Ilskebyttan

Igår var en skitjobbig dag. Det mest irriterande är att jag inte kan säga i förväg hur nästa dag ska bli. Inte ens gissa. Skulle ju kunna tro att det skulle handla om vad jag har gjort och vad som har påverkat mig - och det gör det säkert också - men det är så svårt att koppla. Ibland är det som att det tar flera dagar innan det märks. Försöker tänka tillbaka på hur mycket bil jag har kört, hur stressad jag faktiskt har känt mig, hur arg jag har varit, hur mycket folk jag har träffat etc etc. Men det stämmer liksom aldrig. Antingen är det slumpen, eller så är det bara jag som inte känner mig själv och mina signaler tillräckligt bra än. Idag var en bättre dag. Mindre uppdragna axlar, mindre halskramper (jag skriver så, för det är så attans svårt att beskriva), mindre anfall av sus i huvudet och pirr i fingrarna, mindre hjärtklappning. Och mindre av hypokondrin. För det hänger ihop som Knatte och Fnatte - hypokondri och paniksyndrom. Åtminstone på mig. Alla små "symptom" är tec

Äntligen följde en grej med mig hem! Tror att det var den första jag drejade. Fröken Helen hjälpte mig med centreringen och sen blev det bara bra, förmodligen för att jag var helt avslappnad och inte hade några krav på mig. Drejar man för första gången får det se ut nästan hur som helst. Efter det har förväntningarna höjts (från mig själv) och då går det lite sämre. Men allt är ju en träning. Såhär blev den. Glaserad i "Vit Matt".

Ett kort ett idag. Har njutit av solen inifrån, men missade den ute - eftersom det skulle handlas diverse nödvändigheter - ni vet - mjölk, avocado, grädde, tomater etc. Å maskmedel till kissekatterna. Uäääh! Vera har verkligen haft en hel maskfamilj hängande i baken. Så jämrans äckligt. Så det blev till att stoppa ner fingrarna i halsen på var och en av de fem pälsklingarna, och i samma rörelse knö ner ett piller. De tycker inte om det, men tolererar det. De har blivit ganska toleranta med åren, våra små djur. Särskilt Stefan. Trebent med strut och jordgubbssmakande penicillin för några veckor sen, en kal fläck bakom örat, och så dessa maskpiller lite nu och då. Han gör lite grimaser, men ett par minuter senare spinner han och säger mjau (han säger "hej, där är ju du, jag gillar dig lite, men ännu mer om jag får nån god mjukmat" på det sättet) och står ut. Stackars små.

Idag har jag och dottern suttit på en grön fällstol hela dagen. Och kollat på pållar. Och hundar. Och applåderat. Och ätit choklad och McD. Och hejat. Och flämtat efter andan. Låter fenomenalt kul, eller hur? Vi har varit på Gothenburg Horse Show. Det är faktiskt både spännande och roligt, även om man inte är helt insatt i hästvärlden. Ikväll skulle vi åkt till norra Bohuslän. För imorgon är det dop. Den senaste brorsdottern ska döpas. Inträda i den svenska kyrkan. Men vi stannade hemma. För det snöar och slaskar och är inte plogat och jag är bilkörar-nojig numera. Så Vilma får klara sig utan faster och kusin. Men vi kommer en annan gång. Vi lovar.

Har varit på workshop i Stockholm. På Hufvudsta gård. Med fika och finlunch och lyxmiddag. Nästan som R1 . Så nu kommer menyn också: Lunch: Koriandermarinerad rotfruktssallad, Saffransrisotto med blåmusslor och fiskspett, Kaffe och chokladboll. Middag: Peccorinofriterade ostron (och champagne), Coeur de filet provencal (med najs rött vin som jag glömt vad det hette), Frukt och nötstrudel med citrussallad och vaniljkräm (och dessertvin). Och före alltihop fick vi en "amise" med kycklinglever och vad-det-nu-var. Vad säger du R? Nästan i din klass, väl?

