Ilskebyttan

Om någon undrar så är jag fortfarande gräsänka, ja... Skulle egentligen fått hämta hem den äkta hälften i morgon, men så blev det inte. Han stannar i Singapore några dagar till. Men så är det när man är gift med en superhjälte. Man får dela med sig av honom, helt enkelt...

Det här med bloggeriet får ju inte bli ett tvång. Har läst flera bloggar nu på senare tid där människor har dåligt samvete för att de inte bloggar... Så även jag. Men här krävs väl lite eftertanke (som alltid, har jag ju insett...!). Själv bloggar jag för att jag är förtjust i att skriva. För att jag tror på att man behöver hålla förmågan vid liv. Ordförråd och fantasi behöver regelbunden träning. Att blogga är som att gå till gymmet med den grå substansen (eller vilken substans det nu är som håller i skrivtrådarna). Och är det riktigt bra blir det ett sätt att koppla av, som Cornelia säger så klokt. Att sen vänner och släkt har visat sig intresserade är ju bara en bonus. De håller koll på oss. Bra eller dåligt? ;-) Men vi väljer ju själva vad vi skriver... I mitt eget fall tror jag att lusten att blogga och mycket annat, kommer tillbaka när pressen från jobbet trycks tillbaka. Och nä, jag skyller inte på jobbet. Det är inte synd om mig. Det handlar om att jag ska lära mig att hantera

Igår seglade jag. Jag! Seglade! Jag är öbo till mitt ursprung. Öbor seglar inte. Det är badgästerna som gör sånt, medan infödingarna tittar på. Vi kanske åker ut i nån snipa och fiskar makrill. Men seglar? Nä. Var bjuden på en kundaktivitet med ett företag som vi anlitar. Jag var den enda från vårt företag (mina chefer tyckte inte att de hade tid. Viktiga människor...). Kände mig lite ensam först, men det gick över. Det var härligt, roligt och spännande! Har träningsvärk på skumma ställen idag, efter att ha krupit på durken omväxlande mellan styrbords och babords reling för att hjälpa till att vinscha. Försökte införa begreppet veva och dra i snörena, men det gick inte hem alls... Vinscha, skota och tampar skulle det vara. Snobbigt. Våra skeppare var tålmodiga och väldigt duktiga. Båda tillhör Berntsson Sailing Team med Johnie Berntsson - vilket för en seglingsinvigd säkert säger nåt. Johnie var såklart med själv också, som en lite väl disträ domare. Vi körde Match Cup. Det var ganska

Nä, nu är det väl på tiden. En uppdatering är på sin plats. Det har hänt en del sen mitt senaste inlägg. En del som har med det att göra och lite annat som har med annat att göra. Jag tycker att jag ser en ljusning just nu. En ljusning lite längre fram. Jag kom till en punkt där jag var tvungen att bryta mönstret och tänka nytt. Det är nog svårare än vilken fysisk ansträngning som helst. Att tänka nytt. Att byta spår mentalt. Jag verkar vara av en sån sort som kommer till såna där punkter ibland. Alla gör nog inte det, men jag har gjort det förut och har börjat inse att det kommer att hända igen. Kris och utveckling, kallas det nog. Har lite lätt för att krisa, antar jag. Men hoppas att det medför något gott i mitt liv nånstans. Det är lätt att tro att det är klart nu liksom. Jag small lite, sökte hjälp, pratade och ändrar mitt beteende. Men det måste nog ta sin tid. Började svaja nyss t ex, när jag behöver boka om nästa veckas tid hos psykologen (som jag fick kontakt med via vårdcentr

Tänk att det faktiskt finns såna där vänner. Såna som man kan prata med i två timmar och som säger "prata gärna med mig, jag lyssnar". Det var så länge sen jag ens tänkte tanken att det går att ringa nån och få lite stöd i tillvaron. Några knuffar i rätt riktning. Några stränga förmaningar. Några vänliga ord. Några uttryck för förståelse. Idag skulle jag egentligen fråga om B skulle vara med till Sälen v 5, men så frågade hon det där. Den där frågan. "Hur är det?". - Blurp, så kom det i en lång harang. Och hon fanns där! Hon förstår! Jag ska ta till mig vad du sa, B. Och jag ska ta tillbaka livet. Det är ju faktiskt ganska trevligt. Jag ska säga nej när det är nödvändigt. Jag ska lyssna till henne. Hon som sitter där längst inne och försöker göra sig hörd. Tror att jag hör henne bäst från en klippa vid havet...

Förresten. Är gräsänka igen. Fick inatt sms från varje flygplats som F passerat sen jag lämnade honom på Landvetter igår. Han verkar ha fått med både sig själv och bagaget till Indonesien, sådär 24 timmar senare. Skönt. Nu ska han tillbringa sin tid i staden Semarang, där han ska vara ett tag och sen dra vidare till Singapore via Djakarta för att komma hem runt den 14/9. Man är gift med en globetrotter... Bara han kommer hem sen efter sina hjältedåd, så är jag bara glad för hans skull. Synd bara att såna där jobbresor mest innebär vistelse i hotellrum, kontor och flygplatser. Brukar inte bli så mycket tid för "runt-tittning". Men om jag känner honom rätt, kommer bloggen att uppdateras mer eller mindre regelbundet med foton, så att även vi hemmaråttor får oss lite Asien till livs.

Snor lite uppslag från andra eftersom ron att skriva för egen maskin, ur eget bagage, inte riktigt infinner sig. Tror att det kommer att ordna sig, men just nu prioriteras avkoppling, bokläsning och att hantera vardagen i rimlig takt och ton... Nå. Jag läser ju dagligen bloggen Jag och mitt hem , och idag hade bloggvärdinnan lagt ut en tävling som jag fann "very interesting". Allstå har jag lagt till en länk även på min lilla sida och berättar det här: Kolla in Vävra keramik . Inte bara för drej-tävlingen, utan för att det finns grymt många fina saker där! Och inte är det långt hemifrån heller. Jag har drejat en gång i mitt liv, och jag blev helt frälst, fast och fascinerad. Drejning ingår nog i min dröm om den egna gården, med hästarna, hundarna, hönorna och fåren och den fenomenala affärsidén som tillåter arbete hemifrån. Haha... Dream on, fyrtioårskris...

