Söndagstankar

Fick lite skrivlust. Vet aldrig när den kommer, så jag passar på.

Tänker så mycket. Tänker ofta att jag skulle skriva ner det jag tänker där och då. Men glömmer bort det sen. Kanske ska skaffa en diktafon. Eller inte. Kanske det är lika bra att vissa tankar kommer och går. Fladdrar bort.

Pendlar mellan att vilja göra saker aktivt hela tiden, konstant, för att slippa tänka - och att vilja sitta ner och tänka för mig själv i flera dagar. Tar nog livet på för stort allvar - men så har det alltid varit och kommer förmodligen så att alltid förbli. Jag gillar nog egentligen att gräva ner mig i mer eller mindre depressiva tankegångar. Jag känner att jag lever då. Först då. Och jag vet att många runt mig blir besvärade av det. Tänk om jag kunde skratta lite och skoja lite istället... Släppa loss... Men jag kanske ska börja gilla den där allvarliga. Det kanske blir lättare då.

Samtidigt snurrar det i skallen av allt "go" och all inspiration som jag fick i torsdags. Det var det gamla vanliga budskapet iofs, men man behöver det. Jag behöver det. Få höra människor berätta. Äkta. Med lust. Engagerande. Mitt i alltihop blev jag sorgsen. Ville nästan gråta. Tar det som ett tecken på att jag blev berörd. Att det de sa tog tag i mig. På riktigt.

Och det de sa var så positivt. Precis det jag ser att jag inte är. Borde jag vara det mer? Eller är det OK att jag är lite allvarlig? Är det OK att jag vänder och vrider på allt?

Det kanske är OK men på ett villkor. Att jag slutar vara så sträng mot mig själv. Slutar slå på mig själv. Slutar vara mer tolerant mot andra än mot min egen person. Börjar vara snäll mot C.