Lev livet långsamt

Urk, så trögt det går ibland med detta häringa bloggeriet. Måste bero på mitt ointressanta liv. Och då menar jag inte att alla runt mig gör mitt liv tråkigt, utan jag själv. Jag har nog världsrekord i tråkighet.

Jag VILL fånga dagen. Jag VILL se alla fantastiska möjligheter som livet erbjuder. Jag VILL skutta upp ur sängen och tralliralla glatt. Jag VILL ha behovet att gå ut i naturen och se och känna allt som växer och doftar och är vackert. Jag VILL helt enkelt vilja en massa saker som jag tydligen inte har fallenhet för att vilja.

Det har väl återigen med den bristande självkänslan att göra, men varför kan inte den här "meta-viljan" nån gång styra över den riktiga viljan? Varför segrar alltid soffpotatisen i mig? Sitta still och titta ut genom de oputsade fönstren. Det är min melodi. Det behöver inte ens vara fönster förresten. Jag kan stirra in i en vägg också. Det går lika bra.

Och så sitter jag där och väntar på det där rycket. Rycket som driver mig till ommöbleringar, städning, väggmålning å sånt. Och när rycket kommer måste allt ske genast. Nu. Inget tålamod alls. Och hinner jag inte färdigt innan rycket har gått över, så måste jag sätta mig ner och vänta på nästa ryck. Stirrande in i den halvmålade väggen...