Om någon mot förmodan skulle undra vart jag tog vägen, så kan jag tala om att jag är här. Men jag orkar inte hitta blogginspiration just nu. För mycket tankekraft går åt till jobbet och till att lära mig att koppla av från jobbet och säga nej när så krävs... Ett par incidenter har väckt mig från de självuppoffrandes land. I hope. Men annars kan jag berätta att jag sprang Midnattsloppet igår (=inatt) och det gick bättre än jag trodde att det skulle. Kom runt på cirkus den tiden jag hade förväntat mig, sprang i princip hela tiden och var varken lealös eller svimfärdig efteråt. Det bästa var att maken och grannmannen var med in som stöd. De skulle "fika" under loppet, men de hann inte med så mycket. Dök upp på ett par platser och lekte paparazzisar i stället. Det var skönt att ha dem där! De offrade en lördagkväll på mig. Gulligt!

Lite mer om vattnet och bristen på detsamma. Fick ett erbjudande från de rara grannarna om att få använda deras dusch ikväll om vi vill, trots att de inte är hemma. Vad skulle vi göra utan dem...? Hur som helst fick jag veta av A att den ena toastolen hade stått och runnit när hon kom in på hemlighuset en gång igår. Den slutade när hon hade spolat, men där har vi förmodligen boven i vårt eget vattendrama (för inte är det nån vattenfestival, inte). Har den stått där nån halvtimme eller timme, så har ett antal liter hunnit ut i avloppet och brunnen blevo sålunda tom... Idag sparar vi så gott det går och hoppas att det ska fylla på sig och klarna. Att den går långt nere på botten och försöker pumpa räcker säkert som förklaring till att det kommer upp en massa goja. Så kanske var det inte fel den här gången, mer än att våra vattenklosetter får för sig saker ibland. Men tröttsamt är det ändå.

Inte heller den här sommaren blev det nåt vettigt av den hopplösaste platsen i trädgården. Inget jag planterar där överlever. Har testat temyntor, riddarsporrar, stormhattar, timjan, kattmynta och... allting dör! Utom Kärleksörten och Johannesörten! Jamen visst. Istället för att motarbeta kanske man ska försöka en annan strategi? Så igår åkte jag till favoritplantskolan och köpte en korg full med fetbladsgrunkor. Rosenrot, Gyllenfetblad, mer Kärleksört och Taklökar. Hem och röjde gräs för femtielfte gången. Hällde på jord och tryckte ner de nyinköpta grönsakerna. Nu jämrans ska väl något kunna överleva och konkurrera ut gräset? Jag kom överens med Johannesörten också om att jag ska sluta dra bort honom. Han får vara kvar. Han vill ju det.

Igår sinade den förb... brunnen igen. Så trötta vi är på detta nu. Vi har tryckt brunnshålet. Vi har lagat pumpen. Vi har lagat den lite till förra veckan. Och igår kväll var trycket nere på "nada". Trodde direkt att pumpen hade stannat, så vi stängde av strömmen till den och vandrade med grannarna hem (vi hade just avslutat en omgång DVD-TP) för att få lite av deras vatten. De är så snälla! Vi fick en hel dunk! I morse testade vi att starta pumpen igen - och då gick trycket upp!!! Fattar ingenting. Har spekulerat hela morgonen i vad som egentligen händer. Gjorde vi slut på vattnet igår kväll? Eller har backventilen blivit igenkorkad av smuts och sen kommit igång igen? Eller har tryckningen ingen effekt längre? Eller va-f...? Provade att spola lite i kranar och toaletter och till en början verkade det hålla - förutom att vattnet som kommer ur kranarna är gult, grumligt och smutsigt. Men efter någon timme orkade inte pumpen trycka upp vattnet. Stängde av den och väntade. Just

Två dagar efter hemkomsten från Kalmar återvände vi till Småland. Precis som förra året blev det mycket av det där landskapet även den här sommaren. Den här gången var det den efterlängtade kräftskivan som skulle gå av stapeln. (Töntigt uttryck i modernt språk. "Gå av stapeln". Nå, man vet vad man menar...). Förra året blev det ju ett snöpligt avbrott i kräftskivetraditionen. Vi kom inte ens genom stan, när värden ringde och berättade om magsjukan som brutit ut. Då vände vi hemåt igen, väldigt besvikna. Så i år var det verkligen nödvändigt att den blev av som den ska bli av. Och det blev den. Vi fick spagetti och köttfärssås när vi kom. Precis som vanligt. Barnen badade och matade ankor. Precis som vanligt. Vi spelade kubb. Också det precis som vanligt. Och på kvällen dukades kräftorna fram underkastat diverse ritualer. Dels pga sed och tradition, och dels pga värdinnans hyperallergi som innebär ett nästan sterilt förfarande à la operationssal när de små djuren ska hanteras.

Vi åkte till Kalmar tillsammans med grannfamiljen v 31. Bodde på ett s k lågprishotell . Standarden var nog ganska "lågpris", men själva priset i sig vet jag inte om jag tycker att man kan sätta epitetet lågt på. Men det var trevligt. Vi promenerade runt en hel del. Vi var på Lammet & Grisen . Vi var på slottet : Vi åt och drack gott. Vi var i domkyrkan . Barnen badade vid Kattrumpan (eller kattarslet, som en dotter nära mig sa när hon var lite trött på att gå omkring). Vi såg en rosa-lila-metallic-lackad Audi TT. Vi fotograferade ankor och svanar. Vi gjorde alltså i stort sett det man ska göra som turist i Kalmar, tror jag. Måndag åkte vi dit. Torsdag åkte vi hem. Med ett traditionellt stopp vid Strömbergshyttan inkl obligatoriskt våffelintag och besök i "outlettarna" som finns där intill.

Jag var alltså inte helt "way out" i det här inlägget. Men det kanske ägarna av det kända mobila nöjesfältet är?

Åsså några bilder på mammas odjur.

