Bloggus glesus

Måste ha ett rätt tråkigt liv eftersom jag inte har nåt roligt att skriva om.

Eller. Jag HAR ju det. Det kanske är det som är kruxet. Jag kanske skriver mest och bäst i depp-mode. Som de stora artisterna gör. I intervjuerna står det ofta att de skriver de bästa verken när de är låga och deppiga... Det är nog min artistådra som spökar.

Eller. Så är det brist på inspiration. Brist på sol. Brist på pengar. Brist på nya upplevelser.

Eller. Nä. Jag har ju upplevt massor den senaste tiden. Vissa saker bubblar ju därinne och vill ut. Men det kanske är för privat. Kanske jag vill behålla det för mig själv.

Eller. Det kanske handlar om respekt. En rädsla att såra i onödan. En obekväm känsla av att må för bra.

För ibland är det som att det finns en lyckovåg. Och som att det krävs lika mycket lycka på båda sidor för att få balans. Och att min egen lycka väger tyngre än andras och automatiskt förvandlar motsatt vågskål till olycka.

Eller?

Kommentarer

Fredrik sa…
Tror jag har hittat ett hål i din vågteori.
För att ditt resonemang skall stämma så måste summan lycka på något vis vara konstant, och därmed spädas ut med ökad befolkning. Omvänt så måste då denna lycka koncentreras ju färre individer det är. Och då måste någon som är ensam i hela världen vara absolut lyckligast. Men så funkar det väl inte? ;-)
Ilskebyttan sa…
Intressant och (som väntat) skarphjärnad reflektion. :) Kan dock till mitt försvar säga att mitt resonemang förutsätter en snävare världsbild. Kanske rent av så snäv som inom landskapsgränsen. Men den kanske faller ändå... ;-)
Fredrik sa…
Tror inte din teori stämmer inom snävare ramar heller (tänk antal individer = 2). Dina vågskålar kan säkert bete sig som klassiska dylika, men även ha helt motsatt beteende, eller faktiskt, ett helt oberoende sådant..
Himla tur, det.. ;-)

Populära inlägg i den här bloggen

Leila

Inre läkning

Mjuka värden