Allt mäts
Funderar just mycket igen. Tror att jag krisar lite. Kan ju vara lätt att koppla det till en kommande födelsedag? Jag vet inte. Det finns nog en drös andra anledningar också och det är också lätt att se diverse ledtrådar i arbetslivet. Jobbet är ju alltid väldigt närvarande i mitt privata liv.
Funderar nu på mätandet. Jag är ingen mätande person. Jag är logisk och analytisk och känslig. Men inte mätande. Har aldrig varit lagd åt att sätta upp mål för mig själv. Har aldrig mätt mina framsteg. Har ibland svårt att relatera till kurvor och diagram, även om jag är (eller var) relativt bra på matte.
Jag vill förstå verkligheten inuti. Jag behöver fatta med hela min själ. Det gör jag oftast. Det har hjälpt mig i hela mitt liv. Men ibland ligger det mig i fatet. När jag ska samarbeta eller komma till konsensus med människor som inte är som jag. Människor som behöver mäta. Människor som ser ner på det som upplevs och känns. Människor som tycker att ”psykologi” inte är ett problem att lösa. Det är ju ”bara” psykologi. Det antyds att det är ju bara mig det handlar om. Det är ju inget riktigt problem. För det går ju inte att mäta. Inte föra statistik på. Inte lagas med antal eller mängder av något. När jag möter dessa medmänniskor tar energin slut i mig för att jag förväntas gå emot min natur för att prestera bra nog. Mitt självförtroende dalar för att jag får signaler om att jag är fel. Att det jag upplever inte är rätt.
Jag börjar fundera på företagande. GÅR det inte att tjäna pengar om man inte är en mätande person? Går det inte att vara företagsledare om man känner?
Hittade en,vad jag hoppas, perfekt bok att förkovra mig med. Ovant språk eftersom författaren är filosof. Men oerhört intressant och verkar kunna bekräfta mina tankar och kanske hjälpa mig att antingen lära mig att mäta, eller att använda mina egenheter. Boken heter ”Det omätbaras renässans” och är skriven av Jonna Bornemark. Recension och reflektioner kommer.
Funderar nu på mätandet. Jag är ingen mätande person. Jag är logisk och analytisk och känslig. Men inte mätande. Har aldrig varit lagd åt att sätta upp mål för mig själv. Har aldrig mätt mina framsteg. Har ibland svårt att relatera till kurvor och diagram, även om jag är (eller var) relativt bra på matte.
Jag vill förstå verkligheten inuti. Jag behöver fatta med hela min själ. Det gör jag oftast. Det har hjälpt mig i hela mitt liv. Men ibland ligger det mig i fatet. När jag ska samarbeta eller komma till konsensus med människor som inte är som jag. Människor som behöver mäta. Människor som ser ner på det som upplevs och känns. Människor som tycker att ”psykologi” inte är ett problem att lösa. Det är ju ”bara” psykologi. Det antyds att det är ju bara mig det handlar om. Det är ju inget riktigt problem. För det går ju inte att mäta. Inte föra statistik på. Inte lagas med antal eller mängder av något. När jag möter dessa medmänniskor tar energin slut i mig för att jag förväntas gå emot min natur för att prestera bra nog. Mitt självförtroende dalar för att jag får signaler om att jag är fel. Att det jag upplever inte är rätt.
Jag börjar fundera på företagande. GÅR det inte att tjäna pengar om man inte är en mätande person? Går det inte att vara företagsledare om man känner?
Hittade en,vad jag hoppas, perfekt bok att förkovra mig med. Ovant språk eftersom författaren är filosof. Men oerhört intressant och verkar kunna bekräfta mina tankar och kanske hjälpa mig att antingen lära mig att mäta, eller att använda mina egenheter. Boken heter ”Det omätbaras renässans” och är skriven av Jonna Bornemark. Recension och reflektioner kommer.
Kommentarer