Och medan gästerna passar på att besöka vårt hem när jag inte är där, så sitter jag ensam på klipporna i norra Bohuslän och tycker SÅÅ synd om mig själv... I Australien pratar man om Drömspår. Undrar om detta är ett sånt. Ett tecken är det väl i alla fall.

Och nyss läste jag detta . Återigen blir man helt överraskad och chockad över hur oförutsägbart livet är och hur fort saker händer. Tackade nån för pappas änglavakt vid midsommar. Nu är det nog dags att tacka igen. För att K kommer dit hon ska med livet i behåll.

Mitt senaste inlägg kanske tarvar en förklaring. Efter att nyss ha förklarat att jag är arbetsskygg, så kommer raskt ett inlägg om att jag jobbar på semestern... Det verkar ju helt "bängt". Och det kanske det är - men inte så puckat som det verkar. Eftersom jag är en velig person, har jag ett par olika yrkesutbildningar i bagaget (eller nja, den ena är mer "yrkes" än den andra, men ändå). Så för att hålla liv i traditionen gör jag några dagar i en byggnad inte långt från det här , verksam i mitt ursprungsyrke. Och när man glider in sådär under ett veckoslut plus lite till, som glömsk vikarie, så är inte kraven enorma. Jag ska ta hand om det som blir, men behöver inte bry mig om allt annat som man brukar behöva bry sig om på en arbetsplats. Så i mellanperioderna gör jag inget särskilt, mer än att titta ut genom fönstret betraktandes segelbåtarna på det solglittriga havet. Och på kvällarna sitter jag här och dricker vin. Eller i mammas trädgård. Och dricker vin... De

Jobba på semestern...är det väl ingen som vill? Men jag gör det ändå. Igen. Ikväll åker jag till mamma. Hennes residens får vara mitt hotell under några dagar. Det brukar vara ett alldeles förträffligt hotell. Så jobbandet, det blir liksom semester ändå.

Skruva med den här ni:

Nån som minns soffan som jag fick alldeles gratis? Den var grön, men fin. Nu är den sakta på väg att bli ännu finare, tror jag. Det är ingen lek att få bort färgen, men det går sakta och kanske lite osäkert. För nån timma sen stod det lågor från den...men om man inte tittar så noga kan man tro att brännmärket är en kvist. Åtminstone det märket. Övriga större lite mörkare ytor är kanske svårare att dölja. Men! Tanken är att den ska bli vit så småningom. Eller gräddfärgad. Eller ljusgrå. Eller...

Har läst nätupplagan av Aftonbladet några gånger idag, precis som jag brukar göra. Varje gång fastnar jag på rubriken till länken till den här artikeln (rubriken är inte likadan när man "klickat in sig" - man måste leta upp den på huvudsidan). Den stör mig. Och det visade sig att den stör F lika mycket. Vet inte om det är gamla Robinson-avsnitt som lägger sig i. Eller om det bara är våra egna hjärnkontor. Men störig är den. Och på nåt sätt härjar jag mentalt i meningen och stuvar om så att ordföljden blir en annan. Förmodligen gjorde rubriksättaren också det. Mentalt. Och så blev det såhär. Men vad skulle han/hon ha skrivit?

Jag tror att jag är arbetsskygg. Det måste jag vara. När det som närmast kan jämföras med lycka, bara och endast inträffar på fredag eftermiddag. Och euforin bara infinner sig om fredag eftermiddag också är början på semestern. Snackar aldrig i termer som lycklig och glad annars i det vanliga jobbarlivet. Jag är ju en arg tant... Jag är inte gjord för att arbeta. Nä. Hemmafru med kattpensionat. Det skulle vara det enda tillämpbara på en sån som jag. Egentligen. Men nu är jag gift med en ovanlig en. Han går och väntar på att jag ska tjäna pengar gräset. Så att han kan gå hemma. Hemmaman med hund. Jobbigt. Ingen vinner. Båda jobbar. Båda hyllar ledigheten. Båda drömmer om att slippa. Båda har gjort ett dåligt kap...

Och nyss fick jag veta att regnbågen har vält . Ska man börja bli rädd nu? - Nä. Det bestämmer jag att man inte ska. Det är nog fortfarande viss skillnad på Axels portabla tivoli och sveriges bästa nöjespark. Det måste det vara...

Om jag någonsin flyttar från det här huset så vet jag en sak jag kommer att sakna. Vi har bott här i snart tre år, men det är först det här året vi har hunnit före fåglarna. Och det inte inom ramarna för vad jag borde stoppa i mig , och man får lite ont i magen, men känslan av att stå mitt i ett körsbärsträd och bara proppa munnen full, står över alla kostregler i världen. Och jag behöver varken köpa eller palla. Kan bestämma helt själv hur många jag kan äta. För det står i VÅR trädgård.

En av mina favorit-bloggar är Tjuvtittat. Man kan ju själv gå dit alldeles när man vill, såklart, men den här måste jag ju delge alla som ev kan missa den. Hur tänkte de? Är det bara de finska trollen som får gå in?

Glömde ju berätta om ridlägeravslutningen med den obligatoriska "Clear-Round"-tävlingen. För er som inte vet vad det är så kan jag förklara det här (trodde jag aldrig att jag skulle kunna skriva - hästanalfabet som jag är)! Det hoppas över hinder och om man klarar alla utan vägran, rivning eller tvärstopp, typ, så har man åstadkommit en clear-round. Min stackars dotter hade sin favorithäst (en av dem) och fick i smyg en kommentar från ledaren om att göra en lika snygg runda som hon hade gjort tidigare - och så krånglade han lite så hon höll på att ramla av. Hon hängde kvar, men den himla västen öppnade sig och hon försökte knäppa den igen (det får man, fick vi lära oss, om man inte korsar ridspår eller låter hästen stanna) men det gick åt fanders. Hon fortsatte ändå. Säkert lite irriterad av västen, men det var snyggt. Det första hon sa efteråt var (såklart): "Mamma, jag måste ha en ny väst!". Hmm. Det är mycket "Jag måste ha" nuförtiden...