Har just kommit hem från Borås. Borås är numera förknippat med vånda. Kanske lite orättvist mot lilla Borås, men det var när jag åkte därifrån för flera månader sen, som jag fick mina första attacker. Det var då jag för första gången i mitt liv upplevde riktig dödsångest. Sen dess har dödsångesten och attackerna hängt i - mattats av - men hängt i. Nu "tvingade" jag en kollega att följa med. En kollega som vet att jag varit sjukskriven men inte har vetskap om några detaljer. Bra. Pratade på som värsta kackelhönan i bilen, men det var nödvändigt för att tvinga bort den smygande paniken. Var väldigt nöjd när jag kom hem. Jag klarade det. Det var jobbigt och ansträngt och lite overkligt, men jag klarade det. Det kommer att bli bra. Det tar bara lite tid. Och det är så satans svårt att förklara för någon som inte vet. Jag kan höra mig berätta och nästan blir lite skeptisk själv. Klyschan för dagen: Man måste uppleva det för att förstå. Det gäller nog även för grannan. Hon ligger s

Men, ursäkta att jag blev så enformig när jag äntligen började bloggeliblogga igen, men nu blir det ju mer keramik, serni. Det blir bara så. Har börjat tänka och drömma lera. Helt tossigt. Men ändå blir det inte så bra som jag har tänkt. Måste skaffa mer tålamod, vara mer noggrann och tänka efter. Idag tog jag en redig lerklump - men lyckades inte centrera den själv såklart. Fröken hjälpte till - och sen blev det bara en liten platt skål i alla fall. Förmodligen med grymt tjock botten, eftersom jag blivit lite nojig efter turerna med papperstunn botten som bara pajar när man lyfter av grunkan från drejskivan. Dock blev min lilla knasiga mjölkkanna som kavlades förra gången, riktigt snygg! Ända tills jag glaserade den med för tjock glasyr. Men det kanske går att rädda ändå. Snygg form. Mina kurskamrater ville göra likadana...! Hö! Jag inspirerade andra. Moi! Innan färden till "lerskolan" förstod jag att vi hade internetproblem hemma. Gjorde som jag brukade - drog ut ström till

Tre timmar kan gå så fort, och de kan gå så långsamt. Idag gick tre av mina timmar fort. Mina gegga-moja-timmar på Vävra . Vi som har lite erfarenhet - ähum - får gå på öppen verkstad. Jag skrev LITE erfarenhet - för det är det jag har, men det räcker för att få slabba runt i Helens verkstad lite planlöst. Idag blev det extra trevligt, för jag fick sällskap. Skapelserna blev väldigt små idag, pga att de skapades ur väldigt små lerklumpar. Men idag slängde jag inget. Jag gjorde nåt även av det som egentligen var utdömt och katastrof. Med lite heja-rop från de andra, vände jag katastroferna till små användbara värmeljuslyktor. Det blir gärna just värmeljuslyktor när det är ganska smått och ganska fel. Det mesta kan bli värmeljuslyktor. Eller glöggmuggar. Det har min kurskompis B många av hemma... Men det är så himla nyttigt och kul att ohämmat (tss, jag? ohämmad?) göra något som bara är mitt. Och samtidigt vända katastrofer. Jag menar, vem behöver terapeuter när det finns keramik. Och Ro

Ibland snurrar mitt senaste inlägg runt i skallen efter publiceringen och genomgår nån form av eftergranskning/recension. Det var väl inte helt solklart skrivet. Klart att jag ingår i ett sammanhang. Hela tiden. I familj, grannskap, arbete etc. Klart att det är så. Det är väl bara så att jag mår bra av att umgås med kvinnliga vänner som ställer de raka, nyfikna frågorna efter en kortare eller längre tids brist på lägesuppdatering. Och jag mår bra av att själv få ställa de där frågorna och få ta lite del av deras liv. Jag behöver mer av just det sammanhanget - och det hänger mest på mig själv (som allt annat) om jag ser till att få det. Det var väl det jag egentligen ville säga, fast det blev lite pretto. Släppte av maken för en stund sen på flygmaskinsparkeringen. Han ska till Singapore och Hong Kong igen. Jobba, vara hjälte och ha det varmt och luftkonditionerat. Även om han jobbar mycket, så är det nog skönt för honom. Skönt att få sin egen sfär och sin egen värld en stund. Hoppas at

Igår var en bra dag. Mitt oplanerade förslag om lunch med vänner funkade, och åtminstone två kunde träffa mig i stan. Det gjorde nog susen - att träffa dem. Jag söker ofta ensamheten och mår bra i det - men ibland behöver jag gemenskap, umgänge och känna mig som en i ett sammanhang. Behöver det mer än jag själv fattar. Missar nog ofta mina egna signaler där (också). Att fly in i ensamheten är tryggt och kontrollerat - men att vara med andra, bli sedd och bekräftad, spegla sig i nära och kära, är lika viktigt för mig som för andra. De svarta hålen - de mörkaste tankarna - krymper, i ljuset av vänskap och samtal. Det där lät högtravande och klyschigt på samma gång, och som om jag upptäckt något nytt... Men faktum är att jag dagligen nuförtiden, lyssnar inåt och allt som jag inte har fattat själv, är nya upptäckter som jag måste ta hand om. Även om resten av världen redan tar det för självklart. Enkelt. Men det är ändå som om jag inte har fattat hälften av själva livet... Och som om jag h

