Plötsligt bloggsugen
Ibland kommer behovet över mig. Behovet att skriva. Men det var länge sen (som vanligt de senaste åren) jag tog mig tid och ro att verkligen skriva. Jag vet inte exakt vad det är som gör att jag skriver mindre nuförtiden än för några år sen.
Men alltså. Livet. Jag tänker så mycket på livet. Och döden. Och vad jag gör med mitt liv. En helt vanlig och ordinär mittlivskris antagligen. Eller nja. Vet inte om jag krisar så värst. Min hjärna är ju aldrig tyst. Den babblar hela tiden. Om detta är en kris så har jag krisat hela livet. Så nä. Ingen kris.
Men igen då. Livet. Jag närmar mig faktiskt 50. Det ger mig ofta ångest. Ångest för att jag inte har levt ordentligt. För att jag bara har jobbat. Varit dålig på att göra saker för mig själv. Varit för trygghetssökande. Gjort mig för beroende av min ekonomiska situation.
Vadå. Vi som gör så mycket kul. Det ser man ju på Facebook. Ja. Tillsammans med H gör jag verkligen mycket kul. Men de där kul grejerna är ju bara mellan allt slit. Det är ju jobbandet som dominerar. Det styr hela livet. Och dagarna bara går. Dagarna som är livet. Vardagar passerar som helt vanliga. Visst engagerar jag mig i mitt arbete. Visst är det stundtals kul. Men innerst, innerst inne undrar jag vad jag håller på mig.
Jag läser om fantastiska människor som följer sitt hjärta. Människor som har fattat. Jag står bredvid och ser dem fatta och förverkliga. Hur lång tid ska det ta innan jag fattar? Innan jag vågar? Mina nära och kära blir gamla och sjuka. Deras liv närmar sig sitt slut på ett ändå relativt förutsägbart sätt. Mitt liv kan också närma sig sitt slut. Det vet ju ingen. Måste jag inte ta tag i mitt liv då? Nu?
Idag åkte min enda dotter till Asien. Till andra sidan jorden. Själv. Tänk om nåt händer henne?
Ja. En del katastroftankar är det ju. Det brukar det vara, men de senaste veckorna har de varit flera. Och oftare. Omvärderar livet. Funderar på vad jag vill. Vad jag drömmer om. Alla dagar då jag vaknar och önskar att jag skulle syssla med något för mig egen skull. Nåt som inte är nödvändigt för att ha en inkomst utan något jag brinner för. Och få ha en hund. Se havet varje dag. Läsa böcker. Skriva. Få lugn i sinnet. Tänka hela tankar. Röra på mig på mitt sätt. Vara ute. Känna berg och skog och vatten.
Hur viktigt är det att göra det jag gör idag? Det är som att jag håller en sköld framför mig. En sköld med prestige. Jag som ideligen hävdar att jag vill vara och ha det prestigelöst. Som inte bryr mig om status. Hur är det med det egentligen? Vad skulle hända om jag hoppade av hela cirkusen? Vad skulle hända med mina prestationskrav? Min syn på mig själv?
Sån't funderar jag på. Och det blir mer och mer intensivt. Som att jag väntar på svar. På att jag ska få ett budskap en dag och att jag gör mig redo för det.
Jag kanske aldrig kommer loss och kanske inte ska klaga på det. Men det går inte att kontrollera flödet i skallen. Det är som att nå't håller på att springa ikapp mig.
Eller nå'n. Jag själv, kanske...
Men alltså. Livet. Jag tänker så mycket på livet. Och döden. Och vad jag gör med mitt liv. En helt vanlig och ordinär mittlivskris antagligen. Eller nja. Vet inte om jag krisar så värst. Min hjärna är ju aldrig tyst. Den babblar hela tiden. Om detta är en kris så har jag krisat hela livet. Så nä. Ingen kris.
Men igen då. Livet. Jag närmar mig faktiskt 50. Det ger mig ofta ångest. Ångest för att jag inte har levt ordentligt. För att jag bara har jobbat. Varit dålig på att göra saker för mig själv. Varit för trygghetssökande. Gjort mig för beroende av min ekonomiska situation.
Vadå. Vi som gör så mycket kul. Det ser man ju på Facebook. Ja. Tillsammans med H gör jag verkligen mycket kul. Men de där kul grejerna är ju bara mellan allt slit. Det är ju jobbandet som dominerar. Det styr hela livet. Och dagarna bara går. Dagarna som är livet. Vardagar passerar som helt vanliga. Visst engagerar jag mig i mitt arbete. Visst är det stundtals kul. Men innerst, innerst inne undrar jag vad jag håller på mig.
Jag läser om fantastiska människor som följer sitt hjärta. Människor som har fattat. Jag står bredvid och ser dem fatta och förverkliga. Hur lång tid ska det ta innan jag fattar? Innan jag vågar? Mina nära och kära blir gamla och sjuka. Deras liv närmar sig sitt slut på ett ändå relativt förutsägbart sätt. Mitt liv kan också närma sig sitt slut. Det vet ju ingen. Måste jag inte ta tag i mitt liv då? Nu?
Idag åkte min enda dotter till Asien. Till andra sidan jorden. Själv. Tänk om nåt händer henne?
Ja. En del katastroftankar är det ju. Det brukar det vara, men de senaste veckorna har de varit flera. Och oftare. Omvärderar livet. Funderar på vad jag vill. Vad jag drömmer om. Alla dagar då jag vaknar och önskar att jag skulle syssla med något för mig egen skull. Nåt som inte är nödvändigt för att ha en inkomst utan något jag brinner för. Och få ha en hund. Se havet varje dag. Läsa böcker. Skriva. Få lugn i sinnet. Tänka hela tankar. Röra på mig på mitt sätt. Vara ute. Känna berg och skog och vatten.
Hur viktigt är det att göra det jag gör idag? Det är som att jag håller en sköld framför mig. En sköld med prestige. Jag som ideligen hävdar att jag vill vara och ha det prestigelöst. Som inte bryr mig om status. Hur är det med det egentligen? Vad skulle hända om jag hoppade av hela cirkusen? Vad skulle hända med mina prestationskrav? Min syn på mig själv?
Sån't funderar jag på. Och det blir mer och mer intensivt. Som att jag väntar på svar. På att jag ska få ett budskap en dag och att jag gör mig redo för det.
Jag kanske aldrig kommer loss och kanske inte ska klaga på det. Men det går inte att kontrollera flödet i skallen. Det är som att nå't håller på att springa ikapp mig.
Eller nå'n. Jag själv, kanske...
Kommentarer