Igår var vi bjudna på middag hos vänner som vi inte har sett på nåt år eller så. Nu är detta iofs såna vänner som man har "uppehåll" med utan att det blir konstigt när man träffas igen. Vi fick en guidning i det (mest av frun!) mysigt inredda hemmet, en god middag på altanen strax innan skyfallet och en rätt fnittrig spelstund. Timmarna bara gick... Spelet - som kan rekommenderas för alla som har tittat på TV - heter Master of Television och kanske inte i sig var så himla humoristiskt, men eftersom sällskapet befinner sig i högsta humordivisionen, blev allt kul. Ffa värdinnans berömda felsägningar orsakar många asflabb... Nån som känner Saddam Sutherland t ex? Han som inte är son till Martin Sheen... Tyvärr uppskattas ju inte såna interna roligheter av nån annan än deltagarna, men det är bara att prova själv. Det är bra om man har lite koll på gamla kriminalserier, komedier som Frasier, italianos som Sopranos och Sex and the City t ex. Onödiga kunskaper om Kojak, Hill street

Fick lite lust att lägga in bilder igen - och kanske ffa ta dem. Gick en promenad och åstadkom några naturdokument. Kommer här i en osorterad radda.

Har ju glömt berätta om Vindur. Min lillasysters bedårande nykomling. Är han inte för rar?

En bild till, bara. Vad sägs om en hängmattekatt?

Dotterns önskelista inför den ganska nära förestående födelsedagen kan jag ju inte behålla för mig själv:

Förra veckan var en av de värsta jag har haft på jobbet som jag har. OK att det är hysteriskt mycket en eller ett par dagar - men en hel vecka? Jag är ju dessutom en ganska "genomskinlig" person och totalt engagerad i det jag gör - vilket resulterar i en del utspel i affekt. Jag intalar mig jämt att jag borde bli mer slätstruken och "kall", men det går inte. Tyvärr är inte känslomässigt engagemang så uppskattat alltid, vilket ligger mig i fatet, tror jag. Jag känner ofta att jag är den där PMS-tanten som inte kan hålla sina upprörda känslor i styr på jobbet. Men jag är samtidigt född med en total ansvarskänsla för det jag är inblandad i och blir rätt ilsk om inte andra är likadana... Jag kan bli väldigt irriterad när kollegor och andra ruskar av sig ansvaret som vore de insmorda i teflon... Ilska och irritation kan väl alla känna, men jag har alltså så svårt att hålla det inom mig i jobbsituationer. Jag säger det jag tänker på. Och jag ger blanka fanken i prestige.

Nån som har en trevlig bloggsamling som jag kan sno? Har tröttnat på en del och några har lagt ner skrivandet i bloggform. Därför raderade jag några länkar. Har bara sparat dem som är bra och finns. Vill läsa bra saker. Kan vara om nästan vad som helst, bara det är bra. Tips, tack.

I lördags fick vi förmånen att delta på en väldigt rolig fest. En nära vän och hans nära väns fru, fyllde 50 år var. Den nära vännen är en ytterst duktig gitarrist (och sångare, visade det sig) - och de flesta av hans vänner, som var med på festen, är musiker eller sångare/sångerskor. Det kändes verkligen som en ynnest. Ett privilegium. Lycklig tur. Att få vara med så många goda människor som kan hantera röster, strängar och tangenter - och dessutom vill bjuda på sin talang och underhålla oss andra. Helt fantastiskt. Och så många vackra ord som framfördes på olika sätt, sjunget och pratat. Det var kärlek det! Tack U!!!

Ska åka och hälsa på pappa i morgon. Bjuda honom på Mackmyra. Grilla på altanen. Det blir bra. Har hört att han är inte riktigt så lydig som han lovade att vara. De där träningsprogrammen han ska köra några ggr om dagen t ex. De är ju jobbiga! Va? Fy. Så då har han inte alltid lust att göra alla. Men eldat har han gjort. Fick fyr på tändaren med två förlamade händer. Den ena lite mindre än den andra. Det räckte tydligen. Löser korsord gör han. Envis gubbe... Men humöret verkar inte ha fått nån som helst knäck. Han är glad och tacksam för varje litet framsteg. Alltså finns alla förutsättningar för att detta ska gå vägen. Tänk om han hade tappat hoppet och blivit bitter på livet... Men inte han inte. Det är gott krut i min pappa.

Pratade med pappa nyss. Han kan inte göra så mycket av det han alltid har kunnat göra än, men han gör framsteg. Han har fått whisky. Han kan mer idag än går. Det kommer att bli bra. Tack. Vet inte vem jag tackar, men nån. Det är illa nog, men tack för att det inte blev värre.

Alltså - jag är inte så mycket för såna där kedjebrevsaktiga utmaningar i bloggosfären, men när Cornelia kommer farande med en, så vill jag vara med. Jag sviker henne ibland för att jag inte orkar gå in i sajbervärlden jämt, men jag kommer ikapp och lystrar alltid när hon ropar... :) Såhär kan det bli: Vad gjorde du för 10 år sedan? - Ja jisses, tänker väl vem som helst när den frågan kommer. Så även jag. Jag bodde ensam med min dotter i en "flyktlägenhet" i ett halvskumt bostadsområde sen ett år tillbaka. Hade flyttat dit i samband med separationen från dotterns pappa. Hade henne udda veckor och levde "ungkarlsliv" jämna. Väntade på att F eventuellt skulle bli mer än en perifer del av mitt liv - vilket tog lite tid och var mer än turbulent... Han kom den 13 juli 1998 och stannade kvar. 5 saker på min "att-göra-lista" idag: Nu har dagen redan gått, men när jag vaknade tänkte jag att jag behövde läsa lite mer i den bra boken, känna att jag har semester, s