Har sportlov. Inga särskilda sportlovsaktiviteter mer än att köra dotter till och från häst, men jag tog åtminstone semester för att jag behövde och ville. Lite dåligt samvete hade jag, ja, men det gick över. Jag sa som det var. Att jag inte är säker på att det funkar så bra som jag tänkte, med jobbet, och att jag tar chansen att ta ledigt för att se om det hjälper. Kanske vilan gör nytta. Och kollegorna sa "ja, såklart, hälsan före jobbet" och såna bra saker. Skönt. Men jag känner mig klen. Svag. Misslyckad. Och jag försöker tänka "so what" om det. Idag var en jobbig dag, rent fysiskt. Inte så deppig, men halskrampig och spänd. Såna dagar försöker jag (lite för) frenetiskt att få det att släppa. Försöker hitta den där magiska kuren som ska trolla bort alla symptom. - Slappna av? Bra? Nja. Funkar inte. - Läsa bok? Nja. Ganska bra, men inte helt. - Korsord? Njae. Nästan mer stressande. - Sudoku? Ännu mer stressande. Konstigt. Känns bra mentalt, men sätter sig fysiskt

Kom nyss hem från Vävra. På nåt sätt var det som att Helen (fröken) såg att jag behövde "upp i sadeln" igen efter halvkatastrofen i lördags, när allt jag drejade föll ihop. Jag hade knappt hunnit berätta att det gick så dåligt, men hon var väldigt noga med att jag skulle få dreja idag (vi är så många på kursen nu, så skivorna räcker inte till alla). Jag satte mig där med fullt fokus och såklart lite extra trygghet när hon fanns i närheten - och jag lyckades få till en liten mysko kopp/skål/grej och en annan liten platt skål. Den senare med lite för tunn botten - men det blev nåt och jag gjorde det alldeles själv. Så jädra gött. Sen slutade jag. Man ska sluta när man är på topp, eller hur var det? Efter kaffet kavlade jag en mjölkkanna (!). Det blev inte så tokig egentligen, men jag är så satans självkritisk. När andra är lite stolta över sina alster, ser jag bara skavankerna, märkena, ojämnheten, den fula formen, det dåliga arbetet. Dessutom gjorde jag den ännu värre i sista

Oops. Nu blev det lite tätt och plötsligt intensivt här - men jag är bara tvungen att berätta att jag började på en keramik-kurs till slut. Det tog några månader efter det här inlägget , men det är som det brukar. Jag är trög i starten. Jag måste vända och vrida på allt innan jag faktiskt gör det där som jag egentligen redan vet att jag ska. Men jag gjorde det till slut. Och det är fantastiskt. Det som ska skapas blir inte alltid som man vill (nästan aldrig faktiskt), men de timmar jag spenderar där, på Vävra , spenderar jag i totalt fokus. Jag kör bil dit. Jobbigt. Jag kör bil hem. Jobbigt. Men tiden där är aldrig jobbig. Jag brukar hävda att man inte kan tänka på ingenting. Men det är så nära det kan bli när jag har lerklumpen i händerna. Jag tänker nästan på ingenting. Och det är så skönt.

Ett tag var bloggeriet helt avstängt. Det blev ytterligare ett tvång, en press, ett "borde" nästintill "måste". De senaste veckorna har Ilskebyttan försökt kalla på min uppmärksamhet igen. Eller - det kanske hon gjorde hela tiden, men jag hörde inte. Såg inte. Orkade inte. Det är så mycket jag inte har orkat den här hösten. Så mycket som har vänts upp och ner i mitt inre och påverkat min kropp och mitt liv. Blogga blev en underordnad aktivitet. Nu försöker jag igen. Förmodligen har de stackars tappra läsare som träget höll sig kvar länge, tappat taget, men jag skriver ändå. Eller. Jag provar lite. Det kanske dröjer 4 månader till nästa gång. Eller fem veckor. Eller en timme. Eller tre dagar. Jag vet inte. Som så mycket annat, måste jag träna på att göra helt vanliga saker för att sen känna efter hur det egentligen känns. Blev jag stressad? Kändes det OK? Hur känns det i halsen? I hjärtat? Blev jag trött? Vad säger kroppen? Så har det blivit med allt. Köra bil är for