visst, det är klart att andra idioter kan se till att det händer hemska saker, men han är ingen 20-årig yngling på en projektil i 250 knyck. Det minskar åtminstone riskerna avsevärt. Och det är faktiskt HÄRLIGT att åka MC. Om några dagar ska de åka till Småland, och jag inser att det handlar löjligt mycket om Småland just nu. Det är jätte

Lördagen var också trevlig! Vi stavade oss runt på morgonen. Väl hemma bjöd Grannika in oss att umgås med hennes familj med vänner på kvällen, efter deras grill. Senare blev inbjudan konverterad till en grillinbjudan. Dagen tillbringades på IKEA och kvällen på deras altan tillsammans med en massa sköna människor. Väldigt roligt faktiskt. Själv uppskattade jag framför allt den för kvällen nyktre chauffören som blev påtvingad en whiskyprovning medelst spottkopp modell rosaröd plastbunke. Hans miner var ofantligt roliga. Vi garvade, åt, drack och garvade igen, till sena natten. På morgonen samma dag hade vi fått en mystisk avbokning av en större fest som skulle gått av stapeln i augusti. Under eftermiddagen blev vi inbjudna till en kräftskiva i Småland istället just den dagen, och senare kom de första festfixarna med en inbjudan till grillfest istället för den inställda festen. Så står man där och måste välja bland inbjudningarna. Känns ju rätt fint. Men det blir kräftorna.

Som om jag inte visste det. Jag kunde inte hålla min ambition. Det är grymmesvårt att skriva något positivt varje dag, om man är som jag. Senast skrev jag om hinkarna. Om jag tänker riktigt hårt kan jag faktiskt komma på en hel hög händelser som gjort mig glad efter hinkarna. På fredagen var det fint väder och min semester skulle börja. Mannen tog fram lite bubbel och vi satte oss på trappan i solen. Jag hade glömt att det - förutom semesterbörjan - också var halvårsjubileum. 6 månader sedan vi stod i kön i rådhuset och avverkade den långa versionen av bröllopssceremonin, alltså. Typiskt mig att glömma. När vi hade tagit den första klunken kom grannan hem. (Nu kan vi berätta sanningen, R1). Hon stannade bilen, öppnade dörren och galopperade över gräsmattan mot oss och bubblet. Vet inte om det är bra eller dåligt att hon hade tänkt ut scenariot redan i bilen. Är vi så förutsägbara...? ;-) Hon fick ett glas med bubbel samtidigt med det dåliga samvetet för att hon inte riktigt uppfyllde s