Jaja, Peter . Vem annars skulle vilja veta vad jag egentligen berättade i Nösund...? Peter som bara älskar att höra de mest privata detaljerna. Kanske mest för att han är så noga med att hålla tyst om sina egna, vad vet jag... ;-) Jag berättade två saker. En "djup" och väldigt privat, och en ytlig och lite trivsam. Det första handlade om min barndom i sjukhusmiljö. En historia som jag inte brukar berätta så ofta (mer än någon gång på webben... ;-) ) och som påverkar mig alltid, varje dag, i allt jag gör. Det kändes bra att berätta. Tror att det gav dem en mer komplett bild av mig och varför jag är som jag är. Sen lättade jag upp det hela genom att hala fram en påse räkor. De såg frågande ut, men när jag beskrev min relation till havet och räkor och det faktum att jag är dotter till Sveriges (troligen) första mästare i räkskalning, blev det lite klarare för gänget runt mig. Och eftersom jag verkar ha ärvt (eller är det miljön det hänger på...?) lite av räkskalningstalangen, bl

Nu är midsommarhelgen slut. Midsommarhelgen från helvetet. Kan inte berätta allt som hände - men jag tror inte att vår traditionstyngda helg någonsin kommer att bli som förr. Norén kan slänga sig i väggen. Vi har alla kommit ut på andra sidan och allt kunde ha varit värre, men under midsommardagen befann jag mig i ett bedövat tillstånd. Min pappa hade åkt med ambulanshelikopter till Sahlgrenska och ingen visste exakt vad som hade hänt. Allt var som i ett töcken. Nu är pappa hemma och han kommer att bli bra. Kanske inte exakt som tidigare, men i det närmaste. Och det är obeskrivligt skönt. Fler detaljer än så blir det inte här. Nu går vi vidare, men helgen lämnade spår för alltid.

Sen kom mer vanligt jobb. Och vattenproblem. Och läckage. Och grums. Och brunnstryckning. Och mer grums. Och jag blev trött. Men nu är det semester.

Direkt efter paddlandet åkte jag hem och laddade för nästa aktivitet och nästa grupp att bygga teamkänsla med. Den här gången skulle personalen på huvudkontoret till Nösund för att lära känna varandra. Detta var lite mer otryggt, eftersom det här gänget mest består av chefer på olika höga nivåer och jag egentligen inte ingår mer än att jag sitter i samma lokaler. Nösund ligger väldigt fint nere vid (det riktiga) havet och jag kände mig ganska hemma. Lite struligt och oorganiserat tedde sig upplägget från Nösundspersonalens sida först, men det ordnade upp sig. Alla mina favoritsysslor ingick den här dagen...not. (Gnäller igen, ja). Först skulle vi berätta något för de andra som var ganska okänt eller speciellt för oss som personer. Japp. Det längtade man efter. Men det gick ganska bra. Var lite nervös, men man måste ge sig in i saker som är läskiga. Måste övermanna rädslorna. Annars står man still i livet och till slut blir man inföst i ett hörn. Så jag gjorde det. Jag mannade över. Lu

Tillbaks till veckonummer 23. Den veckan var en arbetsvecka i gruppbyggartecken. Måndagen den 2/6 skulle det paddlas. Huuu... Tänkte jag. Någon hade kläckt den käcka idén att vi skulle paddla kajak i Stockholm. Kajak! Det är ju som att gå på lina i sittande ställning, med en hel Stockholmsström runt en. Jag var nervös. Och min kollega L blev nervös för att jag blev nervös. Och så höll vi på tills chefen bara skrattade åt oss. Och inte hade det där kajakuthyrarstället nånstans att lägga våra grejer heller. Hallå. Vi jobbar på en IT-avdelning...! Då kånkar man ständigt på diverse datorer och telefoner och andra grunkor som inte är så sugna på att bada. Det var bara att stoppa ner grejerna i de "ganska så täta" hålen med gummilock och hoppas på det bästa. De första stackars metrarna i vattnet ut från bryggan var lite svajiga och vi ville INTE paddla så långt. Insåg snart att det lugna vattnet i Karlbergskanalen (eller vad den nu heter - jag är ju från västkusten) bara var en li

...nu kommer ikappkörningsblogginläggen.

Alltså, nu måste jag vomera verbalt lite. Nu är jag lite TRÖTT på att ha ett eget hus och en egen bil och allt annat eget som man har när man ska kallas vuxen. Huset har bara kostat en jädra massa pengar rakt ut i ingenting, sedan vi flyttade in. Elräkningar höga som Dubai-hus, varenda vareviga månad. Pannan funkade inte, visade det sig. Ut med den och in med en ny för 100 papp. Och elräkningarna fortsatte på hög nivå. Vattenpumpen. Den står bara och går och går. Och drar ström. OK. Byt den. Nähä. Den är inte trasig. Men hålet är trasigt. Typ. För lite vatten. Så nu ska det tryckas. För ynka 9 lakan. Och i morse tjöt bilen. Misstänkte starkt (grundat på erfarenhet) vad det handlade om -men läste ändå manualen i farten. Jojomen. För lite kylarvätska. Har det inte varit några blöta fläckar under bilen den senaste tiden? Sen den var på service för någon månad sedan kanske? Servicen som plötsligt blev dubbelt så dyr som avtalat. Från 3900 till 7900 på några timmar. Och utan att jag fick en

Bloggar inte så mycket längre. Har funderat på varför. Tror mest att det handlar om att jag inte fattar vem som skulle vara intresserad av mitt vanliga liv. Samtidigt är det sånt jag läser om helst själv. Andras vanliga liv. Well. Får inte ihop det. Men jag skriver lite i alla fall. Idag sprang jag lite igen. För första gången efter den nedbrytande övningen förra lördagen. Misstänkte att den skulle brutit ner så mycket att jag inte skulle orka nåt alls, så målen var lågt ställda. Men det gick mycket bättre än jag trodde. Sprang längre än på länge. Innan hemfärden från dotterns fotbollsträning träffade jag M, som är en äckligt vältränad människa med vilja av stål. Hon undrade om jag inte skulle springa Midnattsloppet... En mil, mitt i natten, på stadens gator, i slutet av augusti. Klart att jag ska springa Midnattsloppet. Redan anmäld. Igår hoppade dottern med sin älsklingshäst. En liten tävling som hästägarinnan var snäll nog att låta henne tävla i. Hon vann en rosett. Eller nja. Häste

