Var börjar man?
Det tenderar att bli en självterapeutisk blogg det här, men det är bara temporärt. Kunde lika gärna ha skrivit i en privat dagbok, men får för mig att det blir lättare att hantera om jag blajjar på lite öppet. Eller. Öppet å öppet. Så himla många läsare har jag ju inte...
Jag tvivlar lite på "diagnosen" HSP varannan dag ungefär. För det finns massor som stämmer - och lika mycket som inte stämmer. Oavsett om jag har den där bokstavskombinationen eller inte - så är det lättare att förlåta sig själv om det finns fler som känner och är UNGEFÄR likadana. Om det finns fler som kan beskriva det. Då är det inte bara jag som är konstig.
Det står på flera ställen att HSP-personer behöver lugn omkring sig för att fokusera. Det är säkert så med mig med - men grejen är ju att jag är expert på att ignorera mina egna behov. Sitter i kontorslandskap på jobbet med mycket slammer, avbrott, rop, skratt, diskussioner. Eftersom jag är en stark och oberörd person så bryr jag mig ju inte om det såklart... eller? Grrrrr på mig...! Klart att det påverkar mig. Klart att jag inte fokuserar. Klart att den miljön påverkar mig som tar in allt. Som hör allt folk säger. Som ideligen blir störd. Klart att det påverkar vem som helst - men tänk om jag verkligen är en sån här starkskör person. Då skulle det kunna vara mycket värre för mig. Då skulle mina eviga stresspåslag, andnöd, klump i halsen och trött gråt ha sin förklaring. Lägg på en maximal prestationsångest och luthersk arbetsmoral och vips; kortisol-nivåer av himmelsk höjd...
Det är ju inte konstigt alls, om man ser det på det viset... Inte konstigt alls.
Dax att bli snäll mot Ilskebyttan.
Jag tvivlar lite på "diagnosen" HSP varannan dag ungefär. För det finns massor som stämmer - och lika mycket som inte stämmer. Oavsett om jag har den där bokstavskombinationen eller inte - så är det lättare att förlåta sig själv om det finns fler som känner och är UNGEFÄR likadana. Om det finns fler som kan beskriva det. Då är det inte bara jag som är konstig.
Det står på flera ställen att HSP-personer behöver lugn omkring sig för att fokusera. Det är säkert så med mig med - men grejen är ju att jag är expert på att ignorera mina egna behov. Sitter i kontorslandskap på jobbet med mycket slammer, avbrott, rop, skratt, diskussioner. Eftersom jag är en stark och oberörd person så bryr jag mig ju inte om det såklart... eller? Grrrrr på mig...! Klart att det påverkar mig. Klart att jag inte fokuserar. Klart att den miljön påverkar mig som tar in allt. Som hör allt folk säger. Som ideligen blir störd. Klart att det påverkar vem som helst - men tänk om jag verkligen är en sån här starkskör person. Då skulle det kunna vara mycket värre för mig. Då skulle mina eviga stresspåslag, andnöd, klump i halsen och trött gråt ha sin förklaring. Lägg på en maximal prestationsångest och luthersk arbetsmoral och vips; kortisol-nivåer av himmelsk höjd...
Det är ju inte konstigt alls, om man ser det på det viset... Inte konstigt alls.
Dax att bli snäll mot Ilskebyttan.
Kommentarer
De flesta företag ignorerar också det faktum att människan är sällsynt dåligt anpassad för att jobba i kontorslandskap. Undersökning efter undersökning har sågat hela fenomenet med kontorslandskap jäms med fotknölarna. Arbetet kan aldrig bli effektivt utfört så länge vi jobbar i kontorslandskap. Tyvärr verkar det vara viktigare att spara pengar på utrymme, än att få effektivt arbete utfört. För en del av oss fungerar det så dåligt att det blir hälsovådligt. Själv skulle jag hellre sitta i en amerikansk sk "cubicle farm" än att sitta i kontorslandskap. Då skulle jag bli mindre störd, och få mer gjort, än jag får i dag.