Frälst
Det har hänt förr att jag fått en bok i handen och känt att jag fått svar och ledning i livet. Som en frälsning. Senast var nog när jag 2007 fick Dr Dahlqvists bloggbok i näven och läste ut den genast. Dagen efter började jag äta lågkolhydratkost och kommer att fortsätta livet ut.
Igår hände det nog igen. En ingivelse styrde in mig i bokhandeln. Drogs (som vanligt) mot psykologi- och självhjälpsavdelningen och där stor den. Jag kände egentligen inte till boken, men den kallade på min uppmärksamhet.
Läste ut den när jag kom hem. När jag läst de första fem sidorna hade jag tårar i ögonen (inte ovanligt nowadays iofs...) för den berörde djupt.
Jag har gått i otaliga terapier. Jag har bearbetat min barndom, min upplevelse av att vara annorlunda, mina relationer, mina jobb och ffa mitt förhållningssätt till alltihop. Nu är jag där igen. Psykolog, nästan sjukskriven, gråter på jobbet, klarar inte minsta påfrestning utan att däcka och få andnöd. Är uppe i varv, forcerad, orolig. Igen. Chefen säger "var tydlig". Jag säger "jag orkar inte, är trött, vet inte vad jag känner, vet inte vad jag vill". Han säger "jag behöver såna som du. Såna som känner in omgivningen och tolkar". Jag säger "jaha, men jag behöver tid på mig, jag behöver bli tryggare". En kollega säger "men du är väl en sån som kan säga ifrån?". Jag säger "ja, jag var det"...
Fast jag är egentligen en stark person. Ju. Eller? Vad är det som händer? Varför blir det såhär igen. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG...?
Minns i början av våra karriärer, kanske runt år 2000, en tjejkväll med mina coola väninnor. Smarta, drivna och fulla av integritet och "här ska inte tas nån skit".
Minns att jag - olyckligt nog - använde orden "jag känner" när jag pratade om min relation till mitt arbete. Fick en tillsägning direkt. "Säg aldrig "känner"! Prata aldrig om känslor!" sa de. Och jag kände (!) direkt att det var som jag trodde. Det är fel på mig. Jag är en mes. Mjäkig. Känslig. Och det krockar med uppfattningen om mig som jag tror är lite annorlunda. Och det passar inte i IT-branschen. Det får man ingen hög lön på.
Minns när jag var ca tolv och skrev på en lapp. "Jag vill ta bort alla känslor. Jag vill leva utan att känna. Jag vill stänga av dem", stod det ungefär.
Igår fick jag bekräftelse. Igår fick jag veta hur det nog egentligen ligger till.
Jag är en HSP. En highly sensitive person. Eller som författarna till ovan nämnda bok kallar det - starkskör. Jag passar inte in i alla kriterier, men väl så många. Och tipsen i boken kommer att vara ovärderliga.
Det finns en risk att jag kommer att babbla om detta i detta forum framledes. Jag bara säger't...
Igår hände det nog igen. En ingivelse styrde in mig i bokhandeln. Drogs (som vanligt) mot psykologi- och självhjälpsavdelningen och där stor den. Jag kände egentligen inte till boken, men den kallade på min uppmärksamhet.
Läste ut den när jag kom hem. När jag läst de första fem sidorna hade jag tårar i ögonen (inte ovanligt nowadays iofs...) för den berörde djupt.
Jag har gått i otaliga terapier. Jag har bearbetat min barndom, min upplevelse av att vara annorlunda, mina relationer, mina jobb och ffa mitt förhållningssätt till alltihop. Nu är jag där igen. Psykolog, nästan sjukskriven, gråter på jobbet, klarar inte minsta påfrestning utan att däcka och få andnöd. Är uppe i varv, forcerad, orolig. Igen. Chefen säger "var tydlig". Jag säger "jag orkar inte, är trött, vet inte vad jag känner, vet inte vad jag vill". Han säger "jag behöver såna som du. Såna som känner in omgivningen och tolkar". Jag säger "jaha, men jag behöver tid på mig, jag behöver bli tryggare". En kollega säger "men du är väl en sån som kan säga ifrån?". Jag säger "ja, jag var det"...
Fast jag är egentligen en stark person. Ju. Eller? Vad är det som händer? Varför blir det såhär igen. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG...?
Minns i början av våra karriärer, kanske runt år 2000, en tjejkväll med mina coola väninnor. Smarta, drivna och fulla av integritet och "här ska inte tas nån skit".
Minns att jag - olyckligt nog - använde orden "jag känner" när jag pratade om min relation till mitt arbete. Fick en tillsägning direkt. "Säg aldrig "känner"! Prata aldrig om känslor!" sa de. Och jag kände (!) direkt att det var som jag trodde. Det är fel på mig. Jag är en mes. Mjäkig. Känslig. Och det krockar med uppfattningen om mig som jag tror är lite annorlunda. Och det passar inte i IT-branschen. Det får man ingen hög lön på.
Minns när jag var ca tolv och skrev på en lapp. "Jag vill ta bort alla känslor. Jag vill leva utan att känna. Jag vill stänga av dem", stod det ungefär.
Igår fick jag bekräftelse. Igår fick jag veta hur det nog egentligen ligger till.
Jag är en HSP. En highly sensitive person. Eller som författarna till ovan nämnda bok kallar det - starkskör. Jag passar inte in i alla kriterier, men väl så många. Och tipsen i boken kommer att vara ovärderliga.
Det finns en risk att jag kommer att babbla om detta i detta forum framledes. Jag bara säger't...
Kommentarer