Jag gjorde det! Långsammare än jag trodde. Sämre tid än jag hoppades. Mer ont än jag kunde föreställa mig. Saknade musik i öronen. Tyckte synd om mig själv. Frös. Höll på att svimma. Men. Jag gjorde det! Jag tog mig runt stan enbart med hjälp av mina egna ben. Det var knappt, och det fattades lite jävlar anamma, men det lilla som fanns räckte för att jag inte skulle bryta. Under hela loppet, och särskilt den sista halvan, körde jag med negativ pepping (för det är tydligen det enda jag kan) och berättade noggrant för mig själv att detta var det dummaste, jobbigaste och plågsammaste jag gjort och jag ska aldrig, aldrig göra om det. Men sen. På kvällen. I soffan. Trots att höftpartiet kändes stelopererat och felkonstruerat och vinet gjorde mig illamående. Så ville jag göra om det. Hur konstigt får det vara? Hur knäpp får man bli? Så nu har polaren och jag bestämt att vi kör nästa år också. Såklart... Vi vill ha fler medaljer. Dagen efter var dottern också duktig. Hon sprang åtminstone näs

Det har inte varit så mycket Wii Fit det senaste, precis. Men det beror INTE på att jag tröttnat. Resten av familjen har spelat både tidigt och sent, men jag har inte varit hemma så mycket den senaste tiden. Sist jag spelade var förra helgen då vi tog med hela konkarongen till vännerna och spelade halva natten (självklart efter att ha flyttat undan soffbordet). Bowling. Boxning. BMI-mätning. Tennis. Det är precis lika kul fortfarande. Men man kan ju inte står där jämt. I övrigt har det varit jobb, jobb och jobb. Morgon, middag och kväll. För det mesta har det varit roligt. Kurser har gåtts och några till ska gås. Detta för att jag kallas "utbildningsansvarig" i ett projekt - och då gäller det att man gått kursen själv innan man ska lära andra. Jag har sprungit några ggr. Eller nja. Sprungit. Det liknar nog mer jogging. Men det hette det väl mest på 80-talet. Löptränat, säger de flesta nuförtiden. Oavsett om de älgat fram som mästerkatten i stövlar eller smålunkat som jag gör.

Maken väntar ivrigt på min recension. Jag fick ju en leksak i fredags. Inte bara jag, men mest jag. Äntligen ett TV-spel som är lite nytta med. Och samtidigt roligt. Och irriterande. När man inte klarar utmaningarna, alltså. Och jag som inte har vägt mig på flera år, blev liksom automatiskt invägd. Det var väl ungefär som jag trodde, faktiskt, men jag måste försöka att låta bli de där siffrorna. Man kan ju bli knäpp för mindre. "Du har gått upp 0,2 kg sen igår kl 14.23. Varför det? Är det snacks? För mycket alkohol?" Etc etc. Och efter en stund påpekar apparaten att det är helt normalt att variera 1 kg upp eller ner över dygnet. De där viktnuffrorna måste jag nog radera ut minnet dagligen... ;-) I övrigt är det skitkul, helt enkelt. Det finns yoga-övningar, aerobics, styrketräning och balans-övningar. Det krävs att man balanserar kroppen och lägger styrka och tyngd på rätt ställe. Man kan jogga på stället också. Om man springer om "haren" får man jaga en hund iställ

Idag kommer de hem, Brysselgrabbarna. Antar att F är lite mosig nu efter allt resande. Hoppas att han kan stanna hemma ett tag nu. Och hoppas att pappa tyckte att resan var OK. Det ska bli kul att se dem ikväll. Ska hämta dem vid flygplanshållplatsen. Det känns ju lite bekant. Har varit mer på Landvetter de senaste veckorna än jag varit i resten av mitt liv... ;-) Idag har jag grävt hallonpinnar. Pust! Fattar inte att man måste bli så trött av fysiskt arbete i solen. Och inte är det färdigt än. Ska samla lite kraft en stund - och se om jag orkar fortsätta. Åtminstone med bortforslandet av den taggiga pinnhögen. Sen ska jag kanske gå till angrepp mot grannarnas rabatt. De ska slänga sina två rhododendron-buskar - och varför inte "slänga" dem på vår tomt? Egentligen behövs det mer jord runtomkring, men det kanske man kan lägga på efteråt. Känner på mig att det aldrig blir gjort annars. Rhododendronflyttandet alltså. Har ju en vision om hur de små taniga buskarna trivs som aldri

Antagligen är ingen intresserad, men för mitt eget minnes skull nämner jag ändå att jag lyckats laga god mat alldeles på eget bevåg. Det tillhör inte vanligheterna. Tyvärr definieras ordet "god" lite olika, så det är nog ingen mer i hushållet som skulle hålla med mig. Men jag stekte alltså lever igår, efter att den legat i mjölk i ett par timmar (det hade jag läst att man kunde göra för att få bort den fränaste smaken). Stekte lök och levern i skivor. Hällde på grädde, salt o peppar, lite vin, lite fond och en nypa granulerad vitlök. Lät det puttra och åt det sedan med vitkål och lingon. Fantastiskt gott och nyttigt! Det var ingen hit att dricka rödvin till - det hade jag ju kunna räkna ut med en viss del av kroppen - men i övrigt var det succé.

Sov till 10.30. Hmpf. Skulle ju gå upp och vara aktiv i det nya vårvädret. Släpade mig upp, löste melodikrysset, åt nåt slags frukost. Åkte till alla mina ärenden. Först apoteket. Hittade inte maskmedlet och var tvungen att fråga. "Ja, det har vi bakom disk", sa hon. Hmm. Vad tror man? Att någon ska sno det som tilltugg till helgen? Iofs kostar det en slant. Typ 42 spänn per tablett - så det kanske finns ett habegär knutet, även om man inte har katt. Försökte f ö stoppa i Lakrits ett piller när jag kom hem - men han gillade inte det alls. Det lät han mig förstå. Har rivmärken och blodspår på armar och händer fortfarande. Får försöka igen när assistenten (som kan rulla in kissemissen i en handduk) kommer hem i morgon. När jag kom hem efter några timmar, hade jag en massa "borden" i huvet, som vanligt. Men jag hängde en tvätt och la i en ny. Sen tog jag fram några ostbitar och korvar, lite Vinho Verde och en bra bok. Satte mig i solen på verandan och läste. Och läste.

Nu har man varit i storstaden igen, längre än vanligt. Möten, möten och möten. Utvecklingssamtal med chefen. Diskussioner med leverantörer. Lite bra. Lite dåligt. Nu är man ensam hemma IGEN. Medan jag var i Stockholm kom mannen hem från USA och packade om väskan för att dra till Bryssel. Den här gången på nöjestripp iofs, men jag är nästan mest orolig för den här resan. Min gamla (nåja) pappa är ju med! Tar de hand om honom? Han kanske blir trött. Han kanske inte har samma rytm som de andra. Om de andra har någon rytm, vill säga. De har ju inte rest tillsammans någon av dem. Det går nog bra. Pappa gillar belgisk öl. Det har han fått. Han gillar att gå ut tidigt och spankulera runt i semesterorten. Det har han fått. Han behöver vila ibland. Det har han fått. Han gillar god mat. Det har han fått. Jag ska nog inte bekymra mig så. Men jag börjar prata med mig själv här hemma nu. Kom hem, F.

Engla är död. Man har hittat henne och mördaren har erkänt. Jag vet inte varför just det här fallet tog så hårt på mig - kanske för att min egen enda dotter inte är så mycket äldre än Engla, och tränar fotboll. Kanske därför att det var så lätt att identifiera sig med mamman och vardagen och allt det vanliga som händer varje dag. Dottern har aktiviteter. Dottern umgås med kompisar. Dottern är inte alltid inom synhåll. Dottern har mobiltelefon, men om man ringer för ofta är man en jobbig morsa. Att bara ens närma sig tanken på att hon inte kommer hem en dag... Att bara tänka att någon har tagit henne. Tagit henne med våld. Gjort henne illa. Dödat henne. Det är så främmande och så smärtsamt. Och så "det händer inte oss". Hur ska hennes mamma orka? Hur överlever man? Och om man överlever - hur lever man?

En liten Kasper-bild kan väl muntra upp.

Nu är de invigda! De nya heldämpade fotkompisarna alltså. Skaffade ett par igår, plus ett par riktiga springstrumpor. Gav mig ut på en liten invigningsrunda. Var lätt svettig redan när jag började och hade lite ont över njurarna och tänkte att det kanske skulle gå att springa (på mitt lunkande sätt) i max tre minuter i taget och sen gå i 10, typ. Men jag kunde springa den första kvarten utan att stanna! Jag vände, gick ett par steg och sprang i 5-7 minuter till! Sen var jag så nöjd med mig själv, att jag gick resten. Skorna är hur sköna som helst - särskilt tillsammans med strumporna. Nu åker de gamla stackarna i soptunnan.

Maken är ensam i USA och jag känner mig lika ensam här hemma. Tragiskt, eller hur? Snacka om att tycka synd om sig själv. Har löst melodikrysset och skickat in det, druckit en smarrig kopp pulverkaffe med skummad grädde, tömt komposthinken, ätit en äggröra och skrivit lite i den andra bloggen. Väntar på att dottern med kompis ska komma promenerandes. Sen ska det köras fram och tillbaka till stall, som vanligt. Kanske man ska åka och kolla på springskor? De jag har är helt trasiga. Inte bra. Speciellt inte nu när mitt knä har börjat "ha sig" igen. Har i ett par år trott att jag är ålders-sliten under knäskålen (femuropatellar-artros) - men nu har jag fattat att jag nog har 'chondromalacia patellae'. Brosket under knäskålen blir oregelbundet, det krasar och låter och gör väldigt ont vid vissa rörelser - som djup knäböjning à la nigning t ex. Det går i perioder om några månader - och sen kan det gå över. Men det är ju mycket bättre att ha chondromalaci än artros. Artros

Jahapp, så var man gräsänka igen. Maken kom knappt hem förrän han skulle iväg igen. Jetlag åt ena hållet byts genast mot en åt det andra. Får väl hoppas att han gör succé även i västvärlden - efter att ha triumferat i öst. Han fick t o m applåder i ett styrelserum i Kina (tror jag att det var) när han berättat hur mycket de behövde köpa in för att systemen skulle fungera. Coolt. Själv kan jag inte skryta med någon succé direkt. Stiltje i jobbet. Uppsatsen har jag lagt ner. Börjar få ont i axlarna. Har inte sprungit en meter i år - trots att jag är anmäld till den där himla halvmaran som tilldrar sig här i stan framåt maj... Blir nog jättebra... ;-) Härmed anropas vårkänslor, planteringslusta och energikickar, tack!

Jag har väl glömt att berätta om min promenad i tisdags? Helt fantastiskt. Kom hem till ett tomt hus, lite matt efter arbetsdagen. Fastnade framför datorn och försökte manipulera mig själv med tankar om att det nog snart skulle bli mörkt och att jag nog inte skulle orka nåt annat än att gå och lägga mig. Har ju inte rört mig på så länge att jag säkert skulle dåna av utmattning... ÄNDÅ! Ändå tog jag på mig underställ, träningsbrallor, sport-BH, några lager tröjor, en nyladdad I-pod och GICK UT! Jag trampade på i rask takt i åtminstone 40 minuter. Med rask menar jag bestämda steg i takt med "15 minutes of fame" (Karl Bartos) eller "Personal Jesus" (Depeche Mode) t ex. Hur härligt som helst. Blev inte andfådd - bara pigg och danssugen. När jag kom hem var det fortfarande ljust, och jag gav mig i kast med rabatten med alla sina ledsna, torra pinnar som behövde forslas bort. Härjade där i säkert en timme, fortfarande med musiken i öronen. Katterna hjälpte till lite också

Tack P, för tipsen om html-felen i förra inlägget. Det funkade till slut. Idag har jag varit i storstaden igen. Började bra... Tåget var försenat redan från avgångsperrongen, pga att man hade "tekniska problem" med numreringen av vagnarna. Folk sprang hit och dit i ett förvirrat myller. Det är liiite ovanligt att se sådana "ocoola" beteenden just vid 6-tåget. De rutinerade PC-väsk-bärande resenärerna brukar ha järnkoll på var de ska stå och när de kan öppna dörrarna. De brukar stå där och glo rakt ut i luften med en tom, lite trött blick. Men idag var det annorlunda... Det slutade med att tåget blev 45 minuter försenat. Nå. På tal om konstiga kollektivrese-upplevelser. I lördags när jag skulle hem till vischan (som jag bor på) var jag sååå ordentlig. Jag beställde bussen (som man måste) i god tid. Jag lämnade sällskapet så att jag hann med rätt spårvagn för att komma vidare över bron med nåt annat färdmedel. Hoppade av vagnen och spanade efter nästa åkdon. Såg en me

Bara ett till. Tips från Ekorren .

Nä, nu får det vara nog. Sovdax. Återkommer.

Så har vi kommit till lördagen. Dottern hade fixat övernattning hos kompis (förmodligen för sista gången hos den kompisen, men det kan vi ta en annan gång) så jag körde dit henne på förmiddagen, placerade bilen i jobb-garaget och tog mig kollektivt till mötesplatsen. Vi skulle fira en 40-åring. Först var det god mat på Pastahaus . Blev positivt överraskad när en sån liten krog lät mig byta ut pastan mot sallad. Det var stort! Efter det drog vi till det här stället. Det var disco redan kl 16, så alla blev mer eller mindre dans-sugna. Bestämde att vi måste ha "AW" snart och gå till värsta stället i stan och dansa hela natten. Därefter promenerade vi till Make Up Store . Här fick födelsedagsbarnet en skitsnygg sminkning och sen fick vi prova själva. Och det var givetvis fritt fram för shopping - och det nappade vi på allihop. Kul! Sen var det äta-dags igen. Tog vagnen till Järntorget och knatade hit . Gott kött, god sallad, gott vin och gott sällskap. Hur bra som helst!

Efter Resö åkte jag hem och hade påsklov med dottern. Eller nja. Hon hade påsklov och jag låtsades. Jag satt hemma och jobbade för det mesta - utom ett par dagar då jag var tvungen att åka till en av arbetsplatserna. Det var skönt med "nästanledigt". Dottern hade kompis på besök en natt och red en hel dag i solen. Och på fredagen tog jag "påriktigtledigt" och vi åkte hit . Mamma, jag och dottern. Tre generationer i kundvagnsmyllret, i fem timmar. Det gick bra. Många pengar gick åt. Men det gick, som sagt, bra.

Nu blir det lite "ett steg fram och två steg bak" i historieberättandet. Efter påskfesten, på påskaftonen, körde jag F till flygplatsen (mitt andra hem) och sen tog jag sikte på svärmor. Inte siktade jag på henne direkt, men jag körde dit i alla fall. Jag fick nämligen komma på påsklunch varandes endast svärdotter och trots att sonen inte var med. Det kändes hedrande. F's syster A med familj + svärmormor (tror jag) var också där. Fick otroligt god mat, som vanligt, och intog kaffet i växthuset. Sämre kan man ha det. Men det har jag berättat här . Efter det åkte jag till mamma. Men det har jag ju OCKSÅ berättat här .

Måste backa till påskhelgen för att komma ikapp. Eftersom maken skulle åka till andra sidan planeten, typ, på påskafton, blev den traditionella påskfesten förlagd till långfredagen istället. Och inte får man väl ha fest på långfredagen? Men det hade vi. Med lite avbrott här och där. Skulle nämligen köra pappa med sällskap till flygplatsen mitt i alltihop - så vi åkte iväg (alldeles för tidigt i relation till det alldeles för sena flyget, men pappa vägrade att stanna på festen och ville hellre tillbringa hela kvällen på Landvetter) och när jag kom tillbaka satt alla på plats och hade käkat upp allt som kunde kallas förrätt (utom laxen som F hade glömt ta fram). Jag petade i mig lite av det som var kvar, och sen fortsatte vi med enorma schnitzlar (kan det verkligen stavas så?), sega klyftpotatisar och små kaprisar. Turligt nog höjde R kvaliteten på kalaset en hel grad, med de goda panna-cottorna (så kan man ju inte heller skriva...) med god hallongegga på, inklusive nåt spritigt för de v

Någon i min närhet (vanligtvis i min närhet, men inte just nu) klagade helt korrekt på avsaknaden av blogginlägg från mitt håll. Så nu jämrans måste jag väl klämma in antingen ett inlägg långt som en Stieg Larsson-roman, eller attans många små. Det blir nog det senare. Detta var det första.

Länge sen sist... Är inte hemma nu. De enda som är hemma är katterna. F är i Singapore . Dottern är hos sin pappa. Pappsen med sällskap är i Tunisien. Själv är jag på Resö . Mitt "hemma-hemma". Det som alltid kommer att symbolisera rötterna. Mina, alltså. En gång Resö-bo, alltid Resö-bo. Även om jag är en främling för många här - eftersom jag inte har bott här på sisådär 20 år... Var på långpromenad med hundarna idag. Strax efter äggtoddyn. Härligt. Både med toddy och hav. Egentligen säger jag inte havet. Jag säger "sjön". Men sjön är väldigt stor. Nordsjön, typ. Och för att utomstående ska förstå skillnaden, måste jag säga havet. Det finns skogsmänniskor och havsmänniskor. Jag är typiskt det senare. Även om jag utnyttjar tillfällena alldeles för sällan, innebär kontakten med havet mycket, när jag väl får den. Livet och tiden stannar. Själen får ro. Bara genom att vara nära och titta. På havet. På "sjön". Påsken är snart slut. Var på påsklunch igår hos svä

Så har man varit hemåt igen. Och så har man fått med sig diverse möblemang igen. Den här gången var det en kökssoffa. Och i farten kom ett bord och ett par stolar med också. Allt är målat och behöver avlutas/avskavas på nåt sätt, men ändå. Det blir nog fint när det blir klart. Om det